Ett och ett halvt år har nu gått sedan Estland, Lettland
och Litauen på nytt erkändes som självständiga stater.
Betydande insatser har gjorts från många håll, för att stödja
dessa länders återuppbyggnad efter fem decennier av
kommunistisk diktatur, socialistisk planhushållning och
rovdrift av naturresurser.
Ett betydande reformarbete har också inletts i de tre
länderna. Längst har man kommit i Estland, där i synnerhet
valutareformen hittills måste beskrivas som en framgång.
Samtidigt är det uppenbart att svårigheterna är mycket
betydande, och i vissa avseenden större än vad många
förutsåg när den nationella självständigheten
återupprättades.
I andra motioner tar enskilda ledamöter från Folkpartiet
liberalerna upp olika specifika synpunkter på samarbetet
med Baltikum och de tidigare kommuniststyrda länderna i
Öst- och Centraleuropa. I denna motion har vi samlat några
övergripande synpunkter på hur vi från svensk sida bör
förhålla oss till några av de viktigaste problem som nu möter
oss i Baltikum.
Demokratin måste skyddas
Det demokratiska systemet har i formell mening
återupprättats genom de fria val till riktiga nationella
parlament, samt de presidentval, som hållits i Estland och
Litauen. I Lettland kommer motsvarande val att äga rum
1993.
Men de nya eller återupprättade demokratiska systemen
är sköra. Ett av flera problem är att någon stabil och
representativ partistruktur inte uppstått. Bristen på
praktisk erfarenhet av hur problem löses inom den
parlamentariska demokratins ramar kan också orsaka att
nödvändigt reformarbete på andra områden bromsas eller
kör fast och förtroendet för den representativa demokratins
institutioner kan försvagas ytterligare. Valdeltagandet har
varit lågt i de val som hållits och manöverutrymmet för
krafter som önskar återupprätta den gamla politiska och
ekonomiska ordningen kan bli riskabelt stort.
Det är därför angeläget att det svenska stöd som ges till
kunskapsuppbyggnad till väsentlig del inriktas på insatser
som kan förstärka demokratin i Baltikum.
Ett särskilt problem i sammanhanget gäller den judiska
befolkningens ställning (i Baltikum), mot bakgrund av den
förintelse av judarna på baltiskt territorium som
genomfördes under den nazistiska ockupationen under
andra världskriget. Regeringar och ansvariga politiker har
också varit noga med att betona att sanningen om både den
nazistiska och kommunistiska ockupationen måste komma
fram, inte minst i läroböckerna, och att judarna i Baltikum
måste garanteras fulla mänskliga och medborgerliga
rättigheter. Här finns stora möjligheter till samarbete med
historieforskning i andra länder, t.ex. i Sverige, eftersom
trovärdig forskning om denna period inte kunnat bedrivas
under den sovjetiska tiden. Det är viktigt att det svenska
samarbetet med Baltikum bedrivs i medvetande om de
mänskliga katastrofer som drabbat dessa länder och om
vikten av insatser på alla plan för att bygga upp öppna och
toleranta samhällen i dag.
Suveräniteten måste bevaras
Den statliga suveräniteten har återupprättats, men hoten
kvarstår alltjämt. Ett av dessa består i att den f.d.
sovjetiska, numera ryska, militären dras tillbaka endast i
långsam takt samt att nationalistiska och militära kretsar i
Ryssland långt ifrån alltid accepterat att de baltiska staterna
är självständiga.
Sverige har agerat på ett berömvärt sätt för att
underlätta träffande av avtal som skall garantera truppernas
tillbakadragande. I budgetpropositionen föreslås också att
svenskt stöd skall kunna utgå till uppbyggande av sådana
statsfunktioner som är nödvändiga för hävdande av
suveräniteten, t.ex. när det gäller tull och kustbevakning.
Om den ekonomiska och politiska krisen i Ryssland skulle
leda till ett sönderfall av politisk och militär ordning på den
ryska sidan, blir detta stöd sannolikt än viktigare. Sverige
och Norden måste känna ett ansvar för Baltikums säkerhet.
Deltagande i internationella organisationer framstår i
detta perspektiv som något av ett skyddsnät för de baltiska
staterna. Det är oroande av deras inträde i Europarådet
fördröjts. Orsaken är i huvudsak de problem kring den
ryskspråkiga befolkningens ställning som aktualiserats
sedan självständigheten återvunnits. Kritik kan förvisso
riktas mot inslag i den politik som hittills förts på baltiskt
håll. Dock måste det stå klart att de påståenden och
beskyllningar som framförts från ryskt håll inte har någon
motsvarighet i de rapporter som lämnats av utländska
observatörer eller i de synpunkter som framförs av
representanter för de ryskspråkiga i de baltiska länderna.
