Det räcker inte med bistånd. Det har utvecklingen under
80-talet visat, då u-länderna betalade mycket mer i
skuldtjänst än de fick i bistånd och krediter. Skuldpolitiken
i IMFs regi har minskat biståndets effektivitet. Handeln
måste också beaktas. U-länderna förlorade nästan dubbelt
så mycket på i-ländernas protektionism, som de fick i
bistånd.
Vänsterpartiet föreslår en u-landspolitisk utredning för
att få fram förslag till en övergripande u-landspolitik, som
innefattar handel, skulder, vapenexport m.m.
Regeringen kritiserar vi hårt för dess dogmatiska tro på
marknaden. I stället för att binda mer och mer av biståndet
till IMFs villkor, föreslår vi att en miljard avsätts för
ekonomiska reformer som är socialt acceptabla. De ska
utveckla, inte förstöra det s.k. humankapitalet,
människorna, och befordra en demokratisering. De måste
utformas så att utvecklingen blir hållbar och inte slutar i en
rovdrift på naturen. Vi vill satsa på bonden, på kvinnorna
och på utbildning.
Vänsterpartiet accepterar inte att biståndet skärs ned,
och kritiserar sättet nedskärningarna görs på. Stödet till
ANC skall inte minska utan öka. De drastiska
nedskärningarna två år i rad av biståndet till Södra Afrika
visar den ideologiska udden i regeringspolitiken. Den riktar
sig mot solidariteten. Samma gäller nedskärningarna av
Vietnambiståndet.
Regeringen vill skära ned anslagen till FN-organen på ett
sätt som drabbar barnen, de fattigaste bönderna, de
torterade. Det kan vi inte acceptera. Skär hellre ned på
Världsbanken och slopa u-krediterna.
Satsa biståndet på reformer
Nu inleds en radikal omläggning av den svenska
biståndspolitiken. Det handlar inte bara om en tillfällig
nedskärning av biståndet med 1,5 miljarder kronor. Vad
som sker är en strömlinjeformning av biståndet enligt
moderaternas, nydemokraternas och Världsbankens linjer.
Om den politiken vinner stöd från riksdagens majoritet, blir
det en seger för dogmatismen över solidariteten.
Det handlar om nedskärningar som minskar biståndets
värde med runt 2,5 miljarder kronor och -- ännu viktigare --
om det sätt på vilket nedskärningarna görs. Regeringens
förslag innebär mindre FN-bistånd, mer samordning med
Världsbanken, mindre bistånd till de fattigaste, till barnen
och till de torterade. Det bilaterala biståndet sänks,
landsamarbetet urholkas. Landprogrammerat bistånd skall
kunna flyttas från ett programland till något annat land i
samma region. Sammantaget innebär detta en ytterligare
förskjutning av biståndet från programländerna till länder
som är kommersiellt mer intressanta, dvs. från de fattigaste
till de mindre fattiga.
Den ideologiska udden riktas mot länder, där folken fört
en befrielsekamp som engagerade den svenska
solidariteten. Det märks tydligt i Södra Afrika, där
regeringen skär ned kraftigt på biståndet till Angola och
Moçambique men nästan inget alls på biståndet till Kenya
och Zambia. Det märks på Vietnambiståndet, som
regeringen skär bort, bit för bit. Med Kuba får inte ens
forsknings- och kulturutbyte främjas, trots att sådana
kontakter skulle befordra en demokratisering.
Marknadsekonomin görs i realiteten till ett sjätte
biståndsmål, och den likställs med demokrati. Nu är det
''Trade not aid'' som gäller, enligt biståndsministerns egen
utsago. U-landsforskningen EG-anpassas.
Regeringen aviserar en rad utredningar om effektivitet,
styrnings- och samverkansformer, rationaliseringar och
besparingar i det svenska biståndet. Sådana krav ställs inte
på Världsbanken, trots att mer än tredjedelen av dess
projekt misslyckas. Regeringen bör redovisa hur mycket
administrationen tar av biståndet genom olika kanaler
(SIDA, BITS, Världsbanken, UNDP, FAO osv.)
UD vill lägga ned 17 biståndskontor för att spara 20
miljoner kronor och låta ambassaderna ta över
biståndssamarbetet och handelsutbytet. Det urholkar
biståndskompetensen. Det är bättre att lägga ned
ambassaderna, och det skulle bli billigare.
För att bekämpa korruptionen i programländerna skall
fristående revisionsfirmor anlitas. Biståndsministern talar
om ''vårt ansvar inför skattebetalarna'' -- men inte om vårt
ansvar inför mottagarlandets medborgare. Det är dessa som
måste få insyn och inflytande. Det är det effektivaste sättet
att kontrollera makthavarna.
Vi tycker uppriktigt synd om biståndsminister Alf
Svensson, som förlorat slaget om biståndet i regeringen och
nu tvingas ta emot protester från kristna organisationer,
bl.a. Pingstmissionens U-landshjälp.
