Målen för det svenska biståndet slogs fast av riksdagen
1978 och kompletterades därefter 1988.
1978 års beslut fastslog ett allmänt mål och fyra mera
speciella:
Det allmänna målet för allt bistånd är att bidra till att
höja levnadsnivån för de fattiga människorna. När det
gäller mål av mer direkt betydelse för biståndets utformning
och inriktning bör även i fortsättningen gälla att våra
insatser skall bidra till resurstillväxt
ekonomisk och social utjämning
ekonomisk och politisk självständighet demokratisk
samhällsutveckling.
I 1988 års beslut tillfogades som ett femte speciellt mål
för biståndetframsynt hushållning med naturresurser och
omsorg om miljön.
Man kan diskutera hur styrande dessa mål är för
biståndets inriktning. Eftersom många insatser främjar flera
av de angivna syftena är någon inrutning av biståndet efter
de olika målen knappast möjlig. Vid överväganden om
förändringar i biståndet är det emellertid ofrånkomligt --
och högst rimligt -- att målen tas i beaktande. Därför är det
angeläget att den fastställda katalogen också avspeglar de
värden som vi anser särskilt viktiga att uppnå.
I detta perspektiv finns det skäl att ifrågasätta om
''ekonomisk och politisk självständighet'' verkligen
förtjänar att uppställas som ett speciellt mål för biståndet, i
paritet med de övriga.
Under en viss epok av utvecklingen var u-ländernas
frigörelse från de gamla kolonialmakterna ett mycket
framskjutet mål. Suveräna stater tog form och utvecklade
egna institutioner och egna internationella förbindelser.
Även långt efter det att de nya staterna vunnit
självständighet i formell mening kretsade debatten kring de
reella beroendeförhållanden som fortfarande rådde genom
de gamla kolonialmakternas ekonomiska och kulturella
dominans.
Inom samhällsvetenskapen betonades dessa relationer
genom inflytelserika skolbildningar, inte minst den s.k.
dependencia-teorin. Det globala samspelet mellan rika och
fattiga länder analyserades i termer av centrum och periferi,
och strävandena efter en mera definitiv brytning med
västerländsk ekonomi och civilisation idealiserades.
Under senare år har emellertid helt andra vindar svept
genom tänkandet om ekonomisk och politisk utveckling.
Nu betonas mera samverkan och internationella kontakter.
Ett starkt önskemål är att bryta u-ländernas isolering och
integrera dem i världsekonomin. Idén om den slutna
handelsstaten som ideal har blivit alltmer passerad. Med det
kalla krigets slut har också frågan om beroende av olika
stormakter eller stormaktsblock blivit allt mindre
brännande. Även om vissa u-länder ännu kan känna sig
utsatta för ett obehagligt beroende av enskilda stater eller
multinationella företag är det delvis andra typer av
avhängighet som aktualiserats under senare år. Inte minst
uppmärksammas nu risken för att u-länder håller på att råka
in i ett kroniskt biståndsberoende.
Varken ekonomiskt eller kulturellt kan autarki vara
något ideal värt att stödja genom svenska biståndsinsatser.
Tvärtom bör vi på olika sätt främja u-ländernas kontakter
med omvärlden, såväl i syd som i nord. Att uppställa
oberoende som ett centralt mål för biståndet ter sig mot den
bakgrunden allt mindre motiverat.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att orden ''ekonomisk och
politisk självständighet'' stryks ur katalogen över särskilda
mål för den svenska biståndspolitiken.
Stockholm den 26 januari 1993
Charlotte Branting (fp)
Elver Jonsson (fp)