Sedan några år tillbaka är Estland, Lettland och Litauen självständiga stater. Ett faktum som vi alla har goda skäl att konstatera inför den frotsatta utvecklingen i vårt eget land och de baltiska staterna. Men om denna positiva utveckling skall fortsäta så måste våra och andras möjligheter att samarbeta med de baltiska staterna underlättas. En av dessa förutsättningar är då att vi kan träffa varandra för att på ort och ställe kunna informera och diskutera. Det är därför nödvändigt att våra kommunikationer fungerar.
I ett biståndsprojekt, som Swedavia drivit sedan mitten av oktober 1991 i de baltiska republikerna med finansiering från BITS, är huvudsyftet att stödja etableringen av de nationella luftfartssystemen i Estland, Lettland och Litauen genom utbildning, rådgivning och erfarenhetsövning.
Projektets samarbetspartners på den baltiska sidan är de tre transportministerierna och deras luftfartsmyndigheter.
Projektet började planeras nästen ett år innan Estland, Lettland och Litauen blev självständiga. Vid den tidpunkten var man inställd på att självständigheten var ett antal år avlägsen. Man trodde sig ha tid att systematiskt förbereda sig för att ta över ansvaret för det civila luftfartssystemet.
När självständigheten plötsligt förverkligades ställdes de tre länderna inför omedelbara och komplicerade problem för att hävda sin suveränitet inom ett luftfartssystem, som var synnerligen hårt centralstyrt från Moskva. Detta accentuerade behovet av externa hjälpinsatser och framtvingade en forcering av Swedavias insatser så långt det var resursmässigt möjligt.
Under det sovjetiska systemet har all civil luftfartsverksamhet i Baltikum, omfattande flygföretag, flygplatser och flygtrafiktjänst, drivits av Aeroflots regionala del i respektive Estland, Lettland och Litauen under ledning av de centrala organen Ministry of Civil Aviation/Aeroflot i Moskva. Myndighetsfunktionerna har legat i Moskva, delvis integrerade med MoCA eller i andra organ, såsom State Supervisory Commission for Flight Safety.
Aeroflot-Estland/-Lettland/-Litauen har haft omfattande stöd från Minsk, Moskva och St. Petersburg i fråga om tyngre tekniskt underhåll, underhållsprogram och luftvärdighetsdirektiv, grundutbildning och vidareutbildning av flygande personal, tekniker och flygledare. Verksamheten har legalt baserats på den sovjetiska ''Air-Codex'' och därunder på centralt utgivna skrifter, driftinstruktioner, underhållskrav, etc. Det lokala och regionala manöverutrymmet har varit ytterst begränsat. I luftrummet har de militära intressena haft absolut prioritet.
De baltiska staterna har haft ambitionen att etablera kommunikationer och samverkan västerut och att snarast komma ifrån alla de systemmässiga beroenden av tidigare Sovjetunionen som hindrar en sådan utveckling och frigörelse. Man har samtidigt varit inställd på att på affärsmässiga grunder vidmakthålla de kontakter österut, som är nödvändiga och rationella för luftfartssystemets fortsatta funktion.
Frigörelsen måste ske i så ordnade former att flygverksamhet, flygtrafiktjänst och flygplatsverksamhet på ett säkerhetsmässigt försvarligt sätt kan drivas vidare i nationell regi och anpassas till de internationella luftfartskonventionerna.
För att lyckas med detta har man haft och har alltjämt en rad intrikata problem att lösa. Kompetens finns men antalet experter är begränsat, och man saknar erfarenhet av att arbeta i det internationella systemet. Personalproblemen accentueras av att luftfarten i det sovjetiska systemet betraktades som strategiskt område och därför i mycket hög utsträckning bemannades med rysk personal. Nu gäller omvänt, att de baltiska staterna har motsvarande intresse av att placera personer av estnisk, lettisk resp. litauisk nationalitet i varje fall på ledande poster och på längre sikt även på lägre nivåer i systemet. Det politiska trycket är mycket starkt på tjänstemännen att allting ska ske omedelbart och helst igår. Oklarheter i lagstiftning, ansvarsfördelning och organisation samt bristande ekonomiska resurser skapar ytterligare problem i den löpande verksamheten. Behovet av externt stöd är därför oförändrat stort i den pågående omvandlingen.
Det är därför nödvändigt att vi fortsätter med vårt stöd när det gäller utbildning, rådgivning och erfarenhetsöverföring. Men i takt med att dessa områden klaras av, måste vi också engagera oss i satsningar på den tekniska och strukturella delen. På grund av ekonomiska svårigheter i de baltiska staterna så måste det bli fråga om biståndsprojekt. Sverige skulle med sin industristruktur och sina byggföretag kunna medverka när det gäller tillverkning och byggnationer inom luftfarten. Detta skulle ge en bättre och säkrare flygverksamhet i och över de baltiska staterna samtidigt som vi skulle få en ökad sysselsättning för svensk industri och byggverksamhet.
I de fall sådana projekt inte kan genomföras på vanlig affärsmässig grund, borde biståndsmedlen kunna användas.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett engagemang i satsningar på den tekniska och strukturella delen för luftfarten i de baltiska staterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om användningen av biståndsmedel.
Stockholm den 26 januari 1993 Krister Örnfjäder (s) Stig Alemyr (s) Lena Öhrsvik (s) Bengt Kronblad (s)