Under lång tid har det svenska statliga biståndet, allt för
lite, givit stöd till organisationer och institutioner utanför
den offentliga sektorn. För att effektivisera
utvecklingsarbetet och påskynda den demokratiska
processen behövs organisationer som arbetar på
gräsrotsnivå.
Tidigare erfarenheter har visat att överdriven
centralisering av ekonomiskt och politiskt beslutsfattande
och överdriven planering kan kväva initiativförmåga, social
och politisk förändring, produktivitet och tillväxt.
En rad oberoende forskningsrapporter har fastslagit att
det är i u-ländernas informella sektor som dynamiken och
innovationsförmågan finns. Den informella sektorn utgörs
av bönder, hantverkare, kvinnor i hemmen och annan
småföretagsamhet.
Personligt engagemang
I hela utvecklingsvärlden gör ett stort antal grupper i
samhället gemensam aktion för att förbättra sina liv. Dessa
grupper går ofta i spetsen för en människoinriktad
utveckling.
Kooperation, fackföreningsrörelse,
kvinnoorganisationer och politiska partier behöver
utvecklas. Människor behöver träning i den demokratiska
processen. Frivilligorganisationerna, inklusive kyrkan och
missionen, når befolkningen och kan påverka utvecklingen
på bynivå. De är därför väl lämpade att främja och delta i
den demokratiska utvecklingen.
Anslaget till bistånd genom folkrörelser och andra
enskilda organisationer bör öka, inom ramen för tidigare
beslut om bistånd till u-länder.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att, inom ramen för tidigare
beslut om bistånd till u-länder, inrikta det svenska biståndet
på att stödja folkrörelser och andra enskilda organisationer
i u-länderna.
Stockholm den 25 januari 1993
Kenneth Lantz (kds)
Maud Ekendahl (m)