Socialdemokraterna föreslår i denna motion:att biståndet koncentreras till de fattigaste länderna,att enprocentsmålet så snart som möjligt åter skall uppnås, att en rad principiella frågor -- riksdagens inflytande, landramarna, myndigheternas ställning, bundet bistånd m.m. -- måste tas upp i ett större sammanhang av en nationell kommission om Sveriges internationella ansvar, att miljöbiståndet får totalt 55 milj. kr. mer än regeringens förslag,att FN:s utvecklingsprogram UNDP, barnfonden UNICEF och FN:s hjälp till Palestinaflyktingar genom UNRWA får sammanlagt 75 milj. kr. mer än regeringen föreslagit,att Moçambique och Tanzania samt även Sydafrika, Angola, Guinea-Bissau och Vietnam får sammanlagt 145 milj. kr. mer än vad regeringen föreslagit.
1. Inledning
Biståndet har under senare tid ansatts hårt. Å ena sidan har en värld i snabb förändring ställt långt större krav på ökade resurser och nya ändamål. Å andra sidan har biståndets volym urgröpts genom höstens krisuppgörelse, utnyttjandet av biståndets resurser till vissa flyktingkostnader och för Östeuropasamarbete, samt nu också genom att dess reala storlek sänkts avsevärt genom kronans minskade värde. Samtidigt har biståndet utsatts för hård osaklig kritik som sökt undergräva det starka och djupa stöd biståndet hittills åtnjutit.
Vi behöver emellertid alla biståndet. De fattiga angår oss. Människorna på denna jord delar en ödesgemenskap. Bara på en grund av internationell solidaritet kan en gemensam framtid byggas.
Kärnan i solidaritetens idé är de fattigas rätt: de fattigas rätt till sin människovärdighet, till frihet från armod och förtryck. ''Medborgarrätten'' var ordet som användes i vårt eget land i arbetarrörelsens begynnelse. På samma sätt som kraven på rösträtt och rätt till arbete här gick hand i hand måste nu kraven på en mer demokratisk och en mer rättvis världsordning också gå hand i hand.
I förra årets socialdemokratiska biståndsmotion har vi beskrivit den globala miljö och de biståndsmål som ska styra biståndets utformning och utveckling. Vi skrev utförligt om ''Demokrati och de fattigas rätt'', ''Frihet från fattigdom'', liksom om ''Roller och metoder i biståndet''. Dessa perspektiv äger sin fortsatta giltighet och upprepas inte här.
I årets motion ''Solidaritet och säkerhet för en ny värld'' tar vi upp det internationella ansvar som följer av Sveriges engagemang för gemensam säkerhet, bistånd, östsamarbete och flyktingfrågor. Vi föreslår där en nationell kommission med uppgift att se över Sveriges internationella ansvarstagande, i ett övergripande perspektiv, liksom de olika områdena var för sig. Flera av biståndets centrala frågor bör behandlas i det sammanhanget.
2. Ökade klyftor
De politiska och ekonomiska förändringarna under de senaste tio åren är oerhörda till sin omfattning. Dynamiken i de internationella och nationella förändringarna framtvingar nytänkande och omprövning. Det står alltmer klart att vissa frågor till sin karaktär är globala och i bokstavlig mening ödesfrågor för mänsklighetens framtid. De måste hanteras av världssamfundet, nationellt och internationellt. Ingen nation kan undandra sig sitt ansvar. Världsekonomin måste åter inriktas på varaktig och hållbar tillväxt för att skapa resurser och drägliga levnadsvillkor till en världsbefolkning som växer med ca l00 miljoner människor om året.Världsfattigdomen måste bekämpas -- minst 1 400 000 000 människor lever i djup fattigdom.Ökningen av de enorma inkomstgapen mellan rika och fattiga länder måste hejdas och vändas till sin motsats. Den absoluta skillnaden i percapitainkomst mellan å ena sidan de 20 procent fattigaste i världen och de 20 procent rikaste (i stort motsvarande i-världen) ökade från 1 864 dollar per capita 1960 till 15 149 dollar per capita 1989 (i fasta priser) enligt UNDP. Skillnaderna i inkomster inom många u-länder är också mycket stora och har ökat genom 1980-talets strukturomvandlingsprogram. Flera av de fattigaste u-länderna är fortfarande tyngda av väldiga skuldbördor. Klyftan mellan i- och u-länder har minskat vad gäller livslängd, läskunnighet och tillgång till brukbart vatten men ökat vad gäller många faktorer som påverkar den framtida utvecklingen, t.ex. omfattningen och kvaliteten i grundutbildningen, forskning, telekommunikationer etc.Globala, regionala och nationella miljöhot måste bekämpas. Det förtunnade ozonskiktet är redan ett faktum, den globala värmeökningen genom drivhusgaser kan bli det om några decennier. I den fattiga världen är miljöskadorna på många håll redan ett hot mot den långsiktiga överlevnaden. Det program som antogs av världens nationer vid FN- konferensen i Rio måste genomföras.Mänskliga rättigheter och demokrati måste främjas och stärkas och aggressiv nationalism, rasism och etnicism bekämpas. Många länder är i dag i en övergångsfas från auktoritära system till politisk demokrati. Insikten om betydelsen av mänskliga rättigheter har ökat. Men samtidigt ökar också nationella, religiösa och etniska motsättningar. Flera regionala konflikter är olösta. Världssamfundet måste ta ett fortsatt ansvar inte bara för att upprätthålla fred mellan nationer, utan också aktivt bidra till att lösa konflikter inom länder. Nationell suveränitet får inte stå i vägen när centrala humanitära principer står på spel.
Det finns ett uppenbart samband mellan alla dessa frågor. De ekonomiska villkoren påverkar demokratins förutsättningar. Massfattigdom, okunnighet och den förtvivlan som föds ur misären ger grogrund för konflikter och hat. Internationaliseringen driver fram sina egna motkrafter. Den ekonomiska politiken måste ta hänsyn till miljömålen. Ökad ekonomisk effektivitet betyder också mindre miljö- och resursslöseri. Genom lägre födelsetal kan fattigdomen lättare bemästras samtidigt som trycket på miljön minskas.
Det är uppenbart att en sammanhängande politik behövs på en rad olika områden: den ekonomiska politiken, miljöpolitiken, handelspolitiken osv. Av oerhörd vikt är att nationerna förmår samarbeta. Det kan inte nog ofta understrykas att ovanstående och andra uppgifter till sin karaktär är globala men att de kräver insatser såväl på nationell som internationell nivå.
