Minor vållar ett oerhört lidande för miljoner människor i tredje världens länder. Rapporterna om hur plastminor som ser ut som leksaker exploderar i händerna på barn, hur kvinnor som samlar ved och bönor och som arbetar på fälten förlorar armar och ben när minor helt utan förvarning exploderar är förfärande. Under långvariga inbördeskrig i Nicaragua, El Salvador, Somalia, Etiopien, Eritrea, Namibia, Kurdistan, Afghanistan och Kambodja spreds miljontals minor, ofta helt utan kontroll, utan minkartor och utan hänsyn till civilbefolkningen.
Det finns minor som ligger kvar långt efter att krigen tagit slut och gör det omöjligt för flyktingen att återvända hem, för de som bor kvar att bruka jordarna, för kvinnor att låta barnen valla boskapen, samla ved och leka utomhus. För minor gäller inga vapenstillestånd. De ligger kvar som dödsfällor i årtionden. I Kambodja är i dag risken för att minor ska explodera den tredje största hälsorisken för befolkningen, efter malaria och TBC. Varje steg på landsbygden i Afghanistan och Kambodja har blivit en minröjningsoperation.
Minorna leder också till stora ekonomiska skador då man inte kan driva jordbruk och transporter på grund av minrisken. I dag uppskattar man att det finns över 10 miljoner minor i Afghanistan, kanske lika många i Kambodja, över 1 miljon i Somalia och i Nicaragua beräknar man att det finns en mina på var 30:e invånare kvar i terrängen.
En mängd internationella organisationer arbetar för att hjälpa till med minröjningsarbetet och med vård och rehabilitering av alla stympade människor. FN, Amerikas Watch, Röda korset, en rad kyrkliga organisationer, fredsorganisationer -- för att bara nämna några få. Ett av kraven som förs fram är inrättandet av en FN-fond att röja minfält och ersätta offren.
Arbetet syftar till att sprida opinion och kunskap i minfrågan, att röja minor och att ge stöd till miljontals offer för minor i tredje världen. Ländernas mintillverkning och minexport kartläggs. Ytterst syftar arbetet till att stoppa ytterligare spridning av dessa inhumana vapen genom en överenskommelse om ett internationellt stopp för tillverkning, handel och användning av främst anti- personella minor. Många ideella organisationer arbetar med denna fråga i sina respektive länder, men också koordinerat gentemot internationella organisationer som EG och FN.
Den 22 oktober 1992 rönte folkrörelserna stor framgång i USA då president George Bush signalerade en lag som förbjuder all export av amerikanska landminor under ett år. Den svenska regeringen bör nu agera både i Sverige och internationellt för att underlätta saneringen av minor i de värst drabbade länderna samt för en begränsning av användandet av minor i framtiden. Sverige skulle kunna ställa upp med stora resurser för minröjning, särskilt i de områden dit svenskt minmaterial spridits.
Vi kunde ställa resurser till FN:s förfogande och på eget initiativ skicka svenska minröjningsgrupper till de drabbade länderna. Inom FOA pågår forskning för att ta fram förbättrad minröjningsteknik. Detta bör få ökad prioritet så att Sverige snarast kan hjälpa till att förbättra och effektivisera minröjningsarbetet som i dag pågår, ofta med mycket primitiva metoder.
FN-konventionen om inhumana vapen trädde i kraft 1983. Till den konventionen finns ett särskilt minprotokoll som reglerar användningen av minor. I konventionen sägs att ett eller flera FN-länder inom tio år dvs. före 1993 års utgång kan begära att översynen skall inkallas. Detta för att kunna utvidga t.ex. minprotokollets omfattning samt för att fokusera ett internationellt intresse kring minproblematiken.
Det är också viktigt att utvidga protokollet om brandvapen samt att försöka få in laservapen och sjöminor i nya protokollet under Konventionen om inhumana vapen. Regeringen bör snarast kontakta andra länder i öst, väst, syd och nord för att få till stånd en översynskonferens om minprotokollet. Sverige bör också kunna agera för ett internationellt exportstopp av minor samt själv avbryta vår minexport.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om landminor,
2. att Sveriges regering agerar för ett internationellt exportstopp av anti-personella minor,
3. att Sverige beslutar följa USA:s exempel och införa ett totalt exportförbud gällande landminor,
4. att regeringen under 1993 tar kontakt med andra länder inom FN för att få till stånd en översyn av konventionen om inhumana vapen och därmed dess minprotokoll,
5. att regeringen ställer ytterligare teknologiska och personella resurser till förfogande för minröjning i de värst drabbade länderna och stödjer planerna på en FN-fond för minröjning,
6. att Sverige ansluter sig till uppfattningen att de länder som exporterat minor också åläggs ett särskilt ansvar för minröjning i de länder där minor fortfarande utgör fara för civilbefolkningen.
Stockholm den 20 januari 1993 Ulrica Messing (s) Martin Nilsson (s) Kent Carlsson (s)