Sveriges roll i den internationella vapenhandeln
Det kommer att falla en tung historisk dom över en världsdel och dess folk, som berikar sig på att genom export av dödliga produkter, köpa råvaror billigt från länder vars invånare man stänger gränsen för, när de flyr den död deras regeringar satt sig i skuld för att köpa. Utvecklingen går bakåt, skuldbördan ökar. Det internationella näringslivet kommer att fortsätta att riskera sina anställda och sina marknader så länge man inte förstår att vapenexportören är en parasit och en lus i pälsen, som måste kammas bort om man ska kunna hoppas på någon förbättring.
Denna förödande kritik av de vapenexporterande ländernas dubbelmoral kommer från Peter Nobel, Sveriges första diskrimineringsombudsman och numera generalsekreterare i Röda Korset. Den gäller även Sverige, som exporterat vapen till åtskilliga länder, där konflikter utlöst stora flyktingströmmar. Ett aktuellt fall är Jugoslavien, dit Sverige exporterat krigsmateriel, för 735 miljoner kronor enbart åren 1988--90. Svenska vapen har sålts till nästan alla de u-länder, som idag är de mest skuldtyngda.
Vapenexporten skadar Sveriges trovärdighet inom nedrustningsarbetet och bidrar till militariseringen i u- världen.
Vart tog fredsvinsten vägen?
När det kalla kriget upphörde, öppnades helt nya möjligheter till nedrustning. I de fattiga länderna hoppades man att ''fredsvinsten'' skulle satsas på utveckling. Men regeringarna prioriterar exporten och sysselsättningen. Det syns tydligt i den amerikanska politiken. De militär- industriella komplexen är starka. Krigsmateriel är mer vinstgivande än annan produktion, och kriget vid Persiska viken gav nya nya kunder för högteknologiska vapen, främst i de rika oljeländerna och de nya industriländerna i Asien.
När den globala kapprustningen mellan supermakterna upphörde, krympte marknaderna för krigsmateriel. Alla vapentillverkare söker nya marknader, även de svenska. Konkurrensen skärps, så som illustreras av det aktuella fallet Taiwan, dit USA, Frankrike och Ryssland tävlar om att få sälja stridsflygplan. Även JAS uppges Taiwan ha uttalat intresse för.
Vapenaffärerna
De svenska vapentillverkarna har uppträtt lika cyniskt som några andra i sin jakt på nya marknader och med sin aktiva lobbyverksamhet för att få exporttillstånd. ''Boforsaffären'' och flera andra avslöjade att en hel del vapen reexporterats eller smugglats till förbjudna länder. Avslöjandena ledde till att reglerna och kontrollen skärptes. Vapenexporten minskade liksom antalet köpare.
Men så sent som i somras avslöjades att Försvarets Materielverk (FMV) hade försökt sälja 150 militärlastbilar till Marocko. Efter att Krigsmaterielinspektionen (KMI) larmats, beslöt FMV att demontera kulsprutefästena på bilarna. Men dessa kan ändock användas i Marockos krig i Västsahara.
Propositionen
Nu vill regeringen frångå den restriktiva politiken och liberalisera handeln med krigsmateriel. I sin proposition föreslår den visserligen en breddning av begreppet krigsmateriel till att omfatta fler varuområden -- men samtidigt lättas villkoren så att fler länder kan komma ifråga. Regeringen föreslåratt stater som godkänts som köpare ska få svensk krigsmateriel även om de kommer i krig fri export till EG-stater lättnader för internationellt militärtekniskt samarbete att vidareexport av samproducerade vapen kan ske även till ur svensk synpunkt förbjudna länder.
Vänsterpartiet motsätter sig denna liberalisering av reglerna för krigsmaterielexport och -samverkan, och vi yrkar avslag på regeringens proposition. Den svenska exporten av krigsmateriel ska avvecklas. Det bör kunna ske successivt under en femårsperiod.
Vad är krigsmateriel?
Regeringen har anslutit sig till vad Tyskland och flera andra EG-länder, Norge, USA m fl länder gjort och delat in krigsmaterielen i två kategorier:krigsmateriel för strid övrig krigsmateriel.
Med den nya uppdelningen kommer vissa produkter, som hittills inte klassats som krigsmateriel, att i framtiden kräva utförseltillstånd. Den skärpningen är välkommen.
Men man tar ingen hänsyn till vapnens förväntade användning, om de ska användas till försvar av det egna landet eller exempelvis stationeras utomlands.