Vi beklagar folkpartiet, som tvingats till denna
brådstörtade reträtt från kravet att biståndet skall höjas från
en till två procent, som de kämpat för så ihärdigt.
Varför den här omläggningen av biståndspolitiken sker,
framgår av vad Alf Samuelsson, statssekreterare hos
biståndsministern, sa när planerna presenterades:
Det är viktigt att effektivisera biståndet, inte minst med
tanke på den debatt som förs i dag där en del hävdar att
biståndet går till ett stort svart hål.
Det är Ny demokrati som regeringen går till mötes. Ett
exempel på det är det nya ungdomsutbytet ''World Youth of
Sweden'', som bistånds- och civilministrarna vill starta. Det
skall framför allt inriktas på mindre kommuner på
landsbygden för att där öka biståndsviljan. Motiveringen är
att invandrarfientligheten är större där, enligt
civildepartementets taleskvinna. Detta är verkligen att ge
nydemokraterna vatten på sin kvarn.
De enda som kan glädjas -- förutom Ny demokrati -- är
moderaterna, som nu fått hela regeringen att ställa upp
bakom de krav som de tidigare år efter år reserverat sig för
i SIDA-styrelsen.
Som Berlinmurens fall
När nyheten om krisuppgörelsen och nedskärningen av
biståndet kablades ut över världen, väckte den förvåning,
för att inte säga bestörtning. Den brittiska tidningen
Financial Times skrev att det hade samma
symbolvärde som Berlinmurens fall. Vi minns vad som
hände då. Den ena diktaturen efter den andra föll i
Östeuropa, som dominobrickor. En sådan knuff har Sverige
nu givit biståndet.
Det är värt att notera -- och de kristna organisationerna
har gjort det -- att biståndet skärs ned med 1,5 miljarder
kronor efter det att skatter och avgifter i samma
storleksordning tagits bort på godis, kosmetika, video, läsk
och båtregister. Så fördelas krisens bördor.
Men det stannar inte vid 1,5 miljarder kronor, för
regeringen vill använda biståndsanslaget för att betala
asylmottagning med 665 miljoner kronor och anslag till FNs
fredsbevarande insatser med 150 miljoner kronor. Dessa
anslag skall flyttas ut ur biståndsanslaget.
Reellt minskar biståndet ytterligare i värde genom
kronans fall. Totalt blir det runt 2,5 miljarder kronor
mindre för att höja de fattiga folkens levnadsnivå.
Vänsterpartiet vidhåller att enprocentsmålet skall ligga
fast och avvisar regeringens förslag till nedskärning av
biståndet.
Den falska kritiken
Nedskärningen av biståndet motiveras med Sveriges
ekonomiska kris. Men när Ilsbo industrier utanför
Hudiksvall får en order till ett biståndsprojekt i Etiopien,
som tryggar sysselsättningen i tre månader framåt, då är väl
biståndet även till nytta för oss?
I krisens Sverige har nydemokraterna eftertryckligt
hamrat in att biståndet är tärande. Men det ger också ett
återflöde och många jobb, inte bara på själva
biståndsleveranserna utan också indirekt genom den export
som biståndets ''good-will'' ger. 1965--90 motsvarade den
exporten ca 60 % av biståndet för de länder som fick mest
svenskt bistånd. Med programländerna har Sverige ett
handelsöverskott på drygt en halv miljard kronor. Detta
säger nydemokraterna inte ett knyst om.
Ny demokrati säger att biståndet går till diktatorer som
köper vapen -- men själva vill de att u-länderna skall köpa
mer vapen från Sverige. De vill t.o.m. sälja vapen till
Sydafrika, trots FNs vapenembargo.
Vår kritik av biståndet
Vänsterpartiet har länge kritiserat det sätt på vilket
biståndspolitiken försämrats under 1980-talet. Biståndet
har spritts ut på en mängd insatser i stället för det
utvecklingsorienterade landprogrammerade. Av
landbiståndet har alltmer tagits i bruk för importstöd,
valutastöd och annan nödhjälp till skuldkrigets offer.
Biståndet har skuldanpassats. Då skall ingen bli besviken,
när utvecklingseffekten uteblir.
Av de biståndspolitiska målen har resurstillväxten fått
dominera, och den har omtolkats till ökad BNP/invånare
vilket är ett uselt mått på utveckling. I u-kreditgivningen
har de kommersiella intressena vägt tyngre än de mänskliga
rättigheterna.
En ökande del av biståndet kanaliseras genom
internationella organ, där effektiviteten är utsatt för hård
kritik. Det är oacceptabelt att endast en halv procent av
FAO-biståndet går till kvinnliga jordbrukare i Afrika, som
producerar 70--80 procent av maten. Det rimmar illa med
våra biståndspolitiska mål.
