''Eftersom krig börjar i människors sinnen, är det i
människors sinnen som försvaret för fred måste byggas.''
Detta citat från l945 ur UNESCO-stadgans inledning är inte
mindre aktuellt idag. Tvärtom har erfarenheterna, och inte
minst de allra senaste årens utveckling, understrukit
betydelsen av ett folkligt förankrat engagemang för fred,
nedrustning och mänskliga rättigheter.
Den organiserade folkliga opinionens roll för dessa
frågor kan knappast överskattas. Folkrörelsernas stora
betydelse har också blivit alltmer uppmärksammad i
sammanhanget, t.ex. av generalsekreteraren Boutros
Boutros-Ghali, som bl.a. understrukit vikten av att utöka
deras roll i de nya och bredare fredsbevarande
operationerna.
Medan folkrörelserna, verksamma på freds- och
nedrustningsområdet under 80-talets första hälft främst
koncentrerade sig på olika aspekter av stormakternas
kärnvapenrustningar, har intresseområdet vidgats och
förskjutits kraftigt under senare år. Dit hör frågor som
nedrustning och utveckling, miljö och utveckling
(UNCED), mänskliga rättigheter, skuldfrågor,
konfliktlösning osv.
Bakom detta allt mer mångfasetterade arbete ligger
växande insikter om komplexiteten i nationella och
internationella relationer såväl i ett Nord--Syd- som i ett
Öst--Väst-perspektiv. Efter den bipolära världens kollaps
har ökade internationella kontakter blivit både möjliga och
nödvändiga. Samtidigt har de resurser som ställts till
folkrörelsernas förfogande för detta arbete på ett
avgörande sätt bidragit till att både bredda och fördjupa
engagemanget, även om detta inte alltid speglar sig i
växande medlemssiffror.
Det stöd som under 80-talet byggdes upp i fråga om
''Information, studier och forskning om freds- och
nedrustningssträvandnen m.m.'' i regi av folkrörelser och
andra ideella organisationer, hade till syfte att ge dessa
strävanden en bred förankring. En överväldigande
riksdagsmajoritet ställde sig bakom denna successiva
uppbyggnad till 26 miljoner l990/9l och bakom kravet på en
successiv ökning till en nivå motsvarande en promille av
försvarsanslaget. För l993/94 utgör en promille 39 miljoner.
Regeringens förslag för l993/94 innebär en utveckling,
som ytterligare vidgar gapet till promillemålet, dvs. direkt
motsatt riksdagens uttalade vilja. Medan nämnda bidrag
föreslås minska för andra året i följd, fortsätter
försvarsanslaget att öka enligt regeringens förslag. Om
motsatsen hade gällt, hade det stämt bättre med riksdagens
tidigare beslut.
Propositionen förefaller i hög grad vara skriven i syfte att
undandra riksdagens insyn i och inflytande över F2-
anslagets användning. Anslagets omrubricering till
''Information och studier om säkerhetspolitik och
fredsfrämjande utveckling'' antyder dock en försnävning
och förändring av inriktningen, som inte kan godtas.
Förslaget innebär att ''forskning'' faller bort genom att
en konstlad gräns mellan studier och forskning införs.
Vidare ersätts ''nedrustningssträvanden'' med den mer
allmänna termen ''säkerhetspolitik'' utifrån bl.a. det
gåtfulla argumentet, att ''begreppet nedrustning har en
vidare betydelse än för några år sedan.'' Inte heller framgår
det av föredragandens text, om anslaget även i
fortsättningen är reserverat för ''folkrörelser och andra
ideella organisationer'' eller ej.
Enligt vår uppfattning är dessa förändringar och
förskjutningar av anslagets inriktning olyckliga. I rådande
internationella läge är det av synnerligen stor vikt att det
folkligt baserade fredsarbetet ges tillräckliga resurser för att
säkra både bredd och djup, både intensitet och spridning
och därigenom också kunna ytterligare utvecklas utifrån ett
helhetsperspektiv. De förändringar som ägt rum i
omvärlden gör det inte mindre viktigt, att anslagets fokus
även fortsättningsvis är freds- och nedrustningssträvanden.
Inte minst viktigt är att stödja verksamheter, som syftar till
att finna fredliga lösningar på konflikter.
I propositionen anförs en rad principer för
organisationsstöd och projektbidrag såsom en grund för
kommande tillämpningsföreskrifter. Dessa principer är
dock så luddiga, att det av dem inte framgår på vilka
grunder någon kan få organisationsstöd utan endast vilka
som inte kan få: ''Politiska partier, fackliga organisationer
och organ som är beroende av dessa bör som regel inte vara
berättigade.''
Diskrimineringen av dessa organisationer är
oacceptabel. De har bakom sig ett långvarigt
informationsarbete för fred och nedrustning, som varit
beroende av enskildas stöd men också av en viss statlig
finansiering. I dagens läge finns inte utrymme för
egenfinansiering och resultatet av regeringens förslag i
denna del blir att verksamheten får läggas ner, vilket är ett
dråpslag mot ett viktigt freds- och nätverksarbete.