Biståndet och biståndspolitiken är en av flera åtgärder som kan påverka dessa förlopp. Det är inget som helst tvivel om att biståndet behövs och behövs i ökad omfattning, även om alla länder först och främst måste mobilisera sina egna resurser. Handel och kommersiella kapitalströmmar är av mycket större volym än biståndet, men det vore fel att minska biståndet med hänvisning till behovet av ökad handel och bättre handelsvillkor för u-världen. Det behövs förvisso, men för att u-länderna skall kunna konkurrera framgångsrikt krävs ekonomisk och social utveckling som särskilt i de fattigaste länderna måste stödjas med bistånd. De fattigaste länderna i Afrika har i nuläget föga extra nytta av liberaliserade handelsvillkor. Marknadsvillkoren gynnar, som UNDP-rapporten om mänsklig utveckling påpekar, i första hand de redan starka, de som har kapacitet att delta.
Minskad utlåning till och investeringar i u-världen har inneburit att biståndet kommit att utgöra en allt större andel av det totala resursflödet. För att vända denna olyckliga utveckling måste u-ländernas tillväxt öka och ekonomierna stärkas. För det krävs nu såväl ökat bistånd och större skuldminskning som åtgärder för att underlätta nya kapitalflöden. För de fattigaste och mest skuldsatta länderna utgör biståndet den viktigaste flödet av resurser utifrån. Biståndet är också av stor central betydelse för överförande av kunskap. För att u-länderna skall ha en chans att möta de växande miljöproblemen måste de ha additionellt stöd från den rika världen.
Biståndet behövs dessvärre också i ökad utsträckning för att direkt lindra mänskligt lidande och nöd. De rent humanitära katastrofinsatserna har blivit allt fler.
3. Enprocentsmålet skall återuppnås
Det är uppenbart att den rådande ekonomiska nedgången påverkat de industrialiserade ländernas vilja och förmåga att leverera ett ökat bistånd. De svåra ekonomiska problemen i Sverige har också medfört att socialdemokratin medverkat till en tillfällig neddragning av det svenska biståndet med drygt 10 procent. När kronans fasta växelkurs släpptes föll värdet av biståndet mätt i t.ex. dollar med ytterligare ungefär 20 procent.
Vi vill understryka att neddragningen är tillfällig och att enprocentsmålet snarast möjligt måste återuppnås.
Sverige har, trots nedskärningen, fortfarande ett betydande bistånd och tillhör den lilla grupp industriländer som ger mer än 0,7 procent av BNP i bistånd. Övriga länder är Norge, Danmark och Nederländerna.
Det är djupt otillfredsställande att de rika OECD- länderna fortfarande ger ett så förhållandevis blygsamt bistånd. På FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro förra året bekräftade i-länderna på nytt sitt åtagande att nå upp till det av FN antagna målet 0,7 procent av BNP. Sverige måste tillsammans med de länder som uppnått FN:s volymmål energiskt fortsätta att arbeta för att också andra länder ökar sitt bistånd.
4. Marknadsekonomi och gott styresskick
I den biståndsdebatt som förs förekommer åtskilligt av fördomar och okunnighet om biståndet och hur det faktiskt fungerar. Till dels beror detta på att kritiker i själva verket är emot bistånd som sådant. För de fanatiskt marknadstroende gäller att samhällen utvecklas bäst genom att de ''fria'' marknadskrafterna ges så stort spelrum som möjligt. Denna extrema dogm har inget stöd i den historiska erfarenheten.
Marknadsekonomin är nödvändig, men lika nödvändigt är det att styra marknaden. Marknaden måste styras till att bli socialt och ekologiskt ansvarsfull. Inget samhälle har kunnat utveckla sin ekonomi och förbättra medborgarnas sociala och andliga levnadsvillkor utan en stark och legitim statsmakt.
Det är viktigt att erinra sig att de u-länder som genomgått den utan jämförelse snabbaste ekonomiska och sociala utvecklingen och omdaningen, nämligen en rad östasiatiska länder, har karaktäriserats av just en stark statsmakt. Staten har där förmått att systematiskt stärka näringslivets förmåga att i växande utsträckning utnyttja den internationella konkurrensens dynamik. Regeringarna har också satsat på jordbruk och landreformer och insett att ingen ekonomisk utveckling kan ske utan satsning på människors förmåga och kunskap. Man kan konstatera att dessa länder under uppbyggnadsskedet fått mycket bistånd (bland annat av säkerhetspolitiska skäl, t.ex. biståndet från USA till Taiwan och Sydkorea) bland annat för uppbyggnad av infrastruktur, teknisk utveckling, familjeplanering, hälsovård och utbildning, jordbrukets utveckling m.m.
Den östasiatiska modellen kan säkert inte överföras till andra samhällen. De sociala och kulturella förhållandena skiljer sig liksom också världshandelns villkor. Men dess framgång illustrerar betydelsen av en väl fungerande statsmakt samt förmågan att utnyttja marknadens dynamik. Det är också den insikten som i dag alltmer präglar den seriösa analysen av utvecklingens drivkrafter och biståndets roll. Under en tid på 1980-talet ansåg en del att den neoliberala marknadsmodellen rymde svaret på alla frågor. Det gällde att minimera staten, att privatisera och släppa marknaden fri. Men allt fler har nu kommit till insikt om att en utvecklad marknad också kräver en väl fungerande statsmakt liksom ett fungerande civilt samhälle. Statsmakten har inte bara betydelsefulla direkta uppgifter, som lagstiftning, infrastruktur, utbildning, hälsa etc. -- den har också en viktig roll att spela i ekonomin och för legitimiteten i de spelregler som måste gälla för en fungerande marknad.
Det svåröversatta begreppet ''good governance'', gott styresskick eller gott ledarskap, spelar allt större roll i utvecklingsdebatten. Det innebär inte bara öppenhet och tydlighet i ansvarsfördelningen och beslutsordningen, utan också rent politiska insatser t.ex. inom fördelningspolitiken. Begreppet är egentligen ett sätt att i nya termer sätta krav på den nationella politiken vad gäller fördelning, socialt ansvarstagande, bekämpande av korruption etc.