Det finns anledning att återigen framhålla att de fem
biståndspolitiska målen skall styra allt svenskt bistånd
oavsett genom vilket organ det kanaliseras.
När marknadskrafterna styr
Biståndet har bidragit till påtagliga framsteg i u-världen.
På trettio år har barnadödligheten halverats. Den
förväntade livslängden har ökat från 46 till 63 år. Tre barn
av fyra går nu i skola. Men målet att minska klyftan mellan
rika och fattiga länder har inte nåtts. Den har växt.
Det är anmärkningsvärt att de som förespråkar
marknadsekonomi som den enda vägen till utveckling inte
observerat hur klyftorna växt just under de år då
marknadskrafterna fått styra. 1970 var förhållandet 1:15
mellan u- och i-ländernas tillgångar. Efter tjugo års
nyliberalism var klyftan 1:60 (1990).
Biståndet är bara ett av de många sätt på vilka i-länderna
påverkar u-länderna. Enbart i-ländernas protektionism
berövar u-länderna exportinkomster i storleksordningen
100 miljoner dollar om året, nästan dubbelt mot vad de får
i bistånd. Lägg därtill prisraset på råvaror, u-ländernas
stadigt försämrade bytesvillkor, skuldtjänsten, de höga
räntorna och bristen på kapital att investera i u-länderna.
Detta raderar ut effekterna av biståndet. Det visade sig
under 1980-talet, då kapitalströmmen vände.
U-länderna fick 927 miljarder dollar i bistånd och lån
1982--90, men samtidigt betalade de 1 345 miljarder dollar i
skuldtjänst (räntor + amorteringar). Netto flöt sålunda 418
miljarder dollar från syd till nord. Det motsvarar sex
Marshallplaner.
Skuldkriget med räntan som vapen
När skuldkrisen bröt ut sommaren 1982 uppgick u-
ländernas skulder till sammanlagt 626 miljarder dollar. 1991
hade de växt till 1 490 miljarder dollar, trots den stora
skuldtjänsten och trots de många skuldomförhandlingarna,
som i-länderna bidragit till med biståndsmedel. U-
ländernas fattiga och i-ländernas skattebetalare har betalat
gigantiska subventioner till i-ländernas banker, framför allt
de amerikanska.
Skuldkrisen har nu varat i mer än tio år, och man kan inte
längre kalla det kris. Det är snarare krig. Den brasilianske
arbetarledaren Luis Ignacio Silva, mer känd som ''Lula'' har
talat om den som:
Det tredje världskriget, ett tyst men därför inte mindre
förödande krig. Detta krig sliter sönder Brasilien, hela
Latinamerika och praktiskt taget hela Tredje världen. I
stället för soldater är det barn som måste släppa till sina liv.
I stället för miljoner sårade har vi miljoner arbetslösa. I
stället för broar raseras skolor, sjukhus och hela länders
ekonomier. Det är ett skuldkrig, och huvudvapnet är
räntan, ett dödligare vapen än atombomben, mer
destruktivt än laserkanonen.
Detta krig måste stoppas. Sverige skall verka för
avskrivning av u-ländernas skulder. Skuldernas legitimitet
skall prövas, och bankerna skall få ta sitt ansvar.
Förmögenheter som diktatorer stulit från folken och gömt
undan på bankkonton i utlandet, skall uppspåras och
återbördas till hemländerna.
SIDA har lagt fram konstruktiva förslag till svensk
politik i skuldfrågan (En väg ut ur skuldfällan), som
visserligen inte går så långt som till krav på avskrivning,
men ändå skulle innebära en betydande förbättring. SIDA-
förslagen bör ligga till grund för regeringens politik i dessa
frågor.
Arbetet med skuldfrågorna bör skötas av dem som har
god u-landskännedom, dvs. SIDA och UDs u-avdelning --
inte av finansdepartementet och Exportkreditnämnden.
Ett rymningssäkert system
U-ländernas skulder fortsätter att växa trots alla
skuldomförhandlingar och skuldlättnader, trots alla
skuldpolitiska innovationer: Bakerplanen, Bradyplanen,
Trinidadvillkoren, Torontovillkoren osv. Världsbanken och
Internationella valutafonden (IMF) har genomfört
strukturanpassningsprogram i land efter land. I-länderna --
även Sverige -- ställer uppgörelser med IMF som villkor för
bistånd.
Strukturanpassningen har tvingat ner löner och social
välfärd. 1981--87 föll reallönerna med 41 % i Latinamerika.
Skolor och hälsovård har fått förfalla. Sedan 1982 har
uppskattningsvis fem miljoner barn dött som en direkt följd
av denna politik.
Skulderna måste avskrivas, och det är ekonomiskt
möjligt att göra det. Bankerna hotades av skuldkrisen när
den bröt ut 1982, men nu har de garderat sig mot förluster.