Regeringen har inte heller lyssnat på dem som vill införa ett s.k. köparkriterium för att förhindra en upprepning av fallet Irak, dit omfattande materiel såldes från många länder, vilken sedan användes för vapentillverkning eller inom krigsmakten, exempelvis Scanialastbilar. Nu sker något liknande i det högrustande Iran, dit tyska företag sålt verktygsmaskiner, som misstänks vara avsedda för tillverkning av kanoner.
Om sådan upprustning ska kunna förebyggas behövs ett köparkriterium. Regeringen bör ha befogenhet att tillfälligt förordna att en vara, som inte klassats som krigsmateriel men fått militär användning, ska omfattas av bestämmelserna. Vid prövningen av utförselärenden bör såväl köpare, presumtiv användare som teknisk utformning utgöra kriterier. Proportionerna mellan det militära och civila användandet av en produkt bör utnyttjas vid klassificeringen.
Man bör överväga att införa begreppet ''militär export'', vilket ska avse export som går till militära köpare eller på goda grunder kan förväntas komma till militär användning. Den ska omklassificeras som krigsmateriel. Även materiel som används av paramilitära styrkor, säkerhets- och polisstyrkor ska omfattas.
Villkoren för tillstånd
Enligt regeringens förslag bör tillstånd till utförsel av krigsmateriel eller till annan utlandssamverkan avseende krigsmateriel, medges om denbedöms erforderlig för att tillgodose det svenska försvarets behov av materiel eller kunnande eller i övrigt är säkerhetspolitiskt önskvärd, samtinte står i strid med principerna och målen för Sveriges utrikespolitik.
Tillstånd ska inte beviljas, om det skulle strida mot internationell överenskommelse som Sverige har biträtt, mot beslut av FNs säkerhetsråd eller mot folkrättsliga regler om export från neutral stat under krig (ovillkorliga hinder).
Tillstånd till utförsel av krigsmateriel för strid ska inte beviljas till stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat eller är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt, eller stat som har inre väpnade oroligheter.
Tillstånd för utförsel av övrig krigsmateriel ska enligt regeringens förslag kunna ges förutsatt att landet inte befinner sig i väpnad konflikt med annan stat eller har inre väpnade konflikter eller om det förekommer omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter.
De här kriterierna är otydliga. ''Övrig krigsmateriel'' får exporteras till land som befaras råka i väpnad konflikt. Vänsterpartiet anser att samma regler bör gälla för ''krigsmateriel för strid'' och ''övrig krigsmateriel''.
Kränkningar av de mänskliga rättigheterna måste bedömas som ''omfattande och grova'' enligt förslaget. Detta öppnar möjligheter för export till tidigare förbjudna länder. Krigsmaterielinspektör Sven Hirdman uppgav i en intervju i Nya Wermlands Tidningen i mars i år att flera länder i Sydamerika -- där försvinnanden, väpnat polisvåld och andra grova kränkningar är vanligt förekommande -- nyligen godkänts som vapenkunder. Kockums har uttryckt förhoppningar om att få bygga ubåtar åt bl.a. Pakistan -- som befinner sig i konflikt med Indien om Kashmir -- och Venezuela. Försvarsminister Anders Björck har sagt att Polen, Tjeckoslovakien och Ungern borde få köpa svenska vapen.
Vapenleveranser trots krig
Reservdelar och ammunition till tidigare levererad materiel ska enligt propositionen få utföras om det inte föreligger ovillkorligt hinder eller om staten ifråga kommer i väpnad konflikt med en annan stat eller får inre väpnade oroligheter. Tillståndet ska då återkallas. Men det behöver inte ske, om exporten är förenlig med de folkrättsliga reglerna och med svensk utrikespolitik. Detta innebär en liberalisering jämfört med nuvarande regler.
Följdleveranser
Enligt regeringens förslag ska tillstånd ges för leveranser av reservdelar och ammunition till tidigare levererad utrustning, som tillstånd getts för, om inte ovillkorliga hinder föreligger. Detta innebär en oerhörd liberalisering. En statskupp skulle inte vara skäl nog att stoppa följdleveranserna. Sverige skulle ha levererat reservdelar till Pinochet!
I propositionen sägs att ''det är angeläget att köparna har goda garantier för att de får reservdelar''. Är det inte viktigare ur svensk utrikespolitisk synpunkt att köparna har klart för sig att de riskerar att bli utan ammunition, om de förgriper sig på de mänskliga rättigheterna eller startar krig?
Detta måste ändras så att nuvarande praxis klart och tydligt fastslås. All export av svensk krigsmateriel, inklusive ammunition och reservdelar, ska stoppas i sådana fall.
