Utbildning inom förvaltning, domstols- och polisväsende som ett led i utvecklingsbiståndet
Sverige ger sedan länge betydande bistånd till s k
utvecklingsländer främst i tredje världen men på senare tid
också till länder i vårt grannskap på andra sidan Östersjön.
I många fall har biståndet varit betydelsefullt och
framgångsrikt, särskilt för de människor som direkt berörts.
Vad som tyvärr är påtagligt är dock att -- trots stora insatser
från omvärlden -- en mera genomgripande eller långsiktig
förändring till det bättre ofta inte kommit till stånd. I många
länder står man och stampar på samma ställe, i andra har
nöden och orättvisorna blivit allt större. I en del fall har man
använt stora delar av de egna resurserna till att bygga upp
en krigsmakt som hänsynslöst utnyttjas av makthavarna
mot grannar och mot den egna befolkningen. Detta har
blivit ett direkt hinder för en utveckling till ett större
välstånd för befolkningen som helhet.
Vad som är rätt uppenbart är vidare att en viktig orsak
till uteblivna framsteg är djupgående brister i styrelsesystem
och förvaltning i mottagarländerna även i de länder där
förutsättningarna för framsteg annars borde vara goda.
I regeringens proposition 1992/93:100 bil 4 betonas
också ånyo i de inledande avsnitten det s k demokratimålet
samt att respekten för mänskliga rättigheter och
utvecklingen av fördjupad demokrati är viktiga faktorer för
ett lands utvecklingspolitik och för vår bedömning av
fördelningen av biståndet.
I propositionen hänvisas också till, att demokratin är på
väg i många av de länder, som biståndet går till och att det
är viktigt att demokratiseringsprocessen får stöd. Så är det
förvisso. De övergångar som skett från ren diktatur eller
auktoritära styrelsesystem till mera demokratiska i
västerländsk mening har varit trevande och i några fall har
de misslyckats.
De målsättningar som på detta område anges för svenskt
bistånd är bra. Frågan är bara hur de skall förverkligas. De
konkreta insatserna har hittills inte varit särskilt omfattande
och i årets budget är också förslagen om vad som kan göras
mera konkret få och svävande.
Enligt min mening skulle ett verksamt medel för att
främja en bestående övergång till ett demokratiskt
rättssamhälle vara att i allt högre grad inrikta insatserna på
uppbyggnaden av förvaltningsorganisationen, domstolarna
och poliskåren på ett sådant sätt, att dessa oundgängliga
delarna i ett rättssamhälle kan fungera effektivt och i
enlighet med elementära rättsprinciper. Det är väl känt att
bristerna härvidlag är mycket stora.
Detta gäller inte bara i länder som traditionellt mottagit
stora bidrag från vårt land och andra länder, det gäller även
i flertalet av de stater i Sydamerika, där ett formellt
demokratiskt styre återkommit och det gäller i de nya stater
som uppstått efter Sovjets sönderfall.
Var man än kommer i stater med formellt nyvunnen
demokrati finner man att poliskårer, domstolar och
förvaltningsmyndigheter, i den mån de alls fungerar,
fortfarande är svårt anlupna av korruption och svågervälde.
I vissa fall har poliskårerna utvecklats till rena terrororgan
som nära samverkar med allt mäktigare
maffiaorganisationer.
Allt detta är naturligtvis ytterst allvarligt för alla
människor som drabbas, som inte vågar göra polisanmälan
när brott begåtts eftersom de vet, att allt då blir ännu värre
och som inte kan lita på att domstolar och
förvaltningsmyndigheter fungerar på ett opartisk sätt. Detta
tillstånd av rättslöshet eller rättsosäkerhet är också ett
verksamt hinder för en utveckling av materiellt välstånd,
utbildning och social trygghet.
Men det är också en fara för den sköra demokratin som
sådan. Människor förlorar tron på demokratin som
styrelseform. Vi har också kunnat se hur människor i många
fall i de val som hållits i stigande grad röstat på partier med
uttalat auktoritära synsätt, partier som man vid ett ytligt
betraktelsesätt inte trott skulle ha någon chans. Det är allt
för lätt att ta en övergång till demokrati som en garanti för
att demokratin skall fortbestå och fungera på det sätt som
vi är vana vid.
Det krävs naturligtvis många olika insatser för att
komma till rätta med de brister som här angetts och det
krävs i många fall samordnade aktioner av internationella
organ. Men vårt land kan och bör dra sitt strå till stacken,
om vi menar allvar med att biståndet skall bidraga till att
stärka demokratin och långsiktigt ge bättre förutsättningar
för välståndsutveckling för alla.
Vi kan göra detta genom att driva rättssäkerhetsfrågorna
i internationella biståndsorgan vilket givetvis är viktigt, men
vi kan också göra det på ett mera konkret sätt genom egna
insatser.
Den väg vi kan gå är framförallt att erbjuda utbildning.
Vi har betydande erfarenheter av utbildning på många
områden som ett led i biståndet. Men utbildning på sådana
områden som här berörts tillhör de absoluta undantagen.
För att rättssamhällen skall kunna byggas upp och för att
demokratier skall kunna överleva är det av stor vikt att nya
satsningar görs.
Vi bör således enligt min mening använda biståndsmedel
för systematisk utbildning inom områden som rör
förvaltning, domstolsväsende och polisväsende. Det kan
ske genom att utbildning erbjuds i de länder till vilka vi ger
bistånd, men det kan också ske genom att vi tar hit
stipendiater, som får deltaga i utbildningar som särskilt
anordnas vid juridiska och samhällsvetenskapliga
fakulteter, vid domstolar och vid polishögskolan.
Utbildningen bör vara särskilt tillrättalagd men också
kombinerad med praktiktjänstgöring.
Jag är medveten om att det är svårt att på mycket kort
sikt göra större omprioriteringar inom de fastlagda
länderramarna. Men att använda av en del av
biståndsmedlen på det sätt jag här angett bör inte vara
omöjligt och bör dessutom stå i god överensstämmelse med
ambitionen att förverkliga de målsättningar om insatser för
demokrati och ökad rättssäkerhet som anges på ett flertal
ställen i propositionen.
Vidare bör den inriktning av utbildningshjälp som jag
här angett ges hög proritet vid den kontinuerliga
utvärderingen och omprövningen av biståndets utformning
framöver.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen beslutar uttala att utbildning inom
förvaltning, domstolsväsende och polisväsende skall
anordnas som ett led i biståndspolitiken i enlighet med vad
som anförts i motionen.