Sverige har sedan länge bedrivit en biståndspolitik, som
syftar till att hjälpa de fattigaste länderna i världen. De
länder som valts ut som programländer har ofta varit ''unga''
länder som sökt bygga upp sina nationer på socialistiskt
ideologisk och ekonomisk grund. Den vägen ledde inte till
de resultat man från början hoppats. Biståndspolitiken har
därför givits en ny inriktning.
För att i u-länderna skapa en bärkraftig och långsiktig
utveckling och komma till rätta med försörjningskrisen är
det angeläget att fortsätta med demokratisering och
förändringar mot friare marknader. Det måste därför
skapas förutsättningar så att marknadskrafterna får
möjlighet att samverka på ett effektivt sätt. Till det krävs
allt ifrån kapital, utbildning och stöd till attitydförändring.
Men det är också viktigt att vi som säger oss företräda
marknadsekonomin inte medverkar till att länder isoleras
och segregeras till tredjedelssamhällen, dvs att ett litet antal
människor lever i rikedom och resten i fattigdom. Alla
måste kunna vara med i samhällsutvecklingen.
I enlighet med det ovannämnda bör därför
biståndspolitiken fokusera på följande punkter:
Demokrati, enskilda organisationers effektivitet,
kvinnornas situation, frihandel, skuldsituationen samt
vikten av att hålla fast vid enprocentsmålet.
1. Demokrati
I dialogen med mottagarländernas regeringar förutsätts
att Sverige tydligt framför sin syn på ekonomisk och politisk
frihet. Sveriges avståndstagande till brott mot mänskliga
rättigheter måste också framstå mycket klart i dialog och
agerande. Tydliga markeringar måste göras när det gäller
biståndet till regimer som förtrycker eller militärt bekämpar
sitt eget eller andra folk.
Vidare måste snabba och kraftfulla insatser göras i
länder där en ny skör demokrati kämpar en ojämn kamp
mot krafter som vill bryta ner den.
Arbetet för demokratisering och höjande av de fattigas
levnadsstandard får dock inte innebära att befolkningen i
totalitära stater blir och känner sig övergivna. I sådana
stater kan frivilliga organisationers arbete ha stor betydelse.
2. Enskilda organisationer
Biståndsviljan i Sverige har sin ryggrad hos folkrörelser
och ideellt engagerade människor. Där finns ofta en stark
vilja till fortsatt hjälp för de fattiga folken även när deras
ledare gjort sig oförtjänta av stöd. Ett sätt att påskynda
demokratiseringsprocessen är att stödja de frivilliga
organisationernas arbete och att också försöka bygga upp
sådana organisationer i u-länderna. Det måste finnas en
mottagande organisation i biståndslandet, som tillsammans
med givarorganisationen kan vidareutveckla, fördjupa och
föra projekten vidare.
Folkrörelser och enskilda organisationer kan spela en
mycket stor roll i ländernas demokratiseringsarbete.
Frivilligorganisationerna är väl lämpade att främja
demokratimålet genom att de når befolkningen och därför
kan påverka utvecklingen på bynivå. Ofta gör de frivilliga
organisationerna ett fantastiskt arbete. Många medlemmar
är starkt besjälade människor som vill ge av sig själva för att
kunna hjälpa kanske de mest utslagna människorna i
världen.
Det statliga biståndet har under 1970- och -80-talen
ägnat allt för lite omsorg åt stöd till organisationer och
institutioner utanför den offentliga sektorn. Det finns ett
stort behov av gräsrotsorganisationer som kan göra
utvecklingsarbetet effektivare och stärka basen för en
demokratisering. Humanistiska och sociala organisationer,
kooperationen, fackföreningsrörelsen,
kvinnoorganisationer och politiska partier behöver
utvecklas i de olika länderna. Människorna måste få träning
i den demokratiska processen.
Det är bra att anslaget till frivilliga organisationers
biståndsverksamhet inte minskats i årets biståndsbudget.
De frivilliga organisationernas arbete och insatser är en väg
till bistånd som kan utvecklas ännu mer än vad som skett
och sker för närvarande.
