Motion till riksdagen
1992/93:U3
av Lars Werner m.fl. (v)

med anledning av prop. 1991/92:174 Förslag till lag om krigsmateriel


Sveriges roll i den internationella vapenhandeln
Det kommer att falla en tung historisk dom över en
världsdel och dess folk, som berikar sig på att genom export
av dödliga produkter, köpa råvaror billigt från länder vars
invånare man stänger gränsen för, när de flyr den död deras
regeringar satt sig i skuld för att köpa. Utvecklingen går
bakåt, skuldbördan ökar. Det internationella näringslivet
kommer att fortsätta att riskera sina anställda och sina
marknader så länge man inte förstår att vapenexportören är
en parasit och en lus i pälsen, som måste kammas bort om
man ska kunna hoppas på någon förbättring.
Denna förödande kritik av de vapenexporterande
ländernas dubbelmoral kommer från Peter Nobel, Sveriges
första diskrimineringsombudsman och numera
generalsekreterare i Röda Korset. Den gäller även Sverige,
som exporterat vapen till åtskilliga länder, där konflikter
utlöst stora flyktingströmmar. Ett aktuellt fall är
Jugoslavien, dit Sverige exporterat krigsmateriel, för 735
miljoner kronor enbart åren 1988--90. Svenska vapen har
sålts till nästan alla de u-länder, som idag är de mest
skuldtyngda.
Vapenexporten skadar Sveriges trovärdighet inom
nedrustningsarbetet och bidrar till militariseringen i u-
världen.
Vart tog fredsvinsten vägen?
När det kalla kriget upphörde, öppnades helt nya
möjligheter till nedrustning. I de fattiga länderna hoppades
man att ''fredsvinsten'' skulle satsas på utveckling. Men
regeringarna prioriterar exporten och sysselsättningen. Det
syns tydligt i den amerikanska politiken. De militär-
industriella komplexen är starka. Krigsmateriel är mer
vinstgivande än annan produktion, och kriget vid Persiska
viken gav nya nya kunder för högteknologiska vapen,
främst i de rika oljeländerna och de nya industriländerna i
Asien.
När den globala kapprustningen mellan supermakterna
upphörde, krympte marknaderna för krigsmateriel. Alla
vapentillverkare söker nya marknader, även de svenska.
Konkurrensen skärps, så som illustreras av det aktuella
fallet Taiwan, dit USA, Frankrike och Ryssland tävlar om
att få sälja stridsflygplan. Även JAS uppges Taiwan ha
uttalat intresse för.
Vapenaffärerna
De svenska vapentillverkarna har uppträtt lika cyniskt
som några andra i sin jakt på nya marknader och med sin
aktiva lobbyverksamhet för att få exporttillstånd.
''Boforsaffären'' och flera andra avslöjade att en hel del
vapen reexporterats eller smugglats till förbjudna länder.
Avslöjandena ledde till att reglerna och kontrollen
skärptes. Vapenexporten minskade liksom antalet köpare.
Men så sent som i somras avslöjades att Försvarets
Materielverk (FMV) hade försökt sälja 150 militärlastbilar
till Marocko. Efter att Krigsmaterielinspektionen (KMI)
larmats, beslöt FMV att demontera kulsprutefästena på
bilarna. Men dessa kan ändock användas i Marockos krig i
Västsahara.
Propositionen
Nu vill regeringen frångå den restriktiva politiken och
liberalisera handeln med krigsmateriel. I sin proposition
föreslår den visserligen en breddning av begreppet
krigsmateriel till att omfatta fler varuområden -- men
samtidigt lättas villkoren så att fler länder kan komma
ifråga. Regeringen föreslåratt stater som godkänts som
köpare ska få svensk krigsmateriel även om de kommer i
krig fri export till EG-stater lättnader för
internationellt militärtekniskt samarbete att
vidareexport av samproducerade vapen kan ske även till ur
svensk synpunkt förbjudna länder.