Det är heller inget som helst tvivel om att biståndet kan spela en mycket viktig roll när det gäller att skapa bättre fungerande offentliga institutioner och gott styresskick. Erfarenheterna på denna punkt är mycket entydiga, och vi vill i sammanhanget hänvisa bl.a. till Världsbankens årsrapport från 1991 där man ger en god och övertygande sammanfattning av ''det goda biståndets'' betydelse i dessa sammanhang -- vid sidan av biståndets roll som överförande av kapital och tjänster på gynnsamma villkor.
Men allt bistånd är inte bra. Det finns inte bara många exempel på misslyckade projekt utan också systematiska problem i biståndet som till och med kan försvåra ett lands utveckling. Under de senaste 5--10 åren har erfarenheterna gett oss en allt klarare bild av vad som kan och bör göras i biståndet och vad man inte kan göra och vad som alltså bör undvikas. Vi måste ha en mer realistisk föreställning om biståndets möjligheter och begränsningar. Man gör biståndet och u-länderna en björntjänst om man sätter ohållbara ambitioner.
5. Några grundläggande biståndsprinciper
I propositionen sägs endast lite om hur regeringen ser på de grundläggande utvecklingsproblemen och vilken huvudinriktning man vill ge biståndspolitiken. Vi finner detta vara en allvarlig brist.
Den ter sig särdeles betänklig mot bakgrund av de förslag man samtidigt anför som begränsar riksdagens inflytande över hur biståndsmedlen används (se nedan). Vi anser det därför angeläget att riksdagen ånyo slår fast vissa huvudprinciper som regeringen har att följa. De ansluter till tidigare riksdagsuttalanden, som det rått en betydande enighet om.Det bilaterala biståndet bör koncentreras till de fattigaste och minst utvecklade länderna. Fattigdomsbekämpningen skall stå i förgrunden. Vi oroas över att regeringens prioriteringar inte tydligt nog präglas av denna strävan.Man bör se biståndet till ett visst land mer som en ''process'' och ''program'' än som enstaka projekt. I praktiken innebär detta bl.a. att biståndet måste vara långsiktigt. Utgångspunkten för biståndet måste vara mottagarlandets egna ansträngningar och resurser. Vissa villkor måste ställas, t.ex. om landets ekonomiska politik, så långt möjligt samordnat med andra givare. Vi oroas över en utveckling mot ett alltmer fragmenterat bistånd. Sverige skall i samverkan med andra givare stödja utvecklingen av demokratiska samhällen. Det är en svår sak. I det syftet måste biståndet arbeta på olika sätt. Nyligen etablerade och bräckliga demokratier har t.ex. dåliga chanser att överleva om inte ekonomin utvecklas. Vi oroas över att regeringen ofta lutar mot att inta en alltför förenklad villkorande attityd, snarare än en främjande, långsiktig strategi. Demokrati kan inte kommenderas fram. Den måste växa och erövras inifrån. Importstöd/betalningsbalansstöd är av särskild betydelse för fattiga länder med stor skuldbörda och som genomgår strukturförändringar. Valutabrist kan annars bli ett avgörande utvecklingshinder. Importstödet skall ses som en del av det samlade biståndet. Regeringen vill emellertid avskilja importstödet från landramarna, vilket vi finner olyckligt. Vi efterlyser också av regeringen en mer radikal strategi för skuldlättnad.Utveckling förutsätter att ett land utvecklar sin institutionella kapacitet och förmåga, dvs. att landet skapar en fungerande lagstiftning, rättsväsende, skolsystem etc. Det svenska biståndet, särskilt förvaltningsbiståndet, skall stödja denna utveckling.Fysisk infrastruktur och satsning på vatten, miljö, hälsa och utbildning är viktiga uppgifter för statsmakten. Det är också områden som väl lämpar sig för biståndsinsatser. Underhåll, utbildning och institutionsbyggande är mycket viktiga delar av sådana biståndsinsatser. Sverige har här ett i många avseenden väl fungerande och genomtänkt bistånd. Det bör fortsätta och utvecklas.Ett kvinnoinriktat bistånd är nödvändigt för att vinna mot fattigdomen. Kvinnans ställning, hennes makt och rättigheter är avgörande för att höja de fattigas produktivitet. Kvinnorna utför ofta en större del av arbetet, och det är de som tar hand om barnen. Därigenom spelar de nyckelrollen i att ge barnen hälsa, utbildning och på andra sätt förbereda dem för deras produktiva liv. Vi saknar regeringens uttryckliga prioritering av det kvinnoinriktade biståndet.Befolkningsfrågorna har vuxit i betydelse. De är centrala för hela utvecklingsproblematiken. Världens befolkning växer nu snabbare än någonsin. Att födelsetalen har börjar gå ned i de flesta länder visar att det går att nå framgång. För detta krävs en hållbar utvecklingsstrategi på alla områden. Det hänger också särskilt ihop med kvinnors rättigheter och utbildning. Det måste bli en rätt för kvinnor och män att få kunskap om och tillgång till familjeplanering. Vi saknar regeringens strategi i dessa frågor. Det är anmärkningsvärt med tanke på FN:s befolkningskonferens som skall äga rum i Kairo 1994.Biståndet bör utformas så att det så långt som möjligt inte leder till snedvridningar i mottagarlandets ekonomi. Så stor del som möjligt skall gå via mottagarlandets budget. Motvärde bör erläggas på all biståndsfinansierad varuimport med en kommersiell avnämnare. Biståndet skall så långt som möjligt vara obundet. All erfarenhet visar att bundet bistånd blir dyrare och mindre kostnadseffektivt. Dessvärre inger regeringen oro att man inte avser hålla fast vid dessa principer.
6. Prioriteringar: Stöd de fattigaste länderna
När hårda prioriteringar nu tvingas fram är det av största vikt att biståndet koncentreras till de fattigaste länderna och att det utformas så effektivt som möjligt med sikte på de mest angelägna behoven. Det långsiktiga, fattigdomsinriktade biståndet utgörs huvudsakligen av det landprogrammerade biståndet genom SIDA.
I propositionen redovisas SIDA:s reviderade budgetförslag, som likaledes underströk att statsmakterna i ett trängt ekonomiskt läge särskilt borde prioritera de fattigaste länderna. I en kommentar förklarar statsrådet att han delar den uppfattningen. I praktiken följer emellertid regeringen inte denna princip.