De förväntar sig inte att få tillbaka pengarna och säljer
skulderna på andrahandsmarknaden till långt under det
nominella värdet. Men politiskt är avskrivning inte möjlig
så länge i-ländernas regeringar, Världsbanken och IMF --
och USA som har veto där -- använder skulderna som
politiskt påtryckningsmedel mot u-ländernas regeringar.
Systemet har gjorts rymningssäkert.
Världsbanken vägrar avskriva lån med motiveringen att
den uppbringar sitt kapital på marknaden och därför måste
slå vakt om sin kreditvärdighet. Men numera går både
Världsbanken och IMF med vinst. 1986--90 tjänade IMF
700 miljoner dollar om året på Afrikas skulder. De skulle
kunna använda sina överskott till att avskriva sina u-
landsfordringar.
Sverige skall inte delta i
strukturanpassningsprogrammen. Vi skall medverka till
ekonomiska reformer i u-länderna, men inte på IMFs
villkor. Vänsterpartiet yrkar därför avslag på regeringens
förslag att anslå 500 miljoner kronor till skuldlättnader.
Vi går också emot regeringens planer på att lyfta ut
importstödet ur landramarna och slå ihop det med
betalningsbalansstödet. Härigenom kopplas även
importstödet till strukturanpassningsprogrammen. IMF
skulle kontrollera ännu mer av det svenska biståndet, som i
sista hand skulle bli beroende av USAs politik, exempelvis
i Moçambique och Vietnam.
Stöd till ekonomiska reformer
U-länderna skall inte strukturanpassas enligt IMFs
dogmatiska politik. Deras ekonomiska reformer måste utgå
från de konkreta betingelserna i varje land och varje region.
Det ekonomiska uppsvinget i ett antal länder i Sydöstasien
kan inte kopieras i Afrika, där man inte har samma
dynamiska omgivning.
Reformerna måste -- till skillnad från IMFs direktiv --
vara socialt acceptabla. De skall utveckla, inte förstöra det
s.k. humankapitalet, människorna, och befordra en
demokratisering. Samtidigt måste de utformas så att
utvecklingen blir hållbar och inte slutar i en rovdrift på
naturen så som är fallet med satsningarna på exportgrödor.
Vi vill satsa på bonden, på kvinnorna och på utbildning.
Vänsterpartiet föreslår att en miljard kronor avsätts för
att stödja ekonomiska reformer i u-länderna, syftande till
en hållbar utveckling.
En ohållbar utveckling
Även mot naturen måste skuldkriget upphöra. När IMF
låter exportpiskan vina över skuldländer, som bara har
jordbruksprodukter att sälja, blir bönder bortkörda från
sina marker för att ge plats för exportgrödor,
jordförstörande monokulturer. Av Afrikas jord används
nästan hälften till exportgrödor. Människorna måste söka
sig till magrare jordar för att odla sin mat. Det ökar
jordförstöringen och skogsskövlingen.
I Amazonas svarar ranchägare, som avverkat
regnskogen för boskapsuppfödning för köttexport, för hela
två tredjedelar av skövlingen. Det var Världsbanken som
finansierade vägbyggena, som öppnade Amazonas för
exploatering.
Ju mer u-länderna odlar för export, desto mer sjunker
råvarupriserna, och desto mer jord måste man ta i anspråk
för exportgrödorna. Detta är en ohållbar utveckling.
Den världsordning måste förändras där i-länderna --
med en fjärdedel av jordens befolkning -- konsumerar 60 %
av all mat i världen, 70 % av energin, 75 % av metallerna
och 85 % av skogen.
Hur den ekologiska världsordningen skall förändras
anges i Agenda 21, som antogs på Riokonferensen
(UNCED) i somras. Nu återstår frågan om detta
omfattande program skall finansieras. Vi tycker det är
oroväckande att de medel som Sverige avsatt till detta
arbete inte kunnat tas i anspråk, därför att det
internationella arbetet med att skapa institutioner för att
genomföra UNCED-besluten släpar efter. Sverige måste
trycka på så att det blir resultat. Presidentskiftet i USA kan
förbättra möjligheterna.
Demokrati och mänskliga rättigheter
En förutsättning för demokratisering är att de
grundläggande mänskliga rättigheterna respekteras. Därför
är den världskonferens för de mänskliga rättigheterna, som
skall hållas i Wien i juni, ett utomordentligt tillfälle att
komma med förslag hur FN-arbetet skall förbättras på detta
område. Här måste vi hävda rätten att intervenera, att
blanda oss i, solidarisera oss med de förtryckta. Vid sidan
av de politiska rättigheterna måste även de ekonomiska och
sociala rättigheterna hävdas, inte minst minoriteternas och
de speciellt utsattas rättigheter.