Vänsterpartiet motsätter sig denna liberalisering av
reglerna för krigsmaterielexport och -samverkan, och vi
yrkar avslag på regeringens proposition. Den svenska
exporten av krigsmateriel ska avvecklas. Det bör kunna ske
successivt under en femårsperiod.
Vad är krigsmateriel?
Regeringen har anslutit sig till vad Tyskland och flera
andra EG-länder, Norge, USA m fl länder gjort och delat
in krigsmaterielen i två kategorier:krigsmateriel för strid
övrig krigsmateriel.
Med den nya uppdelningen kommer vissa produkter,
som hittills inte klassats som krigsmateriel, att i framtiden
kräva utförseltillstånd. Den skärpningen är välkommen.
Men man tar ingen hänsyn till vapnens förväntade
användning, om de ska användas till försvar av det egna
landet eller exempelvis stationeras utomlands.
Regeringen har inte heller lyssnat på dem som vill införa
ett s.k. köparkriterium för att förhindra en upprepning av
fallet Irak, dit omfattande materiel såldes från många
länder, vilken sedan användes för vapentillverkning eller
inom krigsmakten, exempelvis Scanialastbilar. Nu sker
något liknande i det högrustande Iran, dit tyska företag sålt
verktygsmaskiner, som misstänks vara avsedda för
tillverkning av kanoner.
Om sådan upprustning ska kunna förebyggas behövs ett
köparkriterium. Regeringen bör ha befogenhet att tillfälligt
förordna att en vara, som inte klassats som krigsmateriel
men fått militär användning, ska omfattas av
bestämmelserna. Vid prövningen av utförselärenden bör
såväl köpare, presumtiv användare som teknisk utformning
utgöra kriterier. Proportionerna mellan det militära och
civila användandet av en produkt bör utnyttjas vid
klassificeringen.
Man bör överväga att införa begreppet ''militär export'',
vilket ska avse export som går till militära köpare eller på
goda grunder kan förväntas komma till militär användning.
Den ska omklassificeras som krigsmateriel. Även materiel
som används av paramilitära styrkor, säkerhets- och
polisstyrkor ska omfattas.
Villkoren för tillstånd
Enligt regeringens förslag bör tillstånd till utförsel av
krigsmateriel eller till annan utlandssamverkan avseende
krigsmateriel, medges om denbedöms erforderlig för att
tillgodose det svenska försvarets behov av materiel eller
kunnande eller i övrigt är säkerhetspolitiskt önskvärd,
samtinte står i strid med principerna och målen för
Sveriges utrikespolitik.
Tillstånd ska inte beviljas, om det skulle strida mot
internationell överenskommelse som Sverige har biträtt,
mot beslut av FNs säkerhetsråd eller mot folkrättsliga regler
om export från neutral stat under krig (ovillkorliga
hinder).
Tillstånd till utförsel av krigsmateriel för strid ska
inte beviljas till stat som befinner sig i väpnad konflikt med
annan stat eller är invecklad i internationell konflikt som
kan befaras leda till väpnad konflikt, eller stat som har inre
väpnade oroligheter.
Tillstånd för utförsel av övrig krigsmateriel ska
enligt regeringens förslag kunna ges förutsatt att landet inte
befinner sig i väpnad konflikt med annan stat eller har inre
väpnade konflikter eller om det förekommer omfattande
och grova kränkningar av mänskliga rättigheter.
De här kriterierna är otydliga. ''Övrig krigsmateriel'' får
exporteras till land som befaras råka i väpnad konflikt.
Vänsterpartiet anser att samma regler bör gälla för
''krigsmateriel för strid'' och ''övrig krigsmateriel''.
Kränkningar av de mänskliga rättigheterna måste
bedömas som ''omfattande och grova'' enligt förslaget.
