Klyftan mellan rika och fattiga i världen ökar. Den
ekonomiska utvecklingen i många u-länder är alltjämt
mycket svag. Vart tredje barn under fem år lider av
undernäring. En knapp miljard vuxna kan varken läsa eller
skriva. Krig och förtryck har drivit 17 miljoner människor
på flykt från sina hemländer. Tunga skuldbördor är i många
stater ett hinder mot återhämtning. Fattigdomen medför
stora påfrestningar på miljön. Diktaturer har skapat elände
för miljontals människor i onödan. Bistånd behövs.
Samtidigt är förutsättningarna för att arbeta med
utvecklingsfrågor i dag större än någonsin. Politiska
omvälvningar och avspänning mellan stormakterna ger oss
nya chanser att ta itu med fattigdom och orättvisor. Med en
aktiv biståndspolitik kan även Sverige göra betydande
insatser för utvecklingen i tredje världen.
Solidaritet med utsatta grupper i andra länder är en
bärande tanke i liberalismen. Den ger oss särskilda
förpliktelser i en situation när världens fattiga riskerar att
glömmas bort och där klyftan mellan världens rika och
fattiga ständigt ökar. Nationsgränser kan aldrig befria oss
från ansvaret för våra medmänniskor, oavsett var på jorden
de och vi råkat födas.
För en framgångsrik utveckling krävs också att u-
länderna själva bedriver en politik som främjar utveckling.
Demokrati, marknadsekonomi och förbättrade
exportmöjligheter är de grundläggande förutsättningarna.
Reglerade planekonomier har i många u-länder direkt
bidragit till fattigdom och motverkat ekonomisk utveckling.
En positiv ekonomisk utveckling i de fattiga länderna är
gynnsam för hela världsekonomin.
Bindning av biståndet till inköp av svenska varor och
tjänster riskerar att göra biståndet dyrare och mindre
effektivt. Sådana bindningar av biståndet bör därför
undvikas.
Det är ingen tvekan om att enprocentsmålet är ett
moraliskt bindande åtagande från Sveriges sida som nation
gentemot de fattiga länderna. Avsteg mot det måste
betraktas som ett brott mot våra löften till de fattiga folken.
I samband med krisuppgörelsen mellan den borgerliga
regeringen och Socialdemokraterna i september 1992
beslöts att biståndet skall minskas med 1,5 miljarder
kronor. Detta innebär ett klart avsteg från det
enprocentsmål riksdagen tidigare slagit fast och som de
senaste två årens regeringsförklaringar ställt sig bakom.
Därmed har utvecklingen vridits tillbaka till tiden före 1968,
det år då tidpunkten för enprocentsmålets uppnående
fastställdes. Med oro ser vi på den denna nedskärning av u-
landsbiståndet och vad det kan komma att innebära för en
framtida solidarisk svensk biståndspolitik.
Budgetpropositionen behandlar uppgivandet av
enprocentsmålet mer i förbigående. Om målets
återupprättande säger propositionen bara: ''Så snart de
ekonomiska förutsättningarna medger skall denna
målsättning åter uppfyllas.'' Enligt vår mening bör
ambitionen vara att detta skall ske senast budgetåret
1994/95.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om återgång till enprocentsmålet
budgetåret 1994/95.
Stockholm den 26 januari 1993
Lennart Rohdin (fp)
Lotta Edholm (fp)