Ett specialfall av följdleverans är när materiel, som tidigare levererats till en stat, återsänds till den svenska tillverkaren för reparation. I sådana fall säger regeringen att tillstånd till återutförsel alltid ska beviljas med mindre ovillkorliga hinder uppstått. Detta är otillräckligt. Samma regler bör gälla som vid export.
Neutralitetsrätten
Enligt 1907 års Haagkonvention får en neutral stat inte leverera krigsmateriel till de krigförande. Däremot måste inte staten förhindra att privata företag genomför sådana leveranser. I propositionen hävdar regeringen att exportförbudet endast avser statlig myndighet, inte verksamhet i bolagsform. Idag har staterna emellertid ett så stort ansvar för denna del av det ekonomiska livet att det inte längre kan sägas förekomma legal privat krigsmaterielexport. Det går inte att -- som regeringen gör -- hävda att det krigsmaterielexporterande företaget utgör ett självständigt rättssubjekt och att dess verksamhet således inte står under regeringens kontroll. Enligt en UD- promemoria skulle regeringen 1986 inte ha kunnat garantera Indien fortsatta leveranser av Bofors-haubitsar därest Indien kom i krig, om Bofors hade varit ett statligt företag.
Den enda rimliga slutsatsen är att inga tillstånd för export av krigsmateriel till krigförande land ska få lämnas utöver de förpliktelser som vårt FN-medlemskap kan komma att medföra.
Utlandssamverkan
Regeringen förutser att utlandssamarbete om utveckling och tillverkning av krigsmateriel kommer att öka i betydelse och bejakar denna utveckling, ''när det rör sig om samarbete för att tillgodose väsentliga svenska försvars- och säkerhetspolitiska intressen och det sker i enlighet med våra allmänna utrikespolitiska mål''.
Men vet regeringen, om samarbetspartnern kommer att använda de samproducerade vapnen i enlighet med de svenska utrikespolitiska målen, när den ska avgöra om tillstånd ska ges? Hur ser det avtal om försvarsindustriellt samarbete ut, som försvarsminister Anders Björck i juni i år undertecknade med sin franske kollega Pierre Joxe?
I själva verket är risken stor att denna internationalisering av den svenska krigsmaterielindustrin kommer att försvåra den politiska styrningen från riksdag och regering och innebära att svenska vapen hamnar i länder som idag är otänkbara för svensk krigsmaterielexport. Hur länge kan restriktionerna för den svenska vapenexporten bibehållas, när företagen kan flytta tillverkningen till ett mer ''liberalt'' land och exportera därifrån?
Vi har redan kunnat observera den tendensen. Antalet joint-ventures med utländska samarbetspartners har ökat kraftigt. 1986--89 ingicks 56 sådana avtal med utländska företag -- att jämföras med 42 stycken 1950--85. Mer än hälften av den produktionen var resultatet av utländsk efterfrågan. Andelen utländsk finansiering av forskning och utveckling har växt. Svenska företag vinner mer och mer insteg på NATO- och EG-marknaderna.
Reexport
De regler som regeringen föreslår för export av samproducerad krigsmateriel är gummiartade. Om slutprodukten har övervägande svensk identitet ska svenska regler för export tillämpas. Undantag ska dock få ges om det är ett starkt svenskt försvarspolitiskt intresse eller om det är en förutsättning från samarbetspartnerns sida.
Detta innebär en radikal liberalisering jämfört med de nuvarande bestämmelserna. Sverige avsäger sig helt kontrollen av export till tredje land om produkten har övervägande utländsk identitet. Inte ens om den har övervägande svensk identitet kan vi i alla lägen råda över om reexporten överensstämmer med svensk utrikespolitik. Det kommer att locka vapenindustrin att satsa på samprojekt för att kunna exportera till förbjudna länder.
Ett minimikrav är att inga utvecklings- och samarbetsavtal ska få ingås utan klara bestämmelser att export till tredje land inte får ske i strid med svenska regler. Berörda svenska företag måste åläggas att underrätta regeringen i fall man misstänker att motparten inte följer samarbetsavtalets förpliktelser.
EG-samarbete
Regeringen hävdar att det inte finns några utrikespolitiska hinder för samverkan med eller export till EG-länderna, därför att Romfördragets artikel 223 undantar krigsmateriel från frihandeln och att det för närvarande inte finns något som tyder på att denna princip kommer att förändras under överskådlig tid. Den ser istället ''stora möjligheter för en fördjupad samverkan med länderna inom EG, bl.a. vad avser forskning och utveckling, till gagn för det svenska försvarets behov''.