Detta öppnar möjligheter för export till tidigare förbjudna
länder. Krigsmaterielinspektör Sven Hirdman uppgav i en
intervju i Nya Wermlands Tidningen i mars i år att flera
länder i Sydamerika -- där försvinnanden, väpnat polisvåld
och andra grova kränkningar är vanligt förekommande --
nyligen godkänts som vapenkunder. Kockums har uttryckt
förhoppningar om att få bygga ubåtar åt bl.a. Pakistan --
som befinner sig i konflikt med Indien om Kashmir -- och
Venezuela. Försvarsminister Anders Björck har sagt att
Polen, Tjeckoslovakien och Ungern borde få köpa svenska
vapen.
Vapenleveranser trots krig
Reservdelar och ammunition till tidigare levererad
materiel ska enligt propositionen få utföras om det inte
föreligger ovillkorligt hinder eller om staten ifråga kommer
i väpnad konflikt med en annan stat eller får inre väpnade
oroligheter. Tillståndet ska då återkallas. Men det behöver
inte ske, om exporten är förenlig med de folkrättsliga
reglerna och med svensk utrikespolitik. Detta innebär en
liberalisering jämfört med nuvarande regler.
Följdleveranser
Enligt regeringens förslag ska tillstånd ges för leveranser
av reservdelar och ammunition till tidigare levererad
utrustning, som tillstånd getts för, om inte ovillkorliga
hinder föreligger. Detta innebär en oerhörd liberalisering.
En statskupp skulle inte vara skäl nog att stoppa
följdleveranserna. Sverige skulle ha levererat reservdelar
till Pinochet!
I propositionen sägs att ''det är angeläget att köparna har
goda garantier för att de får reservdelar''. Är det inte
viktigare ur svensk utrikespolitisk synpunkt att köparna har
klart för sig att de riskerar att bli utan ammunition, om de
förgriper sig på de mänskliga rättigheterna eller startar
krig?
Detta måste ändras så att nuvarande praxis klart och
tydligt fastslås. All export av svensk krigsmateriel, inklusive
ammunition och reservdelar, ska stoppas i sådana fall.
Ett specialfall av följdleverans är när materiel, som
tidigare levererats till en stat, återsänds till den svenska
tillverkaren för reparation. I sådana fall säger regeringen att
tillstånd till återutförsel alltid ska beviljas med mindre
ovillkorliga hinder uppstått. Detta är otillräckligt. Samma
regler bör gälla som vid export.
Neutralitetsrätten
Enligt 1907 års Haagkonvention får en neutral stat inte
leverera krigsmateriel till de krigförande. Däremot måste
inte staten förhindra att privata företag genomför sådana
leveranser. I propositionen hävdar regeringen att
exportförbudet endast avser statlig myndighet, inte
verksamhet i bolagsform. Idag har staterna emellertid ett så
stort ansvar för denna del av det ekonomiska livet att det
inte längre kan sägas förekomma legal privat
krigsmaterielexport. Det går inte att -- som regeringen
gör -- hävda att det krigsmaterielexporterande företaget
utgör ett självständigt rättssubjekt och att dess verksamhet
således inte står under regeringens kontroll. Enligt en UD-
promemoria skulle regeringen 1986 inte ha kunnat
garantera Indien fortsatta leveranser av Bofors-haubitsar
därest Indien kom i krig, om Bofors hade varit ett statligt
företag.
Den enda rimliga slutsatsen är att inga tillstånd för
export av krigsmateriel till krigförande land ska få lämnas
utöver de förpliktelser som vårt FN-medlemskap kan
komma att medföra.
Utlandssamverkan
Regeringen förutser att utlandssamarbete om utveckling
och tillverkning av krigsmateriel kommer att öka i betydelse
och bejakar denna utveckling, ''när det rör sig om
samarbete för att tillgodose väsentliga svenska försvars- och
säkerhetspolitiska intressen och det sker i enlighet med våra
allmänna utrikespolitiska mål''.
Men vet regeringen, om samarbetspartnern kommer att
använda de samproducerade vapnen i enlighet med de
svenska utrikespolitiska målen, när den ska avgöra om
tillstånd ska ges? Hur ser det avtal om försvarsindustriellt
samarbete ut, som försvarsminister Anders Björck i juni i
år undertecknade med sin franske kollega Pierre Joxe?