För att få en helhet i olika organisationers projektarbete
bör ett mottagarlands alla biståndsprojekt som har svensk
anknytning komplettera varandra och bilda en helhet med
en klar gemensam målsättning. Det bör därför finnas
heltäckande kort- och långsiktiga planer för vad frivilliga
organisationer gemensamt vill och kan göra för att hjälpa
ett land. Planen skulle bl a utgå från det enskilda landets
behov och möjligheter. SIDA eller Utrikesdepartementet
skulle t ex tillsammans med olika organisationer kunna göra
sådana planer. Enskilda och frivilliga organisationer skulle
kunna ta ansvar för olika sektioner i en plan. En del
organisationer kanske orkade med flera sektioner medan
andra svarade för någon mindre del. På så sätt skulle man
kunna få fram en helhet, där alla drar åt samma håll. En
samordning av biståndet skulle kunna ge ökad stabilitet och
bli en starkare och mer homogen motpart till
biståndslandets myndigheter vid eventuella förhandlingar
för övertagande av olika verksamheter/projekt.
3. Kvinnornas situation
I den nya inriktning som biståndet arbetar mot måste
kvinnans situation i världen lyftas fram ännu mer än
tidigare. En viktig beståndsdel av biståndets demokratimål
bör vara att främja jämställdhet samt säkerställa mannens
och kvinnans lika värde.
Kvinnans situation i olika länder måste lyftas fram i allt
biståndsgivande. Men för att nå kvinnan måste man också
nå mannen, så att hans attityder och inställning till kvinnan
förändras. Kvinnan måste komma upp på samma plan som
mannen i alla de länder där svenskt bistånd är engagerat.
Hon måste bli accepterad som en fullvärdig individ och ha
rätt till fullständigt människovärde.
Kvinnans situation i världen återkommer som ett
ständigt tema. Men i biståndsarbetet måste besinnas att i u-
länderna svarar en grupp människor, kvinnorna, för mer än
hälften av jordbruksproduktionen. I Afrika svarar de för 70
procent av den. De svarar för huvuddelen av försörjningen
av energi, huvudsakligen ved, och för försörjningen av
vatten.
Familjesammanhållning, barns hälsa och utbildning i de
länderna kan vi i stor utsträckning tacka dem för. Detta har
de, förutom några undantagsfall, uppnått utan att ha
tillträde till krediter eller äganderätt till den mark de brukar
och trots att en mängd kulturella, sociala, ekonomiska och
juridiska hinder systematiskt diskriminerar dem. Denna
grupp människor som bor på landsbygden i u-länderna
representerar 600 miljoner kvinnor.
Stora slumområden har växt upp under de senste
årtiondena runt de flesta städerna i u-länderna.
Undersökningar pekar på att omkring 70 procent av
familjerna i många av dessa slumområden endast har ett
familjeöverhuvud -- en kvinna.
Det är ett fantastiskt betyg att kvinnor klarar uppgiften
som ekonomisk källa och social och kulturell bärare trots att
de har alla odds emot sig. De arbetar i genomsnitt 25
procent mer än männen och tjänar i genomsnitt 40 procent
mindre.
En grundläggande mänsklig rättighet är rätten till
utbildning som i sin tur är avgörande för att kunna åtnjuta
och utöva andra rättigheter. I det moderna samhället är
utbildning det väsentligaste och mest verkningsfulla
villkoret för utveckling.
År 1990 var antalet vuxna analfabeter 963 miljoner. En
kvinna av tre är idag analfabet. Bland männen är
förhållandet en av fem. Tydligast är könsskillnaden inom
analfabetismen i Asien och Oceanien. Medan antalet
manliga analfabeter sjönk från 247 miljoner 1970 till 233
miljoner 1985, ökade antalet kvinnliga analfabeter under
samma period från 390 till 418 miljoner.
Analfabetismen orsakar bl a dödsfall. 17 miljoner barn,
främst i tredje världen, dör årligen p g a analfabetism och
bristfälliga kunskaper i näringslära, som t ex okunnighet om
hur viktig modersmjölken är (Worldwatch Institute).
Alfabetiseringsprogrammen för kvinnor har givit dem en
ökad medvetenhet om sina rättigheter, vilket är nödvändigt
om det skall bli någon rättvisa i världen.