Regeringen lägger en stor del av besparingarna på nedskärning av programramarna. Det drabbar just de fattigaste och minst utvecklade länderna, särskilt i Afrika. Länder som Angola, Moçambique, Tanzania, Etiopien, Kap Verde, Guinea-Bissau, Bangladesh, Indien och Vietnam drabbas av besparingar på ca 20 procent eller däröver. Det bör jämföras med den genomsnittliga besparingen på dryga 10 procent. Dessa kraftiga neddragningar motiveras nödtorftigt och nyckfullt i texten.
Regeringens politik är inte genomtänkt när det gäller landval och landprogram. Samtidigt som regeringen låter besparingskravet slå med full kraft mot kärnan i det långsiktiga biståndet, förespråkar man höjda ambitioner när det gäller att nå ut till många länder, till och med till fler länder, med fler typer av bistånd. Detta går inte ihop.
Regeringen tar upp en lång rad frågor av principiell natur. Man förutskickar särproposition om mer betydande förändringar. Därutöver meddelas avsikten att genomföra ett antal utredningar av varierande karaktär. Det kan vara bra med utredningar, men motiven är oklart formulerade. Frågorna om landramar, importstödet, bundet bistånd och biståndsmyndigheternas ställning är sådana. Till exempel talar också många skäl för att en effektivisering av biståndet bör innebära en minskning av antalet samarbetsländer, inte en ökning, särskilt med tanke på det ökade multilaterala engagemanget.
Ytterligare en fråga är korruptionen. Regeringens ansats tyder inte på att man vill se detta problem i det helhetsperspektiv där det hör hemma. Bra redovisningssystem behövs, men problemets grunder ligger djupare i utvecklingsproblematiken.
En central fråga som behandlas ytterst otillfredsställande är frågan om riksdagens inflytande, trots att riksdagen förra året efterlyste en sådan.
Det är socialdemokraternas uppfattning att det behövs en mer övergripande ansats. I en särskild motion, ''Solidaritet och säkerhet för en ny värld'', föreslår vi att de stora krav som nu ställs på vår solidaritet utreds av en kommission med bred representation för att föreslå förändringar på bland annat biståndets område. Vi menar att de utredningar av mer principiell karaktär som nu genomförs eller inleds bör föras in som underlag till kommissionens arbete.
Landramarna
En av de mest centrala frågorna, landramarna, berörs i propositionen varvid statsrådet anför att det nuvarande systemet har vissa fördelar framför allt för att möjliggöra en långsiktig planering av biståndet. Samtidigt kritiseras systemet med hänvisning till reservationerna. Statsrådet säger sig ''kunna notera hur de ointecknade reservationerna till några samarbetsländer har ackumulerats år från år utan att kunna tas i anspråk''.
Uttalandet har inte stöd i verkligheten. De ointecknade reservationerna till programländerna är obetydliga. Däremot uppstår varje år naturligen intecknade reservationer, som helt enkelt beror på att utbetalningen av medel till olika program inte alltid sammanfaller med det svenska budgetåret. Av reservationen på ca 2 miljarder utgör endast 115 miljoner ointecknade medel, och dessa har framför allt uppstått inom andra anslagsposter än programramarna. Uttalandet är märkligt också så till vida som statsrådet i vad avser u-krediter i propositionen anför att reservationen har en lämplig storlek ''för att tjäna som buffert mot svängningar i efterfrågan''. Här godkännes utan vidare en reservation som är större än hela anslaget.
Det bör slås fast att de intecknade reservationernas storlek i sig inte är argument för eller emot landramar. Reservationer kommer alltid att uppstå, i alla system, också med regionala ramar av det slag som diskuteras i propositionen, eftersom det vore orimligt att försöka pressa in utbetalningar inom ett och samma budgetår, om det ej stämmer med verksamhetens uppläggning. Avgörande måste vara att biståndet skall styras av kvalitet och krav på effektivitet och inte utbetalningsmål. Om landramarna för ett visst land år efter år är för stora i förhållande till planerade och utfästa projekt bör landramen anpassas efter detta förhållande.
Själva landramssystemet är avsett att ge mottagarlandet klarhet om vilka resurser som står till förfogande. Det ger mottagarlandet en planeringsmöjlighet samtidigt som det ger möjligheter att inom landramen på ett flexibelt sätt anpassa biståndet efter skiftande behov. Genom att riksdagen beslutar om landsramens storlek ges riksdagen ett legitimt inflytande över hur biståndsströmmarna styrs. Det finns således en rad starka skäl att bibehålla landramssystemet.
Importstödet
Vi vill i sammanhanget också beröra regeringens förslag vad gäller importstödet. Vi delar de synpunkter som framförs i propositionen vad gäller importstödets inriktning och syfte och som baseras på förslag från SIDA. Det är också riktigt att det särskilda betalningsbalansstödet och importstödet i princip är samma slags bistånd. Regeringen föreslår nu att importstödet i framtiden skall lösgöras från landramarna och läggas ihop med betalningsbalansstödet. Avsikten är uppenbarligen att regeringen från fall till fall skall besluta om importstöd/betalningsbalansstöd till olika länder. Det anförs inga argument i propositionen varför ett sådant system skulle vara bättre än det nuvarande annat än att ''det kan te sig rationellt'' att förfara på detta sätt.
I själva verket finns det starka skäl att bibehålla det nuvarande systemet. Importstödet är en del och en viktig del av biståndet till de länder som genomgår svåra ekonomiska omställningar. Det har mycket stor betydelse för ländernas förmåga att klara denna process och skapa grund för tillväxt och sysselsättning. Man bör inte göra någon principiell åtskillnad på detta slags stöd och annat bistånd. Syftet med det nuvarande systemet är att ge de länder som genomgår strukturanpassning och som är i behov av utländsk valuta avtalsbunden klarhet om hur mycket sådant stöd man kan räkna med från Sverige. Men genom att den svenska regeringen dessutom förfogar över icke öronmärkta medel kan Sverige i samband med givaröverenskommelser och skuldförhandlingar ge ett extra stöd. Denna kombination av avtalsbundna överenskommelser och flexibilitet är väl avvägd och bör inte utan mycket starka skäl ersättas med ett system där mottagarlandet inte kan ges någon säkerhet om vad för slags stöd som är att förvänta från Sverige. Dessutom innebär regeringens förslag att riksdagens inflytande över hur biståndsmedlen allokeras minskar.