I själva verket är risken stor att denna
internationalisering av den svenska krigsmaterielindustrin
kommer att försvåra den politiska styrningen från riksdag
och regering och innebära att svenska vapen hamnar i
länder som idag är otänkbara för svensk
krigsmaterielexport. Hur länge kan restriktionerna för den
svenska vapenexporten bibehållas, när företagen kan flytta
tillverkningen till ett mer ''liberalt'' land och exportera
därifrån?
Vi har redan kunnat observera den tendensen. Antalet
joint-ventures med utländska samarbetspartners har ökat
kraftigt. 1986--89 ingicks 56 sådana avtal med utländska
företag -- att jämföras med 42 stycken 1950--85. Mer än
hälften av den produktionen var resultatet av utländsk
efterfrågan. Andelen utländsk finansiering av forskning och
utveckling har växt. Svenska företag vinner mer och mer
insteg på NATO- och EG-marknaderna.
Reexport
De regler som regeringen föreslår för export av
samproducerad krigsmateriel är gummiartade. Om
slutprodukten har övervägande svensk identitet ska svenska
regler för export tillämpas. Undantag ska dock få ges om
det är ett starkt svenskt försvarspolitiskt intresse eller om
det är en förutsättning från samarbetspartnerns sida.
Detta innebär en radikal liberalisering jämfört med de
nuvarande bestämmelserna. Sverige avsäger sig helt
kontrollen av export till tredje land om produkten har
övervägande utländsk identitet. Inte ens om den har
övervägande svensk identitet kan vi i alla lägen råda över
om reexporten överensstämmer med svensk utrikespolitik.
Det kommer att locka vapenindustrin att satsa på
samprojekt för att kunna exportera till förbjudna länder.
Ett minimikrav är att inga utvecklings- och
samarbetsavtal ska få ingås utan klara bestämmelser att
export till tredje land inte får ske i strid med svenska regler.
Berörda svenska företag måste åläggas att underrätta
regeringen i fall man misstänker att motparten inte följer
samarbetsavtalets förpliktelser.
EG-samarbete
Regeringen hävdar att det inte finns några
utrikespolitiska hinder för samverkan med eller export till
EG-länderna, därför att Romfördragets artikel 223
undantar krigsmateriel från frihandeln och att det för
närvarande inte finns något som tyder på att denna princip
kommer att förändras under överskådlig tid. Den ser istället
''stora möjligheter för en fördjupad samverkan med
länderna inom EG, bl.a. vad avser forskning och
utveckling, till gagn för det svenska försvarets behov''.
En FOA-rapport säger emellertid: ''På sikt anses det
otänkbart att EG accepterar att försvarshandeln ligger
utanför dess kontroll -- ingen öppen och fri inre marknad
kan ha dessa undantag.'' Det är bara en tidsfråga när en
gemensam försvarsmaterielmarknad kan uppstå. I den
deklaration som de nio stater som är medlemmar i både EG
och WEU gjorde som en bilaga till Maastrichtavtalet, talas
det om ökat samarbete på rustningsområdet i syfte att skapa
ett europeiskt rustningsorgan.
Regeringen anser att utlandssamverkan på
krigsmaterielområdet med länderna inom EG i princip
överensstämmer med Sveriges säkerhetspolitik. Detta är
anmärkningsvärt, som chefen för UD:s
skyddsmaktssekretariat jur. dr. Rolf H Lindholm påpekat:
''Elva av EG-staterna är samtidigt anslutna till NATO. För
några år sedan skulle ett förslag om utvidgad svensk
vapenexport till NATO-länder ha väckt uppseende. Nu
tycks denna aspekt ha passerat opåtalat.'' (DN 920814)
EG-staterna ska uppenbarligen kunna delta i krig runt
om i världen -- med svenska vapen. Detta är en markant
omläggning av politiken. Om detta hade gällt under
Falklandskriget 1982, hade FFV:s planerade export av
ammunition till granatgeväret Carl Gustaf till
Storbritannien inte kunnat stoppas.