Det är önskvärt att frågan om de baltiska ländernas
medlemskap i Europarådet snart kan lösas och att även ett
demokratiskt Ryssland kan ta plats där som fullvärdig
medlem.
Frihandeln måste utvidgas
Sverige har under det senaste året slutit frihandelsavtal
med Estland, Lettland och Litauen. Det är utmärkt, men
samtidigt borde Sverige pröva möjligheten att upphäva
också de återstående restriktioner som finns, i synnerhet på
jordbruksområdet.
Avtalen måste, helt naturligt, upphöra att gälla den dag
som Sverige blir medlem i EG och därmed ansluter sig till
gemenskapens tullpolitik. Det är av största vikt att de
svenska förhandlarna med EG klargör att Sverige inte kan
medverka till att de baltiska länderna genom svenskt EG-
inträde förlorar handelsmöjligheter som de har fått genom
frihandelsavtalen. Som medlem i EG bör Sverige med all
kraft verka för fullständig tullfrihet för export till EG-
området från Europas nya demokratier.
Det svenska samarbetet
Det svenska samarbetet med Baltikum innebär i första
hand kunskapsöverföring med koncentration till
uppbyggande av demokrati och rättssamhälle,
marknadsekonomi samt miljöinsatser. Dessutom görs
insatser för makroekonomisk stabilisering.
Ett nödvändigt inslag i utvecklingen mot fungerande
marknadsekonomi är att handel och utländska investeringar
kommer igång. Det är därför glädjande att regeringen nu
också föreslagit svenska exportkreditgarantier för
Baltikum. De åtaganden som redan gjorts är inte desto
mindre begränsade. Det är angeläget att det svenska
samarbetet fortsätter på minst oförändrad ekonomisk nivå
när det nuvarande treårsprogrammet upphör. Samtidigt bör
det betonas att den bästa möjligheten att få fram stora
ekonomiska resurser för insats i Baltikum är samarbete på
europeisk nivå, i första hand genom EG.
Just nu ser vi början på vad som kan visa sig vara en
betydande flyktingström från Kurdistan och kanske från
andra områden via Ryssland och Baltikum till Sverige. De
baltiska länderna har mycket små egna möjligheter att
kontrollera vad som sker. Eventuella svenska insatser för
att förstärka baltiska gränskontroller och de resurser som
baltisk polis disponerar för att spåra upp maffia och andra
kriminella element som medverkar i människosmugglingen
kan under inga omständigheter få gå ut över de resurser som
ställts till förfogande för ordinarie samarbete mellan
Sverige och de baltiska länderna.
Miljösituationen i Baltikum är fortsatt allvarlig. Det
måste stå klart att en miljökatastrof när som helst kan
inträffa någonstans i något av de baltiska länderna och att
knappast några resurser finns till hands för att i så fall klara
av situationen. Beredskap måste därför finnas att använda
medel ur det svenska katastrofbiståndet i Baltikum,
antingen om en miljökatastrof inträffar eller om något
annat allvarligt händer. I de fall då stöd till miljövårdande
insatser i Sverige skulle ge större total effekt om de gjordes
i Baltikum måste prioriteringen alltid vara att insatser i
Baltikum skall göras i första hand. Frågan hur svenska
företag ytterligare kan stimuleras att medverka i större
miljösatsningar i Baltikum bör utredas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betoning av insatser som kan
förstärka demokratin i de baltiska staterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att de baltiska länderna snarast möjligt bör tas upp som
fullvärdiga medlemmar av Europarådet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvidgad och befäst frihandel
mellan Sverige och de baltiska länderna,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om eventuellt stöd till de baltiska
länderna för att få kontroll över flyktingströmmar över
baltiskt territorium,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortsättning av det svenska
samarbetet med Baltikum på minst nuvarande ekonomiska
nivå också sedan det nuvarande treårsprogrammet upphört,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av stimulanser till
miljösatsningar i Baltikum.2
Stockholm den 26 januari 1993
Lars Sundin (fp)
Charlotte Branting (fp)
1 Yrkande 3 hänvisat till NU
2 Yrkande 6 hänvisat till JoU