Regeringen fortsätter att behandla biståndet till Central-
och Östeuropa under en särskild titel ''Samarbete med
Central- och Östeuropa''. Vi hävdar att alla biståndsanslag
borde samlas under en enda titel. Att uppdela
biståndsanslagen på utomeuropeiska länder
(utvecklingsländer) och europeiska länder
(samarbetsländer) är mycket märkligt inte minst mot
bakgrund av att fem länder i det forna Sovjetunionen
numera fått ''status'' som utvecklingsländer. Uppdelningen
synes mera vara ett sätt att manipulera det svenska folket
om att vi ''endast'' lämnar bistånd motsvarande 0,93 % av
vår BNI medan det totala biståndet inkl Central- och
Östeuropa överstiger det s k enprocentsmålet. I förhållande
till vår BNI är vi tredje största biståndsgivare i världen.
Genomsnittet för de 20 medlemsländerna i DAC var 0,34 %
för år 1991.
Vi vill ge mer
Vi konstaterar att regeringen inte vidtagit någon
omorientering av biståndet från Afrika, Asien och
Latinamerika till Baltikum, Central- och Östeuropa. Vi
anser att minst en tredjedel av vårt totala bistånd inom C-
och G-anslagen skall ges till länder i vårt närområde.
Regeringen föreslår att 871 miljoner kr avsätts för
samarbete inom G-anslaget. Vi föreslår 2 000 miljoner kr.
Baltguldet
Regeringens cynism beträffande 1992/93 års anslag på 1
120 001 000 kr framgår av följande rader i årets
budgetproposition: ''I syfte att på ett snabbt sätt kunna
omsätta regeringens intentioner avsattes för budgetåret
1992/93 325 miljoner kr till regeringens disposition. Av
dessa medel har 254 miljoner kr utbetalats till Estland och
Litauen i form av guldkompensation.'' 78 % av anslaget för
''regeringens intentioner'' användes till att lämna tillbaka
balternas egendom (det av oss förvarade guldet) sedan vi
efter sovjetiska påtryckningar öppnat riksbankens
kassavalv.
Hur hjälper vi bäst
Vi kan se hur Estland börjat sin knaggliga väg mot större
frihet, förbättrad ekonomi, industriell utveckling mm. En
som är väl insatt i Estlands problem -- en ekonom vid
Östekonomiska institutet -- tecknar följande scenario för de
baltiska staternas utveckling.
Första året -- låt oss säga 1991 -- hade man stort behov
av humanitär hjälp -- bränsle, mat, spannmål, medicin o s v.
Samtidigt började många givarländer tillhandahålla teknisk
hjälp för att bygga upp statlig och privat verksamhet.
Estland började också se över sina internationella
handelsavtal med målet frihandel.
Andra året -- år 1992 -- utvecklades det tekniska
biståndet snabbt. Den humanitära hjälpen tonades ned men
fortfarande fanns stora behov av medicin och bränsle. Man
påbörjade införandet av en valutagarantifond och började
också teckna frihandelsavtal.
Tredje året -- nu är det 1993 -- har det ekonomiska
stabiliseringsprogrammet börjat bita men ännu återstår
mycket. Nedgången i ekonomin fortsätter men inte i samma
takt som tidigare. Det krävs ytterligare
betalningsbalansstöd men också detta på en något lägre
nivå. Tekniskt bistånd liksom en ytterligare liberalisering av
handeln fortsätter. Nu är det dags att investera.
Internationella banker kommer in på arenan. Den
stabiliserade ekonomin möjliggör utländska exportkrediter
och investeringar. Förhoppningarna växer.
Fjärde året -- 1994 -- kan man räkna med att insatser som
humanitär hjälp, tekniskt bistånd, internationellt
valutastöd mm tonas ned. Nu blir det väsentligare att stödja
finansieringen av konkreta projekt och att nå ännu längre
på frihandelsvägen.
Fyrdubbla exportkreditgarantiramen
Svenska företag står nu i kö för att investera i Baltikum
och Ryssland. I Ryssland fokuseras intresset främst till S:t
Petersburgsområdet. Behovet av exportkreditgarantier är
enligt välinitierade ekonomer mycket stort. Vi föreslår att
exportkreditgarantiramen höjs från 1 till 4 miljarder.
Beloppet kanske borde vara det dubbla men vi anser att en
höjning till 4 miljarder är ett första realistiskt steg för att
möta behoven från svensk industri. Tidsaspekten -- som i
budgeten är 1 år -- kan medföra svårigheter att utnyttja en
större ram än 4 miljarder.