Om krigsmaterielsamarbetet med EG-länderna släpps
fritt, uppstår en betydande risk för vapenspridning.
Tyskland är världens tredje största vapenexportör.
Frankrike har militära biståndsavtal med 23 länder i Afrika,
där 30 000 franska soldater är stationerade, och har
intervenerat ett tjugotal gånger sedan länderna blev
självständiga på 60-talet. I framtiden kan de komma att vara
utrustade med svenska vapen, ty regeringen skriver ju att
''krigsmateriel som anskaffats från Sverige kan medföras av
den mottagande statens väpnade styrkor vid gruppering
t.ex. på en militär bas i annat land''.
IEPG
Ett svenskt initiativ togs redan för ett år sedan till
närmande till de europeiska NATO-ländernas
försvarsmaterielsamarbete inom Independent European
Programme Group (IEPG). På uppdrag av regeringen
framförde FMV i ett brev den 5 september 1991 till IEPG en
formell svensk intresseanmälan om någon form av närmare
samverkan. FMV meddelade att Sverige avsåg att
harmonisera sin behandling av kontrakt och handel med
IEPG:s. Detta skulle exempelvis innebära att samtliga
tillgängliga försvarskontrakt skulle publiceras av FMV i en
offentlig engelskspråkig bulletin. Den svenska
intresseanmälan behandlades vid IEPG:s
försvarsministermöte i mars 1992. IEPG-länderna noterade
''med glädje'' den svenska viljan till samarbete, men ville
tills vidare inte behandla svenskt medlemskap eller
associering. Skälet angavs vara att man först ville låta den
europeiska säkerhetspolitiken vidareutvecklas, särskilt med
tanke på att EG och Västeuropeiska unionen (WEU) i
framtiden kan komma att ta över ansvaret för
vapenhandelsfrågor. Däremot skulle Sverige komma att
inbjudas till European Session on Responsibility in
Armament, som Frankrike arrangerar varje år.
Företrädare för IEPG menar att Sverige tills vidare får
inrikta sig på att anpassa sina regler för vapenexport/import
och samarbete så att IEPG-länderna inte exkluderas från
den svenska marknaden i jämförelse med svenska företag.
Därmed skulle IEPG-marknaden öppnas för Sverige i
motsvarande mån.
Det är vad som sker om regeringens proposition antas.
Lagfäst villkoren
Vänsterpartiet anser att de ovillkorliga hindren för
svensk vapenhandel (export, licensförsäljning eller
samarbetsavtal) ska lagfästas så att militär materiel med
svenskt ursprung inte ska kunna säljas till:stat som
befinner sig i eller kan befaras komma i väpnad konflikt,
inom eller utom landet stat som undertrycker mänskliga
rättigheter stat med militära styrkor, som är engagerade
i stridshandling utanför det egna territoriet eller som hålls
kvar där, efter det att striderna har upphört, såvida
stationeringen inte är en följd av beslut i Förenta
Nationerna.
Utländskt ägande
Regeringen skriver att den även i fortsättningen ska ha
möjlighet att ingripa om det utländska ägandet i ett svenskt
krigsmaterieltillverkande företag riskerar att överstiga vad
som anses förenligt med svenska säkerhetspolitiska
intressen. Tillstånd får förenas med villkor om att endast en
viss andel av aktierna, direkt eller indirekt, får ägas av
utländska rättssubjekt.
Men det är inte något absolut villkor i alla lägen.
Regeringen skriver att ''likväl kan regeringen komma till
slutsatsen att ett sådant ägande vore att föredra framför en
nedläggning av industrin''. Och näringsminister Per
Westerberg sa i en SvD-intervju efter Celsius köp av
Swedish Ordnance att ingenting hindrar att svensk
försvarsindustri säljs till utlandet när statliga Celsius
privatiseras.