Sakanslagen
Landramsmedlen är bara en del av det bistånd som går till de s.k. programländerna. Bistånd till dessa länder utgår också ifrån andra anslag: katastrofanslaget, demokratianslag, miljöanslaget, särskilda program etc. Man kan säga att det nuvarande systemet innebär en kompromiss mellan två olika metoder att allokera biståndet. Riksdagen anslår dels medel till länder, dels till olika ändamål. Det ligger i sakens natur och det är också i högsta grad lämpligt att en stor del av dessa ändamålsbestämda medel också går till huvudmottagarländerna. Men det innebär å andra sidan att det totala svenska biståndsflödet till dessa länder inte exakt kan anges i förhand. Däremot kan det redovisas i efterhand. Det sker också i SIDA:s anslagsframställan samt i viss omfattning i bilagan till propositionen.
Enligt vår mening borde regeringen mer systematiskt i propositionen redovisa det samlade biståndsflödet i enlighet med denna metodik. Riksdagen ges därmed ökade möjlighet till insyn och styrning. Konkreta förslag i denna riktning förväntar vi oss nu i den utlovade särpropositionen med anledning av vad riksdagen tidigare efterlyst.
SIDA:s ställning
Det svenska bilaterala biståndet, framför allt det som SIDA hanterar, förändrades kraftigt under den socialdemokratiska regeringstiden. Det har mer systematiskt inriktats på att stödja mottagarländernas strukturomvandling, utveckling av demokratiska system och fungerande marknader. Den av bl.a. SIDA utvecklade roll-analysen, som tidigare presenterats och godkänts av riksdagen, sätter utvecklingslandets egna ansträngningar i förgrunden. Resultatanalys och utvärderingssystem har kraftigt utvecklats. Det landprogrammerade biståndet har alltmer inriktats på breda program och mindre på enskilda projekt. Samordningen med andra givare har blivit allt viktigare, bland annat inom ramen för Världsbankens s.k. särskilda program för Afrika (SPA). Sammantaget vet vi idag att insatserna och förändringarna ger goda resultat.
Den roll som SIDA spelar för att förverkliga de svenska biståndsambitionerna har endast rönt ett begränsat erkännande i den svenska debatten. Osaklig kritik får stort utrymme.
Vi finner det angeläget att understryka de pågående förändringarna och det goda arbete som utförs. Det har gett SIDA det höga internationella anseende som myndigheten åtnjuter. För att svenskt bistånd skall kunna upprätthållas på både kvantitativt och kvalitativt hög nivå är det därför angeläget att regeringen ger SIDA -- och i samma syfte även de andra myndigheterna -- tillräckligt med stöd och resurser. Utan ett större medvetande bland allmänheten om de internationella frågornas vikt riskerar man emellertid att stödet för biståndet att försvagas. Av detta skäl gavs SIDA särskilda medel i förra årets proposition. Av detta skäl har SIDA också under lång tid tagit fram material för bl.a. skolor. Internationalisering i undervisningen är av största vikt. Ambitionerna härvidlag bör öka, snarare än minskas.
Bundet bistånd
Regeringen synes särskilt intresserad av att främja sådant bistånd som i praktiken är bundet till upphandling i Sverige, dvs. bistånd som ger Sverige kommersiella fördelar. Detta återspeglas t.ex. i kommentarerna till den s. k. Asienstudien. Vi finner denna attityd oroande. Bundet bistånd har gjort stor skada i u-länder och är inte heller i längden i givarländernas intresse.
Att utnyttja svenska resurser i biståndet är inte fel. Vi skall göra vad vi är bra på. Idag går ca 45 procent av SIDA:s bistånd tillbaka till Sverige i form av uppköp av varor och tjänster, så kallat återflöde. För BITS, Sarec och SWEDECORP, vars uppgift är att förmedla svenskt kunnande och kapital i särskilda former, är återflödet av naturliga skäl avsevärt högre.
Borde då en större del av biståndet gå genom dessa myndigheter? Avvägningen mellan myndigheternas roll är inte självklar, men den som utvecklats över tiden synes utgöra en balans som svarar mot vad vi bör eftersträva i biståndet. I det långsiktiga fattigdomsinriktade biståndet måste den typ av programbistånd som ges genom SIDA utgöra huvuddelen. Denna typ av bistånd är för sin effektivitet beroende av att vara obundet.
Steget från att vilja stödja en marknadsekonomisk utveckling, till näringslivsinriktat bistånd, till bundet bistånd synes ofta kort. Vi vet dock av internationell erfarenhet och forskning att bundet bistånd är dåligt bistånd, just på grund av ekonomiska effektivitetsskäl. Även om detta är en fråga där kunskapen idag finns, vore det lämpligt att be den kommission för Sveriges internationella ansvarstagande som vi föreslagit belysa också detta ämne. Även om bundet bistånd inte bör främjas, finns mycket att säga om svensk industris långsiktiga intressen i den mindre utvecklade delen av världen. Men de intressena skall stödjas på annat sätt.
Sammanfattningsvis tvingas vi konstatera att propositionen inte presenterar ett samlat perspektiv som motiverar de förändringar man föreslår.
7. Miljön -- en ödesfråga
Miljö och utveckling hör ihop. Detta har med särskild kraft strukits under i UNCED-processen, FN:s världsomspännande miljö- och utvecklingskonferens med toppmötet i Rio juni 1992.
Rio-konferensen utgick från miljöproblemen, men kopplade dessa till utvecklingsfrågorna. Två konventioner, en om klimatfrågorna och en om den biologiska mångfalden, öppnades för undertecknande. En allmänt hållen Riodeklaration antogs liksom en principdeklaration för ett hållbart skogsbruk. Det dominerande dokumentet är dock handlingsprogrammet Agenda 21.
UNCED-processen var en framgång även om inte bindande åtaganden ingicks i tillräcklig omfattning. De många rekommendationerna har dock startat en process, som efterhand kommer att leda till fler bindande åtaganden.
Våra synpunkter på UNCED:s miljöperspektiv redovisar vi i vår miljömotion. Här tar vi upp några frågor som mer anknyter till utvecklingsperspektivet.
UNCED-sekretariatet har beräknat behovet av insatser för att genomföra Agenda 21 i utvecklingsländerna till 600 miljarder dollar per år under perioden 1993--2000 varav årligen 125 miljarder erfordras som utvecklingsbistånd, dubbelt så mycket som dagens samlade bistånd.