En FOA-rapport säger emellertid: ''På sikt anses det otänkbart att EG accepterar att försvarshandeln ligger utanför dess kontroll -- ingen öppen och fri inre marknad kan ha dessa undantag.'' Det är bara en tidsfråga när en gemensam försvarsmaterielmarknad kan uppstå. I den deklaration som de nio stater som är medlemmar i både EG och WEU gjorde som en bilaga till Maastrichtavtalet, talas det om ökat samarbete på rustningsområdet i syfte att skapa ett europeiskt rustningsorgan.
Regeringen anser att utlandssamverkan på krigsmaterielområdet med länderna inom EG i princip överensstämmer med Sveriges säkerhetspolitik. Detta är anmärkningsvärt, som chefen för UD:s skyddsmaktssekretariat jur. dr. Rolf H Lindholm påpekat: ''Elva av EG-staterna är samtidigt anslutna till NATO. För några år sedan skulle ett förslag om utvidgad svensk vapenexport till NATO-länder ha väckt uppseende. Nu tycks denna aspekt ha passerat opåtalat.'' (DN 920814)
EG-staterna ska uppenbarligen kunna delta i krig runt om i världen -- med svenska vapen. Detta är en markant omläggning av politiken. Om detta hade gällt under Falklandskriget 1982, hade FFV:s planerade export av ammunition till granatgeväret Carl Gustaf till Storbritannien inte kunnat stoppas.
Om krigsmaterielsamarbetet med EG-länderna släpps fritt, uppstår en betydande risk för vapenspridning. Tyskland är världens tredje största vapenexportör. Frankrike har militära biståndsavtal med 23 länder i Afrika, där 30 000 franska soldater är stationerade, och har intervenerat ett tjugotal gånger sedan länderna blev självständiga på 60-talet. I framtiden kan de komma att vara utrustade med svenska vapen, ty regeringen skriver ju att ''krigsmateriel som anskaffats från Sverige kan medföras av den mottagande statens väpnade styrkor vid gruppering t.ex. på en militär bas i annat land''.
IEPG
Ett svenskt initiativ togs redan för ett år sedan till närmande till de europeiska NATO-ländernas försvarsmaterielsamarbete inom Independent European Programme Group (IEPG). På uppdrag av regeringen framförde FMV i ett brev den 5 september 1991 till IEPG en formell svensk intresseanmälan om någon form av närmare samverkan. FMV meddelade att Sverige avsåg att harmonisera sin behandling av kontrakt och handel med IEPG:s. Detta skulle exempelvis innebära att samtliga tillgängliga försvarskontrakt skulle publiceras av FMV i en offentlig engelskspråkig bulletin. Den svenska intresseanmälan behandlades vid IEPG:s försvarsministermöte i mars 1992. IEPG-länderna noterade ''med glädje'' den svenska viljan till samarbete, men ville tills vidare inte behandla svenskt medlemskap eller associering. Skälet angavs vara att man först ville låta den europeiska säkerhetspolitiken vidareutvecklas, särskilt med tanke på att EG och Västeuropeiska unionen (WEU) i framtiden kan komma att ta över ansvaret för vapenhandelsfrågor. Däremot skulle Sverige komma att inbjudas till European Session on Responsibility in Armament, som Frankrike arrangerar varje år.
Företrädare för IEPG menar att Sverige tills vidare får inrikta sig på att anpassa sina regler för vapenexport/import och samarbete så att IEPG-länderna inte exkluderas från den svenska marknaden i jämförelse med svenska företag. Därmed skulle IEPG-marknaden öppnas för Sverige i motsvarande mån.
Det är vad som sker om regeringens proposition antas.
Lagfäst villkoren
Vänsterpartiet anser att de ovillkorliga hindren för svensk vapenhandel (export, licensförsäljning eller samarbetsavtal) ska lagfästas så att militär materiel med svenskt ursprung inte ska kunna säljas till:stat som befinner sig i eller kan befaras komma i väpnad konflikt, inom eller utom landet stat som undertrycker mänskliga rättigheter stat med militära styrkor, som är engagerade i stridshandling utanför det egna territoriet eller som hålls kvar där, efter det att striderna har upphört, såvida stationeringen inte är en följd av beslut i Förenta Nationerna.
Utländskt ägande
Regeringen skriver att den även i fortsättningen ska ha möjlighet att ingripa om det utländska ägandet i ett svenskt krigsmaterieltillverkande företag riskerar att överstiga vad som anses förenligt med svenska säkerhetspolitiska intressen. Tillstånd får förenas med villkor om att endast en viss andel av aktierna, direkt eller indirekt, får ägas av utländska rättssubjekt.