Det viktigaste medlet vi har är att ge effektivt stöd till de
många människorättsorganisationer, fackföreningar,
miljöoch kvinnoorganisationer, minoritetsfolk och andra
som arbetar under oerhört svåra förhållanden i flertalet u-
länder. De måste få komma till tals i Wien -- inte bara
regeringarna som förtrycker dem.
Demokratimålet i biståndet får inte reduceras till krav
på flerpartisystem. Det behövs mer för att demokratin skall
fungera även för fattiga och svaga grupper -- inte minst
kvinnorna.
Regeringen avser att tillsätta en utredning om
möjligheterna att via biståndet ge stöd till politiska partier i
u-länderna. Vi tror inte att det är en bra väg.
Erfarenheterna av USAs, Sovjets, Socialistinternationalens
och de andra internationalernas bidrag till partier i andra
länder avskräcker. Sådana bidrag tenderar att gynna vissa
partier på andra partiers bekostnad.
Vänsterpartiet anser att öppen kritik av MR-
kränkningarna är en bättre väg. Bedömningen bör så långt
möjligt ske utifrån väl definierade kriterier, lika för alla.
UNDP har konstruerat ett ''Political Freedom Index'' (PFI),
som bygger på en ''checklista'', som upptar personlig
säkerhet, rättsordning, uttrycksfrihet, politiskt deltagande
och lika möjligheter. Det bör vi pröva, och samtidigt måste
även militärutgifterna vägas in i bilden.
Skall vi stoppa biståndet, när ett programland bryter mot
de mänskliga rättigheterna? Det är tveksamt om det är en
bra metod.
För det första är det bara några få länder som riskerar
att drabbas av sådana sanktioner och inte nödvändigtvis de
värsta förbrytarna. Vid u-kredit- och exportkreditgivning
tas andra hänsyn. Det har vi sett när det gäller Kina.
Effekten motverkas av andra länder som är mindre
demokratikrävande. ''USAs bistånd är t.ex. perfekt
korrelerat till de länder som bryter mest mot mänskliga
rättigheter'', sa huvudförfattaren till UNDPs Human
Development Report i en intervju i SIDA Rapport.
För det andra: Vad är effektivast -- straffa eller främja?
Vi vill nog förespråka främjandelinjen, eftersom den ger
bättre effekter på längre sikt. Biståndet bör då inriktas på
att stärka medborgarnas inflytande.
För det tredje måste straffet drabba de ansvariga.
Annars kan det leda till så oönskade effekter som när EG
drog in sitt bistånd till Vietnam efter Kambodjainvasionen.
Det som stoppades var mjölkpulver. Resultatet blev att
barnsjukhusen, där man vårdade undernärda barn, blev
utan mjölk. De åldriga ledarna torde inte ha känt mycket av
straffet.
För det fjärde inrymmer kraven på stoppat bistånd
åtskilligt av hyckleri. De har främst kommit från dem som
in i det längsta motsatte sig Sydafrikasanktioner och aldrig
krävt att krigsmaterielexporten skall upphöra.
Om bestraffningar skall få effekt, måste de tillämpas
konsekvent utan politiska och kommersiella sidoblickar.
Vad svenskt EG/EU-medlemskap skulle innebära
Europeiska unionen (EU) skall samordna sitt och
medlemsstaternas utvecklingssamarbete, står det i
Maastrichtfördragets artikel 130 x. I internationella organ,
t.ex. FN, talar EG-länderna redan ''med en röst''. Den
rösten har yrkat på att den nya ekonomiska världsordningen
skall avföras från FNs dagordning och uttalat stöd för USAs
förslag att omforma FN efter Världsbankens modell.
EU skall driva en konsekvent utrikes-, säkerhets-,
ekonomisk och biståndspolitik (Artikel C).
Biståndspolitiken blir alltså en del av utrikespolitiken. Och
här är det ingalunda säkert att den svenska opinionen
kommer att sammanfalla med EG-staternas politiska
målsättningar.
Sverige har överlag haft ett gott rykte i Tredje världen,
även om det stundom skamfilats av bl.a. en dåligt
kontrollerad vapenhandel. Sveriges självständiga politik i
nord--sydfrågor är värd att bevara. Norden har en annan,
ickekolonial bakgrund än de nio f.d. kolonialmakter, som
utgör den tunga delen av EG. Vårt engagemang i Afrika är
av helt annat slag, med rötter i missionen och
solidaritetsrörelserna. Det svenska näringslivet är inte
baserat på tropiska råvaror som de f.d. kolonialmakternas.
Vår frihandelspolitik reser mycket litet av tullmurar mot u-
länderna, till skillnad från EGs protektionistiska
handelspolitik.
