1985 beviljade Världsbanken 450 miljoner dollar för
byggandet av Sardar Sarovar-dammen i Narmada-floden i
Indien. Byggstarten skedde några år senare, men bygget är
ännu långt ifrån avslutat.
Huvudsyftet med projeket är att ordna bevattning för
1,9 miljon hektar land i delstaten Gujara samt elektricitet
för befolkningen.
Detta var dock från början ett mycket kontroversiellt
projekt. Många internationella rörelser har fört kampanjer
för att projektet skall stoppas. Den andra utländska
finansiären, det japanska bilaterala biståndsorganet, drog
sig ur projektet i juni 1990 efter den kraftiga kritik det fått
samt pga en inhemsk opinion mot projektet.
Framför allt har motståndet vuxit mot projektet i Indien
där nu en bred folklig rörelse i Narmadadalen bistås av folk
från andra delar av landet, intellektuella och
miljöaktivister.
Bara Sardar Sarovar-dammen ensam kommer att tvinga
90 000 människor att flytta. För hela projektet rör det sig
om en miljon människor. Bland dem som påverkas mest
hittar man fattiga bönder, lantarbetare och stamfolk, d.v.s.
några av de svagaste grupperna i det indiska samhället.
Världsbanken tillsatte 1991 en oberoende kommission
under ledning av mr Bradford Morse. Sommaren 1992 var
rapporten klar. I rapporten ger man kritikerna rätt på
väldigt många punkter. Världsbanken utpekas som direkt
medansvarig för projektets misslyckande. Man kritiserar
också Världsbanken för att systematiskt ha åsidosatt sina
egna direktiv om miljöskydd och försvar för
ursprungsbefolkningens rättigheter. Rapporten konstaterar
vidare att projektet bara kan fullföljas med ''oacceptabla
medel'', d.v.s. våld, då intressena vid det här laget pga
bristande konsultationer med de berörda kommit i en
svårligen löst konfliktsituation. Bristerna i projektet anses
så grundläggande att kommissionen avstår från att lämna
några förslag till förbättringar. Dess enda rekommendation
är att Världsbanken skall ''ta ett steg tillbaka'' då inga
relevanta undersökningar kan göras så länge byggnationen
fortgår.
Världsbanken har trots kritiken deklarerat att stödet till
Narmada står fast. Till den minoritet som var emot fortsatta
utbetalningar hör bl.a. USA, Japan, Kanada, Tyskland och
den nordiske representanten. Bland dem som var för finns
en del u-länder, men också Holland (med allierade),
Storbritannien, Österrike, Frankrike samt Italien (med
allierade).
Narmada-projektet har ådragit sig en alltmer växande
kritik under årens lopp, dels därför att projektets
långsiktiga goda effeker ifrågasatts och dels för att
konsekvenserna på människor och miljö visat sig bli i alltför
stor utsträckning negativa. Norges miljödepartement
betecknar Världsbankens förslag som ''miljövetenskapligt
oförsvarligt och i strid med intentionerna i bankens egna
direktiv.''
I maj 1991 skrev 127 svenska riksdagsledamöter -- från
samtliga dåvarande riksdagspartier -- under ett brev till
Världsbankens dåvarande president, mr Barber Conable,
där man ställde frågor angående Sardar Sarovar och där
man också krävde att inga pengar skulle utbetalas och inga
nya lån beviljas förrän en fullständig analys av
konsekvenserna på människa och miljö genomförts med
alternativa investeringar och utvecklingsmöjligheter vad
gäller vattenförsörjning, odling och energiproduktion.
Banken undergräver sin egen trovärdighet när man trots
all kritik som framförts från alla håll fortsätter att ge Indien
respittid, för att visa hur en miljökonsekvensanalys skall
genomföras, sju år efter det att byggnationen satts igång.
Världsbanken upprätthåller ej sin antagna linje om
verkligt hänsynstagande till berörd befolkning och
iakttagande av miljökonsekvenser.
Finlands riksdag beslöt i januari i år att skära ned på
anslaget till IDA och Världsbanken och i stället öka
anslagen till UNICEF, UNFPA och UNDP.
Sverige bör följa det finska exemplet och skära ned på
bidraget till världsbanksgruppen och i motsvarande mån
höja bidraget till FNs ekonomiska och sociala
verksamheter.
Sverige bör inta en kritisk hållning till Världsbankens
utvecklingsprojekt i tredje världen och på olika sätt
markera att man inte är nöjd med det sätt varpå banken
hitintills drivit sin lånegivningsverksamhet. Bland annat
genom att inte delta i den s.k. tionde påfyllningen med de
2,8 miljarder kronor som man från Sveriges sida utfäste i
förhandlingarna som hölls i december 1992.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stödet till Världsbanken.
Stockholm den 26 januari 1993
Ingela Mårtensson (fp)