På Riokonferensen bekräftade i-länderna på nytt sitt åtagande att uppfylla 0,7-procentsmålet. Enighet lyckades dock ej uppnås under UNCED-processen om den föreslagna tidpunkten, senast år 2000. En uppföljande parlamentarikerkonferens i Brasilia slog däremot fast årtalet 2000 samt behovet av nya och additionella finansiella resurser för att möta de globala miljöproblemen.
Vi anser att regeringen i lämpliga fora även fortsatt måste framhålla det angelägna i att 0,7-procentsmålet uppnås år 2000.
Den globala miljöfonden, GEF, skall göra det möjligt för utvecklingsländerna att delta i arbetet med globala miljöproblem. Dessa länder skall kunna köpa mer miljövänlig, men dyrare, teknik med stöd av medel från fonden. Fondens användningsområde har fastställts till i första hand klimatfrågan, biologiska mångfalden, internationella vattenfrågorna och ozonuttunningen. U- länderna är angelägna om att fondens användningsområde utvidgas till även mer fattigdomsrelaterade problem, t. ex. ökenutbredningen, avskogningen och nedsmutsningen av de stora gemensamma floderna. U-länderna har fog för sin oro att det additionella biståndet inte i tillräcklig grad kommer att användas för fattigdomsrelaterade problem. Vi anser därför att GEF:s mandat och bör ses över.
I propositionen behandlas miljöfrågorna summariskt och ytligt. Den fundamentala roll som miljöaspekterna spelar i utvecklingsprocessen och som belysts i bl.a. SIDA:s utredning om fattigdom och miljö återspeglas inte i propositionstexten. Inte heller redovisas biståndsmyndigheternas inlämnade skrivelser vad gäller den framtida uppföljningen av UNCED.
I SIDA:s skrivelse angavs således betydelsen av att miljöaspekterna integreras i allt bistånd. Därutöver föreslogs satsningar på två huvudområden. Dels kapacitetsuppbyggnad i mottagarländerna, med satsning på miljöplanering, institutionsutveckling, utbildning och miljöekonomi som viktiga komponenter. Dels föreslogs en fortsatt och utökad satsning på att stärka naturresursbasen i u-länderna -- mark, skog, vatten, biologisk mångfald och marin miljö. Vi finner dessa riktlinjer betydelsefulla och föreslår att riksdagen i ett uttalande markerar att de bör vara riktgivande för de fortsatta ansträngningarna på detta område.
Trots det vid Rio-mötet uttalade behovet av ökade satsningar föreslår regeringen en drastisk minskning av anslaget för multilaterala miljöinsatser -- från 155 till 45 milj. kr. Regeringen hänvisar till ingående reservation, men ger ingen tillfredsställande motivering till neddragningen. Det är därför svårt att ta ställning till regeringens förslag, men vi föreslår att utskottet närmare undersöker hur detta anslag utnyttjats av UD, reservationens storlek samt aktuella behov. Vi föreslår att anslaget höjs med 30 milj. kr. utöver regeringens förslag till 75 milj. kr.
Samtidigt sänker regeringen det bilaterala biståndet för särskilda miljöinsatser. Vi vill satsa 25 milj. kr. mer än regeringen för att bibehålla nivån 250 milj. kr.
8. Multilateralt utvecklingssamarbete
Efter det kalla krigets slut har Förenta Nationerna kommit i blickpunkten som aldrig förr. För första gången kan FN spela den roll som grundarna avsåg vid organisationens tillkomst 1945.
Under det gångna året har FN:s generalsekreterares rapport ''En dagordning för fred'' stått i centrum för debatten om FN:s framtida roll. Ett centralt element i denna rapport, som förtjänar allt stöd, är behovet att vidga det traditionella säkerhetsbegreppet till att även omfatta frågor om miljö, demokrati, fattigdom och migration. Denna nya och principiella diskussion om FN:s framtida uppgifter, möjligheter och svagheter är bara i början. Sverige har sedan länge aktivt drivit linjen att FN måste engagera sig både för freden och för utvecklingen i olika delar av världen. Det s.k. Skagen-dokumentet från 1991 liksom det nordiska FN-projektets slutrapport hade båda dessa syften.
Diskussionen om FN:s framtid måste kombineras med ett aktivt reformprogram för att öka effektiviteten i FN:s olika verksamheter. Under den nye generalsekreteraren har ett sådant program inletts, men befinner sig ännu bara i början. De reformförslag som framlagts av Norden och som rör FN:s biståndsverksamhet och andra ekonomiska och sociala frågor förhandlas nu aktivt av FN:s medlemsstater. Resultatet skall enligt planerna nås under 1993.
I detta läge föreslår regeringen nedskärningar i anslagen till vissa FN-organ, som går betydligt längre än genomsnittet för andra nedskärningar. Därtill skall läggas effekten av att anslag till FN beräknas i dollar, vilket efter kronans fall innebär att värdet av de svenska bidragen nu sjunker kraftigt. Vi kan inte acceptera regeringens prioritering.
För UNDP, som drabbas hårdast av dessa båda effekter, innebär regeringens förslag att nedskärningen av bidraget sammanlagt blir 38 % från ett budgetår till ett annat (16 % i nedskärning samt 22 % i devalveringseffekt). Regeringens förslag innebär att även FN:s barnfond UNICEF och FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar, UNRWA, drabbas hårt av denna dubbeleffekt. Vi föreslår därför ökningar av de svenska bidragen till dessa tre viktiga FN- organ. Anslaget till UNDP föreslås ökas med 40 milj. kr., UNICEF med 20 milj. kr. och UNRWA med 15 milj. kr. i förhållande till regeringens förslag. För UNDP innebär detta ett anslag om 600 milj. kr., för UNICEF 370 milj. kr. och för UNRWA 145 milj. kr.
Regeringens drastiska nedskärningsförslag ger två typer av negativa effekter. Dels minskar dessa organisationers möjligheter att göra viktiga insatser, när FN:s roll är under förändring och dess tjänster efterfrågas mer, dels riskerar det i ett kritiskt läge att sända signaler till andra FN- medlemmar, som undergräver de nordiska reformförslagens möjligheter att nå framgång.
Under det gångna året var miljökonferensen UNCED en milstolpe i FN:s arbete med de globala miljö- och utvecklingsproblemen. Som ovan redovisats föreslår vi att anslaget för multilaterala miljöinsatser ökas med 30 milj. kr. i förhållande till regeringens förslag.
