Anslagen till fredsforskning, -information och -studier
Regeringen föreslår en ny minskning av anslaget F 2 (f.d.
F 3) till fredsinformation och -studier. Det skulle innebära
att sex miljoner kronor skärs bort på två år, nästan en
fjärdedel. Ordet ''forskning'' har strukits ur rubriceringen.
Samtidigt ändras rubriken på anslaget F 1. Det gäller inte
längre nedrustning och säkerhetspolitik utan utrikespolitik.
Anslaget halveras. Om konfliktorsaker och icke-militära
hot skall det sålunda inte forskas längre, i varje fall inte med
statliga pengar och fristående från de statliga
institutionerna.
Forskning, studier och information hänger nära
samman. Ingen del kan existera utan den andra. Därför
anser vi att det statliga stödet till dessa tre verksamheter
skall sammanhållas under en rubrik.
Ett snävt säkerhetsbegrepp
Säkerhetsbegreppet har vidgats till att omfatta icke-
militära hot, som fått ökad tyngd efter det kalla krigets slut.
Det handlar om de växande klyftorna nord--syd, nationella
och etniska konflikter, politiskt förtryck och kränkningar av
de mänskliga rättigheterna, Östeuropas ekonomiska och
sociala kaos, miljökatastroferna och flyktingproblemen.
Detta har samtidigt lett till en förskjutning mot
förebyggande säkerhetspolitik, vilket är ett grundtema i den
Dagordning för fred (Agenda for Peace), som FNs
generalsekreterare Boutros-Ghali framlade i somras.
Därav märks föga i regeringens proposition, som är
formulerad ur ett snävt europeiskt perspektiv. Mellanöstern
existerar inte. Den kapprustning som pågår där och på
andra håll -- t.ex. i Sydasien och västra Stilla havet --
negligeras. Inte ett ord nämns om miljöhoten, detta trots att
det svenska försvaret ser dem som ett framtida
säkerhetsproblem. På Försvarets forskningsanstalt finns
numera en forskningsgrupp för miljöstrategiska studier,
vars utgångspunkt är att miljöfrågorna bör införlivas med
den svenska säkerhetspolitiken.
I propositionen finns inte ens en ansats till
säkerhetspolitisk analys. Regeringen framhåller bara
''demokrati och marknadsekonomi som fundament för
utveckling och internationellt umgänge''. Men
vapenmarknaden sägs det inte något om. Erfarenheterna
från kriget vid Persiska viken borde ha visat på de faror som
den inrymmer.
Sammantaget innebär regeringens snäva och luddiga
skrivningar att ingen nu kan veta för vilken verksamhet
bidrag kommer att beviljas. Inte heller riksdagen, när den
beslutar om anslaget.
Freds- och konfliktforskningen
Regeringen säger ingenting om inriktningen på detta
anslag utan hänvisar endast till den beredning som pågår
inom regeringskansliet. En proposition skall föreläggas
riksdagen i vår. Detta gäller också de framtida anslagen till
SIPRI och Utrikespolitiska institutet.
Fristående fredsforskare fruktar nu att de blir utan
anslag. Det skulle i första hand drabba Liv & Fred-institutet
och Transnationella stiftelsen för freds- och
framtidsforskning. Före regeringsskiftet fick de tillsammans
drygt tre miljoner i stöd.
Den fristående, folkligt baserade fredsforskningen har
tagit upp nya problem och givit ny kunskap. Ett exempel på
det är de båda nämnda institutens arbete rörande
konflikterna på Afrikas Horn och i det forna Jugoslavien.
Att kringskära denna verksamhet vore att beröva debatten
dess dynamik och försämra beslutsunderlaget för
politikerna. Den behövs och måste få samhällets stöd.
Vänsterpartiet ser detta som ett försök från regeringen
att själv hårdare styra freds- och konfliktforskningen. Vi
godtar inte en sådan insnävning. Vi återkommer till detta
när propositionen föreläggs riksdagen.
Fredsinformation och -studier
''Eftersom krig börjar i människors sinnen, är det i
människors sinnen som försvaret för fred måste byggas.''
Detta citat är hämtat ur Unescostadgan, och det är lika
aktuellt i dag som när det skrevs 1945. Erfarenheterna av de
senaste årens utveckling har understrukit betydelsen av ett
folkligt förankrat engagemang för fred, nedrustning och
mänskliga rättigheter.
Den organiserade folkliga opinionens roll kan knappast
överskattas. Folkrörelsernas stora betydelse har också blivit
alltmer uppmärksammad i FN-sammanhang, exempelvis av
generalsekreteraren Boutros-Ghali som bl.a. understrukit
vikten av att utöka deras roll i de nya och fredsbevarande
operationerna.
Det stöd som under 1980-talet byggdes upp för
fredsinformation i regi av folkrörelser och andra ideella
organisationer hade till syfte att ge dessa strävanden en bred
förankring. En överväldigande riksdagsmajoritet ställde sig
bakom denna successiva uppbyggnad upp till 26 miljoner
kronor 1990/91 och bakom kravet på en successiv ökning till
en nivå motsvarande en promille av försvarsanslaget. Det
skulle innebära 40 miljoner kronor för budgetåret 1993/94.
Vad ministern anser
Bistånds- och människorättsministern redogör i
propositionen för de principer som han anser bör ligga till
grund för föreskrifterna. Exempelvis skall en organisation
inte kunna få både organisations- och projektstöd.
Förslaget kan möjliggöra bättre framförhållning hos
mottagarna och minska UDs pappershantering och därför
godtas, detta under förutsättning att det inte tas till intäkt
för att minska resurserna. Vid bestämningen är det lämpligt
att utgå från de tre senaste årens genomsnittsnivå för
summan av grund- och projektbidrag.