Men det är inte något absolut villkor i alla lägen. Regeringen skriver att ''likväl kan regeringen komma till slutsatsen att ett sådant ägande vore att föredra framför en nedläggning av industrin''. Och näringsminister Per Westerberg sa i en SvD-intervju efter Celsius köp av Swedish Ordnance att ingenting hindrar att svensk försvarsindustri säljs till utlandet när statliga Celsius privatiseras.
Straff
Bestämmelsen i lagförslagets paragraf 25 sista stycket om straffrihet ''i ringa fall'' bör utgå i enlighet med vad regionåklagarmyndigheten i Linköping förordat i sitt remissyttrande.
Rikspolisstyrelsen har påpekat att redovisningsskyldigheten enligt paragraf 11 i den föreslagna lagen inte är straffbelagd. Detta kan inte godtas. Redovisningsskyldigheten enligt paragraf 11 måste straffsanktioneras för att bli verkningsfull.
Öppen redovisning
Det krävs större öppenhet med redovisningen av såväl export av krigsmateriel som utlandssamverkan än nu. Den årliga redovisningen till riksdagen är alltför summarisk, för att inte säga intetsägande. Bl.a. borde regeringen vara skyldig att redovisa vilken typ av materiel som sålts till vilka stater. Det behövs även en årlig redovisning av slutanvändarintyg, intyg om egen tillverkning och samarbetsavtal med rätt till vidareexport till stater som inte är tillåtna för svensk vapenexport.
Den rådgivande nämnden för krigsmaterielexportfrågor bör avskaffas. Den kan lätt hamna i en mellanställning och användas som gisslan av regeringen, när diskussion uppstått om någon vapenaffär.
Sverige redovisar sin vapenhandel till FN:s vapenregister. Men detta omfattar endast tyngre konventionella vapen och inte svenska specialiteter som luftvärnskanoner, luftvärnsrobotar, pansarvärnsvapen och olika typer av ammunition. Sverige borde gå i spetsen och ge en fullständig redovisning av sin export och import av krigsmateriel.
Omställning
Den hårdnande konkurrensen i den internationella vapenhandeln, det kalla krigets slut och därmed minskade behov av svensk vapenindustri leder sammantaget till att svensk krigsindustri står inför en stor strukturomvandling. Här kommer stora krav att ställas på regering, kommuner och företag att stödja de orter och enskilda som kommer att beröras av nedläggningar.
För att undvika ekonomiska ''brandkårsutryckningar'' och plötsliga omställningsproblem med hög arbetslöshet bör nedskärningarna inom industrin och omställningen till civil verksamhet ske i ordnade former. En avvecklings- och omställningsperiod på fem år är realistisk.
Regeringen har avvisat förslagen om omställningsfonder. Men staten måste ta sitt ansvar för de anställda i försvarsindustrin. Nu kan deras arbete även hotas därför att produktion flyttas ur landet, om regeringens förslag till liberalare regler för utlandssamverkan antas. Omställningsfonder behövs, och de bör finansieras genom att de krigsmaterielexporterande företagen avsätter en viss del -- minst 2 % -- av vapenexportens värde.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1991/92:174,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en successiv avveckling av den svenska vapenexporten,
3. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1 och 2, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samma regler för tillstånd för export av ''materiel för strid'' och ''övrig materiel'',
4. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1 och 2, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beaktande av materielens förväntade användning vid tillståndsgivning för krigsmaterielexport,
5. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1 och 2, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att följdleveranser skall regleras på samma sätt som export,
6. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1 och 2, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inga tillstånd får ges för export av krigsmateriel till krigförande land,
7. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1 och 2, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om villkor för export till tredje land av samproducerad krigsmateriel,
8. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1 och 2, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagfästa hinder för svensk vapenhandel,
9. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1 och 2, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om öppen redovisning av krigsmaterielexport och -samverkan,
10. att riksdagen, vid avslag på yrkandena 1 och 2, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffande av den rådgivande nämnden för krigsmaterielexportfrågor,
11. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om straffsanktionering av redovisningsskyldighet,
12. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ansvar i ringa fall,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omställningsfonder för att underlätta en övergång från militär till civil produktion.
Stockholm den 7 oktober 1992 Lars Werner (v) Bertil Måbrink (v) Rolf L Nilson (v) Björn Samuelson (v) Eva Zetterberg (v)