Regeringen förslår att 321 milj. kr. anslås till det tredje årsbidraget till Afrikanska utvecklingsbankens särskilda utvecklingsfond. Dessa medel skall finnas tillgängliga i form av skuldsedlar för att garantera fondens verksamhet men skall inte betalas ut i sin helhet under budgetåret. Vi föreslår att anslaget till den Afrikanska Utvecklingsfonden för det kommande budgetåret beräknas till 241 milj. kr. enligt samma teknik som tidigare använts för Världsbankens IDA. Därmed minskar reservationerna på biståndsanslaget utan att några konkreta insatser äventyras eller försenas.
Regeringen har föreslagit en tredubbling av anslaget för FN:s insatser för fred och återuppbyggnad. En kraftig ökning av ambitionerna och insatserna är motiverad. Samtidigt måste det nogsamt övervägas hur denna typ av insatser skall finansieras framöver. Vilka insatser skall finansieras från biståndsanslaget? Vad bör finansieras från t.ex. försvarsanslaget? Dessa frågor bör närmare utredas. Vi föreslår en fördubbling av anslaget till 100 milj. kr.
9. Bilaterala biståndet
Neddragningen av biståndet med 1,5 miljarder kronor måste slå hårt på landramarna, kärnan i det svenska biståndet. Vi anser emellertid att regeringen i alltför hög grad har låtit besparingen gå ut över landramarna. Vi föreslår här en alternativ fördelning, som sammanfattas i tabellen nedan.
I huvudsak vill vi ge ett starkare stöd än regeringen till de fattiga länderna i södra Afrika, särskilt Moçambique och Tanzania, samt till Sydafrika, Angola, Guinea-Bissau och Vietnam. Vi föreslår en sänkning av nivån till Botswana, som har en betydligt högre per capita-inkomst än övriga länder.
Moçambique är ett land som drabbats fruktansvärt av kolonialismen, kalla kriget, Sydafrikas aggression, inbördes strider och naturkatastrofer. Det har resulterat i ofattbart mänskligt lidande, med många miljoner människor som drivits från sina hem till djup nöd. Förutsättningar för inre fred har nu förbättrats. Moçambique genomför ett kraftigt strukturanpassningsprogram och inför flerpartisystem. Regeringen har dragit ned landramsbiståndet från 475 milj. kr. 1991/92 till nu föreslagna 320 milj. kr. för 1993/94. Med hänsyn tagen till kronans värde är detta nästan en halvering. Vi föreslår 40 milj. kr. mer än regeringen, 360 milj. kr.
På samma sätt har biståndet till Tanzania av regeringen skurits ned från 585 milj. kr. 1991/92 till nu föreslagna 445 milj. kr. Tanzania har under en lång följd av år konsekvent genomfört djupgående ekonomiska och politiska reformer i rätt riktning. En tydlig vändning har ägt rum i landet. Biståndet till Tanzania har varit och är instrumentellt i denna vändning. Vi föreslår 40 milj. kr. mer än regeringen, 485 milj. kr.
Sydafrika är inne i ett kritiskt skede. Om demokratiseringen fortsätter kommer biståndets karaktär att förändras, men behovet av demokratistöd kommer att öka. Stödet till ANC bör fortsätta åtminstone fram till dess att en konstituerande församling har valts. Regeringen föreslår en minskning med 35 milj. kr. till 240 milj. kr. Vi föreslår 265 milj. kr., 25 milj. kr. mer än regeringen.
Angola befinner sig i ett oerhört svårt läge efter att ha genomfört landets första fria val. UNITA:s vägran att acceptera valresultatet har igen fört landet mot våld och terror. Omvärlden som engagerat sig i fredsprocessen får inte släppa stödet nu. Regeringen föreslår en neddragning med 50 milj. kr. till 160 milj. kr. Vi förordar en nivå 10 milj. kr. över regeringens.
Guinea-Bissau är ett av världens minst utvecklade länder. Regeringen föreslår närmast en halvering, från 85 till 45 milj. kr. Vi föreslår 55 milj. kr.
Vietnam har nu under en lång period genomfört ett mycket genomgripande ekonomiskt reformprogram. Kalla krigets slut har också bäddat för politiska öppningar i omvärlden. Landet kommer nu förhoppningsvis att kunna delta fullt ut i det multilaterala internationella samarbetet, vilket vore värdefullt inte bara för landet utan också för regionen. Vietnam är ett land med stor potential, särskilt om en mer genomgripande demokratisering får fart. Regeringen har minskat biståndet från 325 milj. kr. 1991/92 till nu föreslagna 180 milj. kr. Vi vill ge landet 20 milj. kr. mer än regeringen, totalt 200 milj. kr.
Under anslagsposten Särskilda program ges ett utomordentligt viktigt stöd på en rad områden. Ett sådant är kulturbiståndet. Det är som program bara några år gammalt men har fått gott genomslag och bör fortsatt prioriteras.
10. U-krediter, BITS tekniska bistånd samt Svenska Institutet
Minskningen av biståndet till de fattigaste länderna kan kontrasteras mot regeringens prioritering av u-krediter. U- kreditanslaget föreslås minskas med endast 20 milj. kr., dvs. 5 procent. Dessa krediter går definitionsmässigt till kreditvärdiga länder och därmed också i allmänhet till länder som har en bättre ekonomisk och social situation. Regeringen nämner särskilt Bolivia, Filippinerna, Jamaica och Costa Rica som tänkbara nya mottagare av detta bistånd -- samtliga länder som har en BNP per capita som är flerdubbelt högre än de ovan nämnda länderna.
Regeringens förslag är så mycket mer egendomligt som man själv i propositionen konstaterar att de nya internationella s.k. consensusreglerna för dessa krediter kommer att begränsa deras verksamhetsfält.
Vi vill i sammanhanget också påpeka att den utgående reservationen på u-kreditanslaget den 30 juni 1992 uppgick till 457 milj. kr., dvs. ett belopp större än det nuvarande anslaget. Av denna reservation var 149 miljoner ointecknat, alltså ej utfäst för framtida åtaganden. Både den intecknade och ointecknade reservationen är således ansenlig.
Med hänvisning till det uttalade behovet att värna de fattigaste länderna, u-krediternas minskade betydelse internationellt sett och även för svensk export samt den stora reservationen föreslår vi att anslaget till u-krediter för nästa budgetår sätts till 355 milj. kr. Tillsammans med den ointecknade reservationen kommer det likväl att innebära ett betydande åtagandeutrymme.
