Motion till riksdagen
1992/93:U248
av Krister Örnfjäder m.fl. (s)

Biståndsprojekt för civil luftfart i de baltiska staterna


Sedan några år tillbaka är Estland, Lettland och Litauen
självständiga stater. Ett faktum som vi alla har goda skäl att
konstatera inför den frotsatta utvecklingen i vårt eget land
och de baltiska staterna. Men om denna positiva utveckling
skall fortsäta så måste våra och andras möjligheter att
samarbeta med de baltiska staterna underlättas. En av dessa
förutsättningar är då att vi kan träffa varandra för att på ort
och ställe kunna informera och diskutera. Det är därför
nödvändigt att våra kommunikationer fungerar.
I ett biståndsprojekt, som Swedavia drivit sedan mitten
av oktober 1991 i de baltiska republikerna med finansiering
från BITS, är huvudsyftet att stödja etableringen av de
nationella luftfartssystemen i Estland, Lettland och Litauen
genom utbildning, rådgivning och erfarenhetsövning.
Projektets samarbetspartners på den baltiska sidan är de
tre transportministerierna och deras luftfartsmyndigheter.
Projektet började planeras nästen ett år innan Estland,
Lettland och Litauen blev självständiga. Vid den
tidpunkten var man inställd på att självständigheten var ett
antal år avlägsen. Man trodde sig ha tid att systematiskt
förbereda sig för att ta över ansvaret för det civila
luftfartssystemet.
När självständigheten plötsligt förverkligades ställdes de
tre länderna inför omedelbara och komplicerade problem
för att hävda sin suveränitet inom ett luftfartssystem, som
var synnerligen hårt centralstyrt från Moskva. Detta
accentuerade behovet av externa hjälpinsatser och
framtvingade en forcering av Swedavias insatser så långt det
var resursmässigt möjligt.
Under det sovjetiska systemet har all civil
luftfartsverksamhet i Baltikum, omfattande flygföretag,
flygplatser och flygtrafiktjänst, drivits av Aeroflots
regionala del i respektive Estland, Lettland och Litauen
under ledning av de centrala organen Ministry of Civil
Aviation/Aeroflot i Moskva. Myndighetsfunktionerna har
legat i Moskva, delvis integrerade med MoCA eller i andra
organ, såsom State Supervisory Commission for Flight
Safety.
Aeroflot-Estland/-Lettland/-Litauen har haft
omfattande stöd från Minsk, Moskva och St. Petersburg i
fråga om tyngre tekniskt underhåll, underhållsprogram och
luftvärdighetsdirektiv, grundutbildning och
vidareutbildning av flygande personal, tekniker och
flygledare. Verksamheten har legalt baserats på den
sovjetiska ''Air-Codex'' och därunder på centralt utgivna
skrifter, driftinstruktioner, underhållskrav, etc. Det lokala
och regionala manöverutrymmet har varit ytterst begränsat.
I luftrummet har de militära intressena haft absolut
prioritet.
De baltiska staterna har haft ambitionen att etablera
kommunikationer och samverkan västerut och att snarast
komma ifrån alla de systemmässiga beroenden av tidigare
Sovjetunionen som hindrar en sådan utveckling och
frigörelse. Man har samtidigt varit inställd på att på
affärsmässiga grunder vidmakthålla de kontakter österut,
som är nödvändiga och rationella för luftfartssystemets
fortsatta funktion.
Frigörelsen måste ske i så ordnade former att
flygverksamhet, flygtrafiktjänst och flygplatsverksamhet på
ett säkerhetsmässigt försvarligt sätt kan drivas vidare i
nationell regi och anpassas till de internationella
luftfartskonventionerna.
För att lyckas med detta har man haft och har alltjämt en
rad intrikata problem att lösa. Kompetens finns men antalet
experter är begränsat, och man saknar erfarenhet av att
arbeta i det internationella systemet. Personalproblemen
accentueras av att luftfarten i det sovjetiska systemet
betraktades som strategiskt område och därför i mycket hög
utsträckning bemannades med rysk personal. Nu gäller
omvänt, att de baltiska staterna har motsvarande intresse av
att placera personer av estnisk, lettisk resp. litauisk
nationalitet i varje fall på ledande poster och på längre sikt
även på lägre nivåer i systemet. Det politiska trycket är
mycket starkt på tjänstemännen att allting ska ske
omedelbart och helst igår. Oklarheter i lagstiftning,
ansvarsfördelning och organisation samt bristande
ekonomiska resurser skapar ytterligare problem i den
löpande verksamheten. Behovet av externt stöd är därför
oförändrat stort i den pågående omvandlingen.
Det är därför nödvändigt att vi fortsätter med vårt stöd
när det gäller utbildning, rådgivning och
erfarenhetsöverföring. Men i takt med att dessa områden
klaras av, måste vi också engagera oss i satsningar på den
tekniska och strukturella delen. På grund av ekonomiska
svårigheter i de baltiska staterna så måste det bli fråga om
biståndsprojekt. Sverige skulle med sin industristruktur och
sina byggföretag kunna medverka när det gäller tillverkning
och byggnationer inom luftfarten. Detta skulle ge en bättre
och säkrare flygverksamhet i och över de baltiska staterna
samtidigt som vi skulle få en ökad sysselsättning för svensk
industri och byggverksamhet.
I de fall sådana projekt inte kan genomföras på vanlig
affärsmässig grund, borde biståndsmedlen kunna användas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett engagemang i satsningar på
den tekniska och strukturella delen för luftfarten i de
baltiska staterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om användningen av biståndsmedel.

Stockholm den 26 januari 1993

Krister Örnfjäder (s)

Stig Alemyr (s)

Lena Öhrsvik (s)

Bengt Kronblad (s)