I en tredjedel av alla fattiga familjer i Indien och
större delen av Afrika är kvinnorna ensamma ansvariga för
familjens existens.Hälften av all mat i u-länderna
produceras av kvinnor. I Afrika produceras 75 %
av all mat av kvinnorna.Kvinnorna i u-länderna
utgör en tredjedel av arbetskraften. Inom den industriella
sektorn är 25 %
kvinnor.Kvinnorna i Afrika och Asien arbetar 13
timmar mer i veckan än män -- för det mesta är de
obetalda.Kvinnors juridiska status i u-länder är lägre än
männens.Flertalet kvinnor i u-länder saknar utbildning
och tillgång till hälsovård och familjeplanering.Bland
världens analfabeter är kvinnorna i majoritet.75 %
av jordens flyktingar är kvinnor och barn.
Ovanstående axplock av data om kvinnors villkor i
utvecklingsländerna visar med all tydlighet den orättvisa
och diskriminering som är u-landskvinnans lott.
U-landskvinnan är både producerande och
reproducerande. Hon har ofta huvudansvaret för familjens
överlevnad, hon odlar, hon skaffar mat och tillreder
måltiderna, hon föder och fostrar barn, hon tar hand om
familjens gamla. Hon är ofta undernärd. Ständiga
graviditeter försvagar kroppen och hon dör i förtid. Trots
sina stora insatser av arbete och omvårdnad har hon dock
endast tillgång till en mycket liten del av de resurser som
satsas på utvecklingsinsatser i u-länderna. Ändå vet man att
de resurser som går till kvinnor är ett effektivt bistånd som
leder till förändring inte bara för kvinnor utan också till
förändring av barnens villkor.
Att förbättra villkoren för u-landskvinnorna är alltså
inte endast en fråga om mänsklig rättvisa -- det är också en
säker väg för att snabbare nå en hållbar utveckling.
Det borde därför vara självklart att kvinnors situation
uppmärksammas särskilt i allt utvecklingssamarbete och att
''gender awareness'' är närvarande i samtliga faser av
biståndsinsatserna, dvs. i planering, i genomförande och i
uppföljning.
Vi vill i motionen särskilt lyfta fram två områden där
kvinnors behov måste förstärkas -- flyktingkvinnornas
situation och befolkningsfrågan.
Flyktingkvinnorna
Tre fjärdedelar av jordens flyktingar är kvinnor och
barn. Kvinnor på flykt och kvinnor i flyktingläger har alltså
ofta ensamma huvudansvar för sina splittrade familjer.
Deras män, deras fäder, deras söner och deras bröder är
döda eller försvunna eller befinner sig i krig. De
flyktingläger de hamnar i administreras dock ofta av män
och det har visat sig att dessa tenderar att missgynna de
ensamstående kvinnorna och i stället prioritera män vid
utdelning av identitetskort, matransoner, medicin. Detta
har bl.a. uppmärksammats av FN:s kvinnofond UNIFEM
som genom sina insatser arbetar för att kvinnor i
flyktinglägren ska få en rättvis del av resurserna.
UNIFEM:s erfarenheter visar att kvinnorna i flyktinglägren
är en resurs, snarare än en börda. UNIFEM har
tillsammans med flyktingkvinnorna initierat projekt som
ger arbete och inkomster.
Befolkningsfrågan -- utbildning och familjeplanering
Inför FN:s befolkningskonferens 1994 fokuseras
befolkningsfrågorna. Man har bl.a. uppmärksammat att det
finns ett samband mellan utbildning och antal barn -- ju mer
utbildning kvinnor har desto större är sannolikheten att de
har färre barn. Världsbanken skriver i sitt program för
kvinnor i utveckling att flickor som går ytterligare ett skolår
inte bara höjer sina inkomster utan också minskar
barnadödlighet och fertilitet med 5--10 %.