När förhandlingar om medlemskap nu inleds med EG,
måste utgångspunkten vara vad utrikesutskottet skrev i sitt
betänkande (1991/92:UU15):
Redan i medlemskapsförhandlingarna är det viktigt att
Sverige understryker sin syn på biståndsfrågorna. Sverige
bör också värna om de förbättringar som har gjorts i den
svenska närings- och handelspolitiken under de senaste
åren. Avregleringen av jordbruket och avvecklingen av
kvoter för textilimporten är två svenska åtgärder som kan
gagna u-länderna.
Utrikesutskottet uttalade också att
subsidiaritetsprincipen skall gälla inom biståndsområdet.
Konsekvensen av det är att vi -- inte EG-parlamentet -- även
fortsättningsvis avgör vilket bistånd som kan vinna på
samordning.
EGs regel att ''tala med en röst'' i FN och andra
internationella organisationer kan komma att vålla
problem, om EUs ställningstaganden inte stämmer överens
med den svenska opinionen. Sådana frågor måste därför
avgöras enhälligt, så att Sverige har vetorätt. Annars kan
Sverige inte ta sitt ansvar som medlem i de internationella
organisationerna -- vi är ju inte kollektivanslutna.
Vi kräver att Sverige i medlemskapsförhandlingarna
med EG står fast vid riksdagens beslut rörande u-
landshandel och bistånd.
Vi kräver också att EG/EU-medlemskapet inte skall
beskära Sveriges rättigheter och förpliktelser som medlem i
FN och andra internationella organisationer.
EGs u-landsforskning
Regeringen anser att EGs STD-program (Sciences and
Technologies for Development) är av särskilt intresse ur u-
landsforskningssynpunkt. STD-programmet utlöpte med
1991 års utgång och efterföljdes av ett nytt, betitlat Life
Sciences and Technologies for Developing Countries
(Biovetenskaper och teknologier för u-länder) för 1990--94.
Vad rör det här forskningssamarbetet? Är det till nytta
för u-länderna? I STD gick ca en fjärdedel (1 173 miljoner
ecu) till energiforskning, varav 440 miljoner till
kärnkraftssäkerhet, 611 miljoner till fusionsforskning och
122 miljoner till ickenukleär energi och energisparande.
I det nya (Biovetenskaper m.m.) anslås 71,43 miljoner
ecu till jordbruksforskning med inriktning på exportgrödor
som jordnötter, bomull, kaffe, gummi och palmolja, dvs.
produkter som rasat dramatiskt i pris under 1980-talet. Om
ökad produktion av dem leder till ytterligare nedpressade
priser, gynnas visserligen vi i i-världen, men vad sker med
u-landsbönderna?
Vi anser att Sverige inte skall delta i EGs u-
landsforskningsprogram, i synnerhet som regeringen inte
vill ge den svenska u-landsforskningen i SAREC ökad
kapacitet.
Översyn av den svenska u-landspolitiken 1980-talets
försämringar för u-länderna måste leda till
omprövningar. När det visat sig att biståndet inte förmått
höja de fattigas levnadsnivå måste orsakerna klarläggas:
handeln, bytesvillkoren, råvarupriserna, de globala
företagen, skuldkriget, räntorna och de militära
konflikterna.
Omprövningen måste även gälla de inrikespolitiska
förhållandena i u-länderna. Biståndspolitiken föddes ur
solidariteten med kolonialfolkens frigörelse. Men
avkoloniseringen har inte lett till ekonomisk frigörelse.
Många koloniala band består, även med de i
''moderländerna'' utbildade politiska eliterna.
Skuldkrisen har undergrävt regimernas legitimitet, och
kraven på förändringar har växt sig starka. Berlinmurens
fall utlöste en demokrativåg, särskilt stark i Afrika.
Ekonomiska reformer har inletts i många länder.
Det behövs radikala förändringar för att komma ur
underutveckling och beroende. Bönder måste få åkermark
genom jordreformer, som ersätter exportjordbruket med
ett ekologiskt hållbart jordbruk för både den inhemska
marknaden och export. Det behövs utjämnande
skattereformer, ökade kreditmöjligheter för de fattiga och
omprioritering av de sociala utgifterna.
Den internationella miljön förändrades radikalt när det
kalla kriget upphörde och i och med det de båda
supermakternas rivalitet om världsherraväldet. Korrupta
härskare kan inte längre räkna med en supermakts beskydd
och militärbistånd.
Detta sammantaget gör en översyn av den svenska u-
landspolitiken angelägen.
Vänsterpartiet föreslår att en brett förankrad
parlamentarisk utredning tillsätts för att komma med
förslag till en övergripande svensk u-landspolitik, som även
innefattar handels- och skuldpolitik, råvaror och
vapenhandel. Vårt stöd till de nya sociala rörelserna i u-
länderna måste förstärkas. Sveriges handel med u-länderna
måste öka.