BITS tekniska biståndssamarbete, som i huvudsak går till medelinkomstländer, får vidkännas en besparing på ca 20 milj. kr., dvs. avsevärt mindre än neddragningen till de fattiga programländerna. Vi förordar här en ram på 282 milj. kr., dvs. en neddragning med 22,5 milj. kr. utöver regeringens.
Anslagsposten Projektbistånd infördes för att ge möjlighet att i kritiska situationer i icke-programländer kunna ge ett strategiskt stöd. Nu finns andra möjligheter för det. Regeringen avser använda anslagsposten för ändamål i programländer på sätt för vilka redan finns möjlighet i anslagsfördelningen. Därmed synes anslagsposten inte längre fylla avsedd funktion. Vi föreslår att riksdagen för 1993/94 ej anslår medel för anslagsposten.
Svenska Institutet bedriver ett mycket värdefullt gäststipendie- och utbytesprogram. Vi stödjer inte regeringens förslag om en nedskärning från 10 milj. kr. till 7,5 milj. kr. Vi föreslår bibehållen nivå.
nSammanställning av motionens budgetförslag
Anslag: 91/92 SIDA rege- ringen (s) skillnad C1
AfDF 270 -- 321 241 -- 80 UNDP 670 -- 560 600 + 40 UNICEF 395 -- 350 370 + 20 UNRWA 146 -- 130 145 + 15 multi. miljö 155 -- 45 75 + 30 FN:s fredsinsatser 50 -- 150 100 -- 50 C2
Angola 210 190 160 170 + 10 Botswana 90 60 70 60 -- 10 Moçambique 395 365 320 360 + 40 Sydafrika 275 255 240 265 + 25 Tanzania 530 490 445 485 + 40 Guinea-Bissau 85 70 45 55 + 10 Vietnam 225 200 180 200 + 20 Katastrofanslaget 1115 -- 1181 1131 -- 50 Sär. miljöinsatser 250 -- 225 250 + 25 C3
U-krediter 420 -- 400 355 -- 45 Bits tekn. samarbete 324,5 -- 304,5 282 -- 22,5 Projektbistånd 40 -- 20 0 -- 20 Svenska institutet 10 -- 7,5 10 + 2,5
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de fattigas rätt och om ett utvecklingssamarbete för internationell solidaritet,
2. att riksdagen klargör att enprocentsmålet snarast möjligt åter skall uppnås,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationella insatser för att i- länderna skall uppnå 0,7-procentsmålet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en socialt och ekologiskt ansvarsfull marknadsekonomi och om gott styresskick,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om grundläggande biståndsprinciper, i synnerhet om att koncentrera biståndet till de fattigaste länderna, om ett långsiktigt process- och programinriktat bistånd, om ett demokratifrämjande bistånd, om ett kvinnoinriktat bistånd samt om en mer radikal skuldstrategi,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en strategi för befolkningsfrågor inför FN:s befolkningskonferens i Kairo 1994,
7. att riksdagen hos regeringen begär att den i direktiven till den kommission som Socialdemokraterna krävt i motionen ''Solidaritet och säkerhet för ett nytt Europa'' bör ta upp de principiella frågorna om biståndet, t.ex. riksdagens inflytande, landramar, myndigheternas roll, m.m., i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om landramarnas betydelse,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om importstödets hantering,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sakanslagen och riksdagens inflytande,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ge SIDA och övriga myndigheter det stöd och de resurser som behövs för att kunna upprätthålla det goda arbete som bedrivs,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information om biståndsfrågor och särskilt om internationaliseringen av undervisningen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bundet bistånd,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om globala miljöfonden GEF:s mandat,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att SIDA:s riktlinjer bör vara riktgivande för miljöbiståndet,
16. att riksdagen beslutar anslå 75 000 000 kr för multilaterala miljöinsatser,
17. att riksdagen beslutar anslå 250 000 000 kr för särskilda bilaterala miljöinsatser,
18. att riksdagen beslutar anslå 600 000 000 kr till FN:s utvecklingsprogram UNDP,
19. att riksdagen beslutar anslå 370 000 000 kr till FN:s barnfond UNICEF,
20. att riksdagen beslutar anslå 145 000 000 kr till FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar, UNRWA,
21. att riksdagen beslutar anslå 241 000 000 kr till Afrikanska utvecklingsbankens särskilda utvecklingsfond,
22. att riksdagen beslutar anslå 100 000 000 kr för FN:s aktioner för fred och återuppbyggnad,
23. att riksdagen beslutar anslå 170 000 000 kr för utvecklingssamarbete med Angola,
24. att riksdagen beslutar anslå 60 000 000 kr för utvecklingssamarbete med Botswana,
25. att riksdagen beslutar anslå 360 000 000 kr för utvecklingssamarbete med Moçambique,
26. att riksdagen beslutar anslå 485 000 000 kr för utvecklingssamarbete med Tanzania,
27. att riksdagen beslutar anslå 55 000 000 kr för utvecklingssamarbete med Guinea-Bissau,
28. att riksdagen beslutar anslå 200 000 000 kr för utvecklingssamarbete med Vietnam,
29. att riksdagen beslutar anslå 675 000 000 kr till anslagsposten Demokrati, mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd, varav 265 000 000 kr avser Sydafrika,
30. att riksdagen beslutar anslå 1 131 000 000 kr för katastrofbistånd,
31. att riksdagen beslutar anslå 355 000 000 kr för u- krediter genom BITS,
32. att riksdagen beslutar anslå 282 000 000 kr för tekniskt samarbete genom BITS,
33. att riksdagen ej beslutar anslå medel till anslagsposten projektbistånd,
34. att riksdagen beslutar anslå 10 000 000 kr för gäststipendie- och utbytesprogram genom Svenska institutet,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av ett bra kulturbistånd inom anslaget Särskilda program.
nStockholm den 25 januari 1993 Ingvar Carlsson (s) Jan Bergqvist (s) Birgitta Dahl (s) Ewa Hedkvist Petersen (s) Inger Hestvik (s) Anita Johansson (s) Birgitta Johansson (s) Kurt Ove Johansson (s) Allan Larsson (s) Berit Löfstedt (s) Börje Nilsson (s) Kjell Nilsson (s) Lennart Nilsson (s) Berit Oscarsson (s) Göran Persson (s) Pierre Schori (s) Britta Sundin (s) Ingela Thalén (s)