Straff
Bestämmelsen i lagförslagets paragraf 25 sista stycket
om straffrihet ''i ringa fall'' bör utgå i enlighet med vad
regionåklagarmyndigheten i Linköping förordat i sitt
remissyttrande.
Rikspolisstyrelsen har påpekat att
redovisningsskyldigheten enligt paragraf 11 i den föreslagna
lagen inte är straffbelagd. Detta kan inte godtas.
Redovisningsskyldigheten enligt paragraf 11 måste
straffsanktioneras för att bli verkningsfull.
Öppen redovisning
Det krävs större öppenhet med redovisningen av såväl
export av krigsmateriel som utlandssamverkan än nu. Den
årliga redovisningen till riksdagen är alltför summarisk, för
att inte säga intetsägande. Bl.a. borde regeringen vara
skyldig att redovisa vilken typ av materiel som sålts till vilka
stater. Det behövs även en årlig redovisning av
slutanvändarintyg, intyg om egen tillverkning och
samarbetsavtal med rätt till vidareexport till stater som inte
är tillåtna för svensk vapenexport.
Den rådgivande nämnden för krigsmaterielexportfrågor
bör avskaffas. Den kan lätt hamna i en mellanställning och
användas som gisslan av regeringen, när diskussion uppstått
om någon vapenaffär.
Sverige redovisar sin vapenhandel till FN:s
vapenregister. Men detta omfattar endast tyngre
konventionella vapen och inte svenska specialiteter som
luftvärnskanoner, luftvärnsrobotar, pansarvärnsvapen och
olika typer av ammunition. Sverige borde gå i spetsen och
ge en fullständig redovisning av sin export och import av
krigsmateriel.
Omställning
Den hårdnande konkurrensen i den internationella
vapenhandeln, det kalla krigets slut och därmed minskade
behov av svensk vapenindustri leder sammantaget till att
svensk krigsindustri står inför en stor strukturomvandling.
Här kommer stora krav att ställas på regering, kommuner
och företag att stödja de orter och enskilda som kommer att
beröras av nedläggningar.
För att undvika ekonomiska ''brandkårsutryckningar''
och plötsliga omställningsproblem med hög arbetslöshet
bör nedskärningarna inom industrin och omställningen till
civil verksamhet ske i ordnade former. En avvecklings- och
omställningsperiod på fem år är realistisk.
Regeringen har avvisat förslagen om
omställningsfonder. Men staten måste ta sitt ansvar för de
anställda i försvarsindustrin. Nu kan deras arbete även
hotas därför att produktion flyttas ur landet, om
regeringens förslag till liberalare regler för
utlandssamverkan antas. Omställningsfonder behövs, och
de bör finansieras genom att de krigsmaterielexporterande
företagen avsätter en viss del -- minst 2 % -- av
vapenexportens värde.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1991/92:174,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en
successiv avveckling av den svenska vapenexporten,
3. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1 och 2, som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
samma regler för tillstånd för export av ''materiel för strid''
och ''övrig materiel'',
4. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1 och 2, som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
beaktande av materielens förväntade användning vid
tillståndsgivning för krigsmaterielexport,
5. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1 och 2, som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att följdleveranser skall regleras på samma sätt som export,
6. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1 och 2, som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att inga tillstånd får ges för export av krigsmateriel till
krigförande land,
7. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1 och 2, som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
villkor för export till tredje land av samproducerad
krigsmateriel,
8. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1 och 2, som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
lagfästa hinder för svensk vapenhandel,
9. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1 och 2, som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
öppen redovisning av krigsmaterielexport och -samverkan,
10. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1 och 2, som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om avskaffande av den rådgivande nämnden för
krigsmaterielexportfrågor,
11. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
straffsanktionering av redovisningsskyldighet,
12. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
ansvar i ringa fall,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om omställningsfonder för att
underlätta en övergång från militär till civil produktion.

Stockholm den 7 oktober 1992

Lars Werner (v)

Bertil Måbrink (v)

Rolf L Nilson (v)

Björn Samuelson (v)

Eva Zetterberg (v)