Utredningen skall söka lösningar på problemet med
biståndets minskande effektivitet och komma med förslag
om hur biståndet skall omformas för att bli verkningsfullt i
skuldkrigets skugga. Den bör anvisa metoder för att de
biståndspolitiska målen skall kunna följas inom hela
biståndet, oavsett hur det kanaliseras, och lägga fram
förslag för en successiv höjning av biståndet till 2 % av BNI.
Utredningen bör vara så brett sammansatt att alla
värdefulla kunskaper och erfarenheter tillvaratas,
exempelvis från enskilda organisationer,
solidaritetsrörelser, u-landsforskare.
Det internationella biståndet
Regeringen talar varmt om FN, men den föreslår
kraftiga nedskärningar av anslagen till FN-organen. De bör
i stället höjas för att bevara sitt värde efter den svenska
kronans fall.
Regeringen vill sänka anslagen med: 110 mkr (16 %)
för FNs utvecklingsfond (UNDP) 5 mkr för FNs
befolkningsfond UNFPA 45 mkr (11 %) för FNs
barnfond (Unicef) 12 mkr för
Världslivsmedelsprogrammet (WFP) 16 mkr för FNs
hjälporganisation för palestinaflyktingar (UNWRA) 3
mkr för UNCTAD/GATTs internationella handelscentrum
(ITC) 5 mkr för narkotikabekämpning genom FN-
systemet 60 mkr för Internationella
jordbruksutvecklingsfonden (IFAD) 7 mkr för
Internationella familjeplaneringsfederationen 70 000 kr
för FNs tortyrkommitté och rasdiskrimineringskommitté.
Anslaget till FNs flyktingkommissarie (UNHCR)
föreslås oförändrat, vilket reellt innebär en nedskärning.
Det är oacceptabelt med hänsyn till läget i världen med 17
miljoner flyktingar och minst lika många internflyktingar.
Anslaget måste höjas.
Vänsterpartiet godtar inte de kraftiga nedskärningarna
av anslagen till FNs biståndsorgan. Vi ser dem som ett av
flera tecken på att regeringen sluter upp bakom
Världsbankens ledarskap i FN-organen -- framför allt i
UNDP som USA försöker reducera till förmån för
Världsbanken. Vi vill i stället höja dem för att stärka FN.
Här kan man skära
Världsbanksgruppen får generösare behandling än FN-
organen. Regeringen har -- trots den hårda kritik för
tröghet och ineffektivitet som riktats mot bankens
utvecklingsfond (IDA) -- beslutat delta i kapitalpåfyllnaden
med ett bidrag på drygt 2,8 miljarder kronor under tre år,
varav en halv miljard skall tas på årets budget. Vi anser att
det är oförsvarligt i ett läge då regeringen föreslår kraftiga
nedskärningar i biståndet. Anslagen till IDAs
kapitalpåfyllnad bör anstå tills vidare.
I stället skall vi höja anslaget till IFAD, som stöder
projekt för att förbättra situationen för de fattigaste,
jordlösa bönderna i Tredje världen. Men här skär
regeringen ned, fast det handlar om mycket mindre pengar.
Det visar den ideologiska udden.
Vänsterpartiet kräver samtidigt att inga nya utfästelser
om kapitalpåfyllnad till Världsbanksgruppen skall göras.
Det går också bra att skära bort anslaget till
skuldlättnader, så länge regeringen inte vill ge det annat än
på IMFs villkor.
FN-insatser för fred och återuppbyggnad
Från detta budgetår upptar biståndsbudgeten ett anslag
för FNs civila insatser för fred och återuppbyggnad, som
ingår i FNs fredsbevarande operationer. Anslagsposten
skall också kunna användas för liknande insatser i ESKs
regi.
Vi anser att FNs fredsbevarande operationer även
fortsättningsvis skall finansieras från försvarsanslaget,
liksom ESK-insatser.
Det bilaterala biståndet
Biståndsministern aviserar en möjlig övergång från
enskilda programländer till något som kan betecknas som
regionsamarbete. Systemet skulle fungera så att om det
visar sig att ett samarbetsland under ett budgetår inte kan
utnyttja de budgeterade medlen under perioden, flyttas
medlen över till ett annat land inom samma region.
Det är kanske budgettekniskt effektivt i den meningen
att det inte skulle uppstå stora reservationer på
landramarna. Men biståndsmässigt verkar det illa
genomtänkt. Länder är inte utbytbara bara därför att de
ligger i samma region. Varje land har sina specifika problem
och förutsättningar. En bra biståndsinsats förutsätter goda
förberedelser, vilket det nya systemet inte skulle medge. Vi
avvisar förslaget.
Biståndet till ANC och den demokratiska rörelsen i
Sydafrika skall inte skäras ned, som regeringen vill, utan
förstärkas. Om en övergångsregering bildas innebär det inte
slutet utan början på den demokratiska omvandlingen av
landet. Nedmonteringen av apartheidsystemet kommer att
kräva mycket stora insatser, inte minst för att de som hittills
varit utestängda från det ekonomiska livet skall kunna få i
gång en ekonomisk utveckling.