Men regeln får inte tillämpas alltför strikt, eftersom den
internationella utvecklingen förändras snabbt. Nya
konflikter uppstår och därmed nya krav på fredsrörelsen.
Den senaste tidens erfarenheter understryker detta. Hur
skulle organisationerna ha kunnat långtidsplanera för
Gulfkriget och de konflikter som exploderade i det forna
Jugoslavien? I sådana situationer måste grundbidragen
kunna få kompletteras med projektbidrag.
Organisationerna skall, säger ministern, successivt göra
sig mindre beroende av statlig finansiering. Det är luddigt
uttryckt, men den reella innebörden är att stödet successivt
skall minska.
Kravet på egenfinansiering skall öka. Frivilligt, oavlönat
arbete bör kunna räknas som en del av egeninsatsen. Men
därutöver måste alla organisationer bidraga med en egen
del av finansieringen. Det kommer sålunda inte att räcka till
om en organisation har aktiva medlemmar som lägger ner
ett stort oavlönat arbete -- de måste också ha
finansieringskällor.
Detta kommer att gynna stora, ekonomiskt starka
organisationer men missgynna fredsorganisationerna, i
synnerhet dem som växt fram ur kvinnornas och ungdomens
engagemang i fredsfrågorna. Det kommer att diskriminera
initiativ som växer fram ur akuta konfliktsituationer,
exempelvis i form av aktionsgrupper. Varifrån skall
skolungdomar och fattiga konstnärer skaffa
''egenfinansiering''?
De som gått i spetsen för nya opinionsrörelser är inte
kapitalstarka -- men de har spelat en enorm roll för
fredsopinionen både i Sverige och internationellt. Vi kan
påminna om ''kvinnornas vapenlösa uppror'' på 1930-talet,
om Fogelstadsgruppen, Aktionsgruppen mot svensk
atombomb (AMSA) och Kampanjen mot atomvapen, om
Vietnamrörelsen, antiapartheidrörelsen och folkrörelsen
mot medeldistansmissilerna i början av 1980-talet.
En annan typ av organisationer som inte har möjlighet
till egenfinansiering i den utsträckning som
regeringsförslaget innebär är de som bildats för samarbete,
s.k. takorganisationer. De är definitionsmässigt fattigare än
sina medlemsorganisationer, men de fyller en viktig
funktion för att förse dessa med exempelvis information.
Med den utformning som skisseras i propositionen riskerar
organisationer som Sveriges Fredsråd att tvingas lägga ner
sådan verksamhet.
Politiska partier, fackliga organisationer och organ som
är beroende av dessa -- avses härmed studieförbunden? --
bör som regel inte få organisationsstöd. Diskrimineringen
av dessa organisationer är oacceptabel.
Vad som inte sägs
Enligt vår uppfattning innebär regeringens förslag -- så
långt de redovisats -- förändringar och förskjutningar av
fredsanslagets inriktning som är mycket olyckliga. I
rådande internationella läge är det av synnerlig vikt att det
folkligt baserade fredsarbetet ges tillräckliga resurser för att
säkra både bredd och djup, både intensitet och spridning
och därigenom också kunna ytterligare utvecklas utifrån ett
helhetsperspektiv. De förändringar som ägt rum i
omvärlden gör det inte mindre viktigt att anslagets fokus
även fortsättningsvis är freds- och nedrustningssträvanden.
Propositionen förefaller i hög grad vara skriven i syfte att
undandra riksdagen insyn i och inflytande över F 2-
anslagets användning. Vad som inte sägs i propositionen
kommer regeringen själv att besluta om utan debatt. Den
skall senare fatta beslut om delvis nya föreskrifter för bidrag
från anslaget. Hur dessa föreskrifter utformas är av stort
intresse för folkrörelserna och för riksdagen.
Stödet får inte minska
Anslaget till information, studier och forskning om
freds- och nedrustningssträvanden m.m. har i stort uppfyllt
sitt syfte att bredda och stärka engagemanget i dessa frågor.
Förutom fördjupade kunskaper har de underlättat ökade
internationella kontakter och därmed vidgad internationell
förståelse, inträngande analyser och kreativa idéer, som
också kunnat tas till vara av nationella och internationella
regeringsorgan. Det vore därför mycket illa att genom
förändringar i anslagets inriktning, utformning och nivå
riskerar att skada den kompetensuppbyggnad som ägt rum
och den omfattning som det folkligt baserade fredsarbetet
fått det senaste decenniet. Om förslaget antas kommer
fredsrörelsens arbetsmöjligheter att kringskäras kraftigt
och arbetets inriktning att begränsas. Flera organisationers
fortsatta existens hotas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att F 2-anslaget skall rubriceras
Information, studier och forskning om freds- och
nedrustningssträvanden m.m.,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
föreskrifter för bidragsgivning från F 2-anslaget,
3. att riksdagen beslutar att anslaget F 2 för budgetåret
1993/94 och i framtiden fastställs till en promille av den
årliga försvarsbudgeten,
4. att riksdagen till Information, studier och forskning om
freds- och nedrustningssträvanden m.m. för budgetåret
1993/94 anslår 20 000 000 kr utöver vad regeringen
föreslagit eller således totalt 40 000 000 kr,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjlighet att erhålla både
organisations- och projektstöd från anslaget F 2,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjlighet att komplettera
organisationsbidrag med projektbidrag från anslaget F 2 för
verksamhet rörande icke förutsedda konflikter,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kravet på egenfinansiering för att
erhålla bidrag från F 2-anslaget,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bidrag från F 2-anslaget till s.k.
takorganisationer,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om icke-diskriminering av politiska
partier, fackliga organisationer och organ som är beroende
av dessa.
Stockholm den 26 januari 1993
Gudrun Schyman (v)
Berith Eriksson (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)