I länder där kvinnor i princip saknar
sekundärutbildning föder de i medeltal 6--7 barn, varav ofta
ett barn dör. I länder där 40 %
av kvinnorna genomgår sekundärutbildning har
familjer i genomsnitt tre barn och barnadödlighet är
sällsynt.
Om fler flickor i u-länder fick gå i skola och om fler
flickor inte slutade i förtid skulle miljoner av oönskade
graviditeter kunnat undvikas. Den stora frågan är dock hur
man får flickor att delta i undervisning och hur man får dem
att gå fler år i skolan. Problemet är inte bara ekonomiskt
utan också relaterat till attityder om flickors mindre värde
än pojkars.
Flickorna behövs i hemmet för att se efter småsyskon, de
behöver hjälpa till med hushållssysslor m.m. Den
geografiska tillgängligheten spelar stor roll och avstånd kan
vara ett hinder. Även om skolundervisningen är kostnadsfri
tillkommer utgifter för busstransporter, skoluniform m.m.,
något som missgynnar flickor. I första hand är det av
tradition pojkarna som då får möjlighet till utbildning.
I många u-länder är en fjärdedel av dödsorsaken för
kvinnor i fertil ålder orsakad av graviditeter. De största
orsakerna är primitiva abortmetoder och komplikationer i
samband med förlossningar. Familjeplanering räddar liv.
Kvinnor som saknar tillgång till familjeplanering genomgår
ofta farliga aborter för att begränsa sitt barnantal.
Aborterna är farliga både för modern och barnet. Om alla
de kvinnor som säger att de vill undvika graviditet hade
tillgång till familjeplanering skulle 60 %
av dödsfall i samband med graviditeter undvikas i
Bangladesh, 40 %
i Pakistan och Filippinerna och 15 %
i Ghana, Kenya och Sudan. Effektiv familjeplanering
är den främsta försvarslinjen mot dessa dödsfall.
Familjeplanering är väsentlig för såväl moderns som
barnets hälsa och den ger kvinnor rätt att bestämma över
sina egna liv. Kvinnor kan då planera för att undvika
graviditeter som är för tidiga, för sena eller för täta.
Kvinnokonferensen 1995
FN:s kvinnokonferens 1995 menar vi motionärer måste
särskilt lyfta fram de två frågor som vi här berört, dvs.
flyktingkvinnornas situation och kvinnors tillgång till
utbildning, hälsovård och familjeplanering. En
nationalkommitté för kvinnokonferensen 1995 bör
skyndsamt tillsättas för att bl.a. förbereda dessa frågor. Vi
menar också att Sverige bör uppmärksamma dessa frågor
i de multilaterala organ där vi har representation liksom i
Världsbanken.
Riktlinjer för det bilaterala kvinnoinriktade biståndet
I det bilaterala biståndet måste riktlinjer och strategier
för hur kvinnofrågorna ska integreras i biståndet utarbetas
vid samtliga biståndsmyndigheter. SIDA har sedan sju år
tillbaka utformat en policy för hur det bilaterala biståndet
skall utformas för att tillfredsställa både kvinnors och mäns
behov. BTS, SAREC och SwedeCorp bör också formulera
och anta riktlinjer för hur biståndet inom deras specifika
verksamhet ska integrera kvinnor i biståndet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att anslaget till UNIFEM bör förstärkas,
2. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att flyktingkvinnornas situation särskilt bör
beaktas i de multilaterala organens verksamhet, exempelvis
UNHCR och UNRWA,
3. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att befolkningsfrågorna särskilt bör
uppmärksammas vad avser förstärkta insatser för utbildning
av unga flickor samt familjeplanering,
4. att riksdagem ger regeringen till känna att en
nationalkommitté inför kvinnokonferensen 1995 skyndsamt
bör tillsättas,
5. att riksdagen ger regeringen till känna att varje
biståndsmyndighet bör utarbeta riktlinjer för det
kvinnoinriktade biståndet.
Stockholm den 26 januari 1993
Margareta Winberg (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Ines Uusmann (s)
Maj-Inger Klingvall (s)