Fredsrörelsen i vidare mening har förskjutit sitt intresse
till frågor om fred, mänskliga rättigheter och
säkerhetspolitik, kopplade till sönderfallet i Östeuropa och
integrationen i Västeuropa. Den svenska fredsrörelsen
samordnade på ett uppmärksammat sätt den europeiska
fredsrörelsens ansträngningar att finna fredliga lösningar på
konflikterna i fd Jugoslavien och Transkaukasus vid
parallellmöten till ESKs utrikesministermöte i Stockholm i
december l992.
Detta diplomatiska initiativ var ett aktivt stöd till
opinionsbildningen för freden och en del i
nätverksbyggandet till stöd för de hängivna och modiga
fredsaktivisterna i konflikthärdarnas länder, som på olika
sätt motarbetas av sina regeringar och den officiella
propagandan i respektive land.
I arbetet med att förbereda och genomföra detta viktiga
parallellarrangemang hade Olof Palmes Internationella
Centrum (f.d. Arbetarrörelsens Fredsforum) en nyckelroll
tillsammans med Sveriges fredsråd.
Regeringens förslag får också förödande effekt på det
arbete som görs av kvinnliga fredsorganisationer, och som
har långt större räckvidd än vad som speglas av deras antal
registrerade medlemmar.
Vidare ställs ökade krav (oklart hur stora) på
egenfinansiering, oavsett om mottagaren är
medlemsorganisation, samarbets- och/eller serviceorgan
eller forskningsinstitut (om de sistnämnda i fortsättningen
kan påräkna organisationsstöd eller ens projektbidrag
framgår för övrigt inte heller av propositionen). Enligt vår
uppfattning är det strategiskt viktigt att inte utesluta någon
av dessa kategorier från organisationsstöd, och i kraven på
egenfinansiering är det också helt nödvändigt att ta hänsyn
till skillnaden mellan dessa olika organisationer.
Förslaget om ett generellt organisationsstöd, som i
förekommande fall ersätter både grundbidrag och
projektbidrag, kan godtas, eftersom det möjliggör både
bättre framförhållning hos mottagarna och minskar UD:s
byråkrati. Ett bestämt villkor är dock, att förändringen inte
tas till intäkt för i realiteten minskade resurser. Vid
bestämning av stödets nivå är det lämpligt att utgå från de
tre senaste årens genomsnittsnivå för summan av grund- och
projektbidrag. Vid fördelning av F2-anslaget bör enligt vår
uppfattning följaktligen en förskjutning ske från
projektbidrag till organisationsstöd.
Däremot vänder vi oss starkt mot principen om
successivt minskande organisationsstöd, vilket i dagens läge
är den reella innebörden av den vackra omskrivningen ''att
organisationernas beroende av fast statlig finansiering
successivt minskar''.
Ingen kan motsätta sig kraven på en strikt redovisning av
bidragens användning, men vi vill starkt varna för den
ökade byråkratin både på UD och inom föreningslivet, som
skulle bli följden om utredarens förslag fullföljs i
tillämpningsföreskrifterna.
Anslaget till ''Information, studier och forskning om
freds- och nedrustningssträvanden m.m.'' har i stort uppfyllt
sitt syfte att bredda och stärka engagemanget i dessa frågor.
Det har dessutom inneburit fördjupade kunskaper, ökade
internationella kontakter och därmed vidgad internationell
förståelse, inträngande analyser och kreativa idéer, som
också kunnat tas till vara av nationella och internationella
regeringsorgan. Det vore därför mycket illa att genom
förändringar i fråga om anslagets inriktning, mottagare,
utformning och nivå riskera att skada den
kompetensuppbyggnad som ägt rum och den omfattning det
folkligt baserade fredsarbetet fått det senaste decenniet.
Anslagets rubrik bör därför förbli oförändrad och
mottagarna av generellt stöd bör i princip också vara
desamma som tidigare. Eftersom försvarsanslaget enligt
regeringens förslag räknas upp med över en miljard bör F2-
anslaget -- för att inte ytterligare tappa mark i förhållande
till promillemålet -- uppräknas till 24,6 miljoner. Då
förändringar, beträffande forskningspolitiken som berör F-
anslaget, ännu inte redovisats bör tillsvidare F4 minskas i
motsvarande grad.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att upplysnings-, forsknings- och
studiearbetet om fred och nedrustning bör fortsätta och att
promillemålet successivt bör uppnås,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om F 2-anslagets inriktning,
mottagare, utformning och nivå,
3. att riksdagen beslutar att F 2-anslaget uppräknas till
24,6 miljoner kronor.
Stockholm den 25 januari 1993
Pierre Schori (s)
Mats Hellström (s)
Maj Britt Theorin (s)
Karl-Erik Svartberg (s)
Nils T Svensson (s)
Viola Furubjelke (s)
Kristina Svensson (s)
Berndt Ekholm (s)
Bengt Silfverstrand (s)
Hans Göran Franck (s)
Lena Boström (s)
Sonia Karlsson (s)
Stig Alemyr (s)
Alf Eriksson (s)
Sture Ericson (s)
Lena Hjelm-Wallén (s)