Regeringen har låtit göra en översyn av hur anslaget till
fredsorganisationerna har utnyttjats de senaste åren. Det är
positivt att regeringen tagit detta initiativ eftersom det är
angeläget att kritiskt granska hur statens pengar används.
Klart uttalade regler för hur fördelningen av anslaget ska gå
till har saknats.
Utredningen presenterades den 30 september 1992 och
väckte starka reaktioner inom fredsrörelsen eftersom det
innebar förslag till drastiska förändringar. Många var
oroade över att förslaget skulle arbetas in direkt i
budgetprocessen utan sedvanlig remissomgång.
I årets budgetproposition 1992/93 redovisas kortfattat
utredningen. Vi konstaterar med tillfredsställelse att
utrikesministern inte tillfullo följer utredarens förslag.
Några slutgiltiga föreskrifter om hur anslaget ska fördelas
finns inte. Däremot anför föredraganden vissa riktlinjer.
Vi menar att det är viktigt att riksdagen ger regeringen
sin mening till känna om hur anslaget till fredsrörelsen bör
användas. Först och främst är det angeläget att riksdagen
slår fast det mål som antogs 1987, nämligen att fredsanslaget
ska utgöra en promille av försvarsanslaget. Vi inser
problemet med att höja anslaget i den ekonomiska situation
som Sverige nu befinner sig i. Men vi vill att riksdagen slår
fast att strävan ska vara att nå upp till promillemålet.
I årets proposition har anslaget fått en ny titel. Forskning
har strukits liksom nedrustning och i stället förs
säkerhetspolitik in i rubriken.
I dag får fristående institut anslag för forskning. Det är
oklart huruvida dessa anses bedriva ''traditionell forskning''
för i så fall ska de enligt förslaget inte finansieras via F 2-
anslaget. Enligt vår mening bör den typ av forskning som
bedrivs vid Liv och Fred-institutet i Uppsala samt TFF i
Lund fortfarande kunna få grundbidrag via F 2-anslaget. De
tillhör inte traditionell forskning och bör därför inte föras
över till utbildningsdepartementets forskningsanslag.
Det är viktigt att föreskrifterna inte begränsar de frågor
som frivilliga organisationer arbetar med genom
medelstilldelningen. Anslagen bör inte bara ges till projekt
eller organisationer som engagerar sig i frågor som rör
Europa eller Baltikum. Det är viktigt att Nord--Syd-
problematiken inte kommer bort i sammanhanget. Respekt
för mänskliga rättigheter och etniska konflikter är av
fundamental vikt för freden, vilket påpekas i propositionen.
Men flyktingfrågor, massutvandring och miljöfrågor är
också av stor betydelse för den allmänna
säkerhetspolitiken.
Det är också viktigt att föreskrifterna speglar en bred
uppfattning i det svenska samhället om vad som är
säkerhetspolitik och fredssträvanden, så att de inte ändras
allt efter politiska förändringar i riksdag eller regering.
I propositionen föreslås att organisationer inte ska
kunna uppbära både organisationsstöd och projektstöd.
Likaså föreslås att endast riksorganisationer ska få stöd i de
fall det också finns lokala eller regionala organisationer. Vi
delar inte dessa uppfattningar. Det kan för det första leda
till att det blir mindre välplanerade projekt som
organisationer med organisationsstöd driver. För det andra
stimuleras inte de lokala organisationerna till egna initiativ
förutom att det blir en grannlaga uppgift för
riksorganisationen att sovra bland de lokala förslagen.
Frivilliga organisationer bör ha sin självklara bas i
frivilligheten och inte vara alltför bundna av statens stöd.
Men det är nödvändigt när man talar om bidragsberoende
att inte räkna in bidrag som frivilligorganisationer endast
förmedlar till projekt i tredje världen, dvs. biståndsprojekt.
Antalet medlemmar är av viss betydelse för vilken
spridningseffekt ett projekt eller fredsarbete har. Men i det
sammanhanget är det av vikt att man inte binder upp sig för
ett visst medlemsantal som kriterium för organisationsstöd.
Man bör beakta på vilket sätt en organisation arbetar --
kvalitén i arbetet -- och hur de når ut med information.
Organisationer som tidigare fått organisationsstöd men
som med de nya reglerna inte kvalificerar sig för det bör få
en möjlighet till anpassning och avveckling av ekonomiska
åtaganden. Ofta handlar det om anställd personal som har
viss uppsägningstid.
Över huvud taget är det viktigt att besked om
organisationsstöd kommer i god tid just ur det perspektivet.
Därför är det inte acceptabelt att beskeden kommer endast
någon månad innan tiden för det innevarande bidraget tar
slut.
Det är också av stor vikt hur besluten om stöd går till.
Under alla omständigheter är det enligt grundlagen viktigt
att regeln om kollektiv beslutsform inte kringgås genom att
ett ärende förklaras vara ett departementsärende. Enligt
regleringsbrevet för budgetåret 1992/93 beslutar
utrikesministern efter förslag från en speciell
beredningsgrupp i fråga om fördelning av fredsanslaget.
Detta är inte en modell som kan accepteras på sikt.
Regeringen föreslår nu att beredningsgruppen ska
fortsätta sitt arbete men i stället lämna förslaget till
regeringen. Ett annat sätt vore att inrätta en delegation
liknande den, som nu beslutar om pengar för EG-
information. I båda fallen är det angeläget att den grupp
som bereder ärendet har en bred sammansättning och god
kunskap om fredsrörelsens sätt att arbeta.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att målet för fredsanslagets nivå
om en promille av försvarsbudgeten bör gälla,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riktlinjerna för fördelningen av
F 2-anslaget,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hur beslut bör fattas om F 2-
anslagets fördelning.
Stockholm den 26 januari 1993
Ingela Mårtensson (fp)
Charlotte Branting (fp)