Regeringen vill skära ned anslaget till det regionala
samarbetet i Södra Afrika (SADCC) från 165 till 130
miljoner kronor i avvaktan på förändringar i Sydafrika. Det
här biståndet har skurits ned under flera år. Därför begärde
SIDA en höjning till 180 miljoner kronor, annars kan två
insatser för att skapa en fungerande infrastruktur och
därmed förutsättningar för marknadsutveckling i Södra
Afrika inte genomföras. Den ena avser en
transmissionslinje Cabora Bassa--Zimbabwe, där dessutom
svenska företag har stora möjligheter till betydande order.
Upprustningen av vägen Beira--Machipanda, ett projekt av
stor vikt för Beirakorridorens framtida lönsamhet, blir det
troligen inte möjligt för Sverige att stödja om inte ramen
höjs till åtminstone 190 miljoner kronor.
Regeringen vill även sänka biståndet till Angola
med 50 miljoner kronor. Landet befinner sig nu i en känslig
utveckling mot fred och demokrati, men den saboteras av
Unita. Återuppbyggnadsbehoven efter kriget är mycket
stora. Landramen bör höjas och så långt som möjligt
disponeras för återuppbyggnadsinsatser, rehabilitering och
utveckling. Därutöver bör Angola beviljas katastrofmedel
och stöd till demobilisering och till den demokratiska
processen.
Regeringen vill öka biståndet till Eritrea, som är
helt sönderslaget efter trettio års krig. Demokratiska
institutioner skall byggas upp. Om allt går som planerat
skall en folkomröstning om landets framtida ställning hållas
i vår. SIDA planerar bistånd för bl.a. energisektorn och stöd
till förvaltning, demokrati och mänskliga rättigheter.
Det likaledes krigshärjade Etiopien skall byggas
upp efter Mengisturegimens fall. Demokratisering är inte
lätt med ett hundratal folkgrupper. Behovet av bistånd är
stort för utbildning, hälsovård, vattenförsörjning och
repatriering av flyktingar.
Den ekonomiska utvecklingen i Guinea Bissau
och Kap Verde är besvärlig, och därför finns det
svårigheter att ta emot bistånd med stora reservationer som
följd. Beredskap bör finnas för att öka insatserna när läget
förbättras.
Biståndet till Kenya har regeringen skurit ned
med blott 10 miljoner kronor. Valet i januari -- som krävde
30 människoliv -- kritiserades av de internationella
observatörerna, framför allt för att oppositionen inte fick
tillgång till etermedia. Osäkerheten kvarstår om det skall bli
möjligt att stoppa korruption, polisvåld och andra
övergrepp. Med det för ögonen bör nedskärningen bli
större.
Förra året minskades biståndet till Moçambique
kraftigt, med 80 miljoner kronor. Nu vill regeringen skära
bort ytterligare 75 miljoner kronor. Så kraftiga sänkningar
kommer att skapa problem. Moçambique är ett av
världens fattigaste länder och har upplevt svår torka.
Miljontals människor hotas av svältdöd. Behoven av
rehabilitering av vattenförsörjning och jordbruk liksom
stöd till flyktingar och demobiliserade soldater är mycket
stora. Då kan man inte skära ner biståndet på detta sätt.
Nedskärningen av biståndet till Namibia från 110
till 90 miljoner kronor förefaller kortsynt, eftersom den
förutsätter att landramen höjs nästa budgetår, om inte
omfattningen av biståndssamarbetet skall minska avsevärt.
En följd blir att SIDA inte kan gå vidare med den föreslagna
samfinansieringen med sin norska motsvarighet NORAD
av en mikrovågslänk mellan Namibia och Botswana.
Biståndet till Tanzania skars ned med 55 miljoner
kronor förra året och nu skall det åter skäras ned med 85
miljoner kronor. Det skulle innebära att en energiinsats
stoppas och att olika insatser inom tele, förvaltning och
undervisning senareläggs.
Läget i Uganda är otillfredsställande när det gäller
de mänskliga rättigheterna. Effekterna av inbördeskriget
gör sig gällande -- både soldater och rebeller har begått
svåra övergrepp. Biståndet kanaliseras nästan helt genom
FN-organisationer, vilket gör att informationen om det blir
sämre, även för SIDA.
Biståndet till Centralamerika bör höjas. Regionen
står inför en svår övergång till fred och demokratisering,
och det arbetet måste underlättas. Framför allt behövs stöd
till småjordbrukarna och den kooperativa rörelsen. I
återuppbyggnaden av Nicaragua och El
Salvador bör biståndet främst inriktas på stöd till
återuppbyggnaden av samhällena och utveckling av de
produktiva sektorerna. Biståndet till Costa Rica kan
fasas ut.