Avsättning för förlustrisker
Vårt förslag om en väsentligt utökad
exportkreditgarantiram medför också krav på ökat anslag
för förlustrisker. Anslaget bör höjas med 450 miljoner kr till
680 miljoner kr.
Prioriteringar
Ny Demokrati föreslår att merparten av det av oss
föreslagna anslaget om 2 miljarder kr utnyttjas för insatser
i de baltiska staterna. Med hänsyn till den politiska
utvecklingen i Baltikum och den ekonomiska instabilitet
som f n
råder i Litauen anser vi att det baltiska biståndet
framför allt bör komma Estland och Lettland till del.
Åtgärder
Vi föreslår ett utvidgat tekniskt samarbete i avsikt att
överföra kunnande till länderna på andra sidan Östersjön.
Kompetensutveckling och kunskapsöverföring är viktiga
element för att få igång ekonomisk utveckling. Inom denna
strategi vill vi skapa större möjligheter för att ge svenska
företag statliga investeringsgarantier och
exportkreditgarantier. Svenskt näringsliv skulle därmed
våga satsa rejält såväl i Baltikum som i det ryska S:t
Petersburgsområdet.
Bristen på energi i de baltiska staterna är mycket stor.
Man är nästan helt beroende av import för att klara sin
energiförsörjning. P g a att Ryssland ställer krav på
betalning i hårdvaluta tvingas man införa hårda sparkrav på
energin. Man ransonerar inte bara hushållens
energikonsumtion utan även industrins.
Industriproduktionen har fallit med 34 % i Estland, 31 % i
Lettland och 44 % i Litauen. Bristerna i ditributionsnätet är
också stora. Det krävs investeringar såväl i materiel som i
kompetensutveckling och kunskapsöverföring. Sverige kan
spela en stor roll om vi verkligen vill. Vi har kunskaperna,
vi har tekniken men har vi ambitionen?
Vid sidan av högteknologiprojekt inom energisektorn
bör vi också försöka utveckla projekt med en
produktionsteknik som fungerar i länder med svagt
utvecklad infrastruktur och med liten tillgång till service-
och underhållstjänster.
Vi anser att Sverige -- inte minst mot bakgrund av den
accelererande svenska arbetslösheten -- bör avsätta rejäla
belopp för bundet bistånd. Det är inte rimligt att bistånd till
främmande länder används för köp av utländska produkter
när den svenska industrin går på tomgång. Exempel på
bundet bistånd med utnyttjande av ledig svensk
industrikapacitet inom trähussektorn ges i särskild motion.
Vi anser det viktigt att man i samarbetet med de baltiska
staterna utnyttjar svenskt småföretagarkunnande och
svensk kompetens. Vi har kunskaper och stor erfarenhet av
vattenoch avloppsrening. Utnyttja dessa kunskaper för att
rädda Östersjön. I Östersjön släpps det idag ut ofantliga
mängder miljöavfall utan någon som helst rening. I den
nuvarande lågkonjunkturen är det sannolikt att de
kunskaper och erfarenheter som finns i svenska företag
försvinner i brist på arbetsuppgifter. Genom svenska
biståndspengar, öronmärkta för avloppsrening, skulle
svenska konsulter och tekniker kunna fortsätta med det
angelägna arbetet att få ett rent innanhav. Det är också
viktigt att Östersjöstaterna samverkar och samordnar sina
resurser för att rädda Östersjön.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen bemyndigar regeringen att under
budgetåret 1993/94 få göra utfästelser intill ett belopp om
högst 2
000
000
000 kr avseende budgetåret 1994/95 (tredje huvudtiteln
G
1),
2. att riksdagen till Samarbete med länderna i Central-
och Östeuropa för budgetåret 1993/94 anvisar 679 000 000
kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 1 319 999
000 kr (tredje huvudtiteln G
1),
3. att riksdagen medger att staten ikläder sig
betalningsansvar i form av statsgarantier för
exportkreditgivning för vissa länder i Central- och
Östeuropa till ett belopp om högst 4
000
000
000 kr (tredje huvudtiteln G
2),
4. att riksdagen till Avsättning för förlustrisker vad avser
garantier för finansiellt stöd och exportkreditgarantier för
budgetåret 1993/94 anvisar 450
000
000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 680
000
000 kr (tredje huvudtiteln G
3).
Stockholm den 21 januari 1993
Ian Wachtmeister (nyd)
Lars Moquist (nyd)