Såväl i landsomfattande massalfabetiseringskampanjer
som i mer lokala kampanjer har i synnerhet kvinnornas
deltagande varit mycket beroende av omgivningens
inställning. En del män är oroade av undervisningen och
tillåter inte att deras fruar deltar i den. För att
alfabetiseringsprogram skall lyckas måste därför både män
och kvinnor motiveras. Män måste informeras om
alfabetiseringens frigörande effekter.
Det har visat sig att kvinnor som har alfabetiserats möts
med ökad respekt i samhället och hemmet. De är bättre
rustade att söka jobb och kan därför erhålla en bättre
inkomst. De har mycket lättare att hjälpa sina barn med
skolarbetet. De har större förmåga att driva småföretag och
själva sköta den bokföring som krävs.
4. Säkra frihandeln till förmån för utvecklingsländerna
UNDP:s Human Development Report 1992 räknar med
att utvecklingsländerna årligen går miste om 500 miljarder
USD i uteblivna välfärdsvinster och inkomster på grund av
reglerade varu- och produktionsfaktorsmarknader. 500
miljarder USD är 10 gånger mer än vad utvecklingsländerna
erhåller i form av bistånd. Rapporten nämner speciellt
områden där industriländerna har en lång och tragisk
tradition av regleringar nämligen inom textilindustrin och
jordbruket. Frihandel är den enskilt största faktorn bakom
både OECD-ländernas och NIC-ländernas ekonomiska
framgångar. Allt tyder på att det även gäller
utvecklingsländerna.
Inslagen av frihandel i Sveriges relation med
utvecklingsländerna måste därför öka. Sverige bör också i
internationella sammanhang hävda utvecklingsländernas
behov av frihandel.
5. Säkra utvecklingsländernas tillgång på kapital
Mellan 1972 och 1982 var industriländerna
nettolångivare till utvecklingsländerna. Efter år 1982 vände
flödet. Några år senare vände också kapitalströmmarna
från Internationella valutafonden och Världsbanken så att
fattigare länder drabbades negativt.
På grund av obestånd och betalningsmoratorier är
många utvecklingsländers kreditvärdighet mycket låg.
Många utvecklingsländer använder också stora delar av sina
exportinkomster för att betala räntor och i vissa fall
amorteringar. Den sammanlagda bilden är således dyster
när det gäller utvecklingsländernas tillgång på kapital.
Sverige bör i fråga om tillgång och behov av kapital mera
aktivt verka för att utvecklingsländerna beviljas en definitiv
och snar skuldsanering utöver det som redan har skett.
6. Fastställ Sveriges bistånd till 1 % av landets BNI
Sverige tillhör en privilegierad del av vår jord. Vårt land
tillhör de rikaste och mest förskonade från krig och
katastrofer. Enligt Human Development Report 1992
tillhör Sverige den femtedel av jordens befolkning som
disponerar ca 82% av jordens inkomster. Av solidaritetsskäl
och rättviseskäl bör därför vårt land anstränga sig att ånyo
nå upp till enprocentsmålet.
Med tanke på hur världen ser ut är det inte projekten
som saknas, snarare är det tvärtom. Att staten i vissa
mottagarländer tidigare inte klarat av att hantera och
administrera biståndsprojekt innebär ingen absolut
begränsning av vårt lands möjligheter eftersom det finns
flera alternativa mottagare att arbeta med.
Ytterligare ett skäl för att åter nå upp till 1 % av BNI är
att bättre kunna utöva påtryckningar vid ett EG-
medlemskap. Inom EG skulle Sverige med andra
skandinaviska länder och Nederländerna kunna föregå med
gott exempel och därmed i en samfälld aktion förmå övriga
europeiska länder att öka deras bistånds andel av BNP från
nuvarande 0,42 % (1990) till den av FN rekomenderade
nivån på 0,70 %. En sådan höjning skulle innebära för
utvecklingsländerna extra biståndsresurser värda
åtminstone 100 miljarder kronor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att enprocentsmålet för biståndet
skall uppnås så fort som möjligt, helst inom innevarande
mandatperiod,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att ytterligare verka
för att kvinnans ojämlika situation uppmärksammas och
med olika insatser åtgärdas i alla biståndsprojekt,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om frivilliga organisationers insatser
i biståndsarbete,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvecklingsländernas behov av
skuldlättnader,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvecklingsländernas behov av
frihandel.1
Stockholm den 26 januari 1993
Lars Svensk (kds)
Märtha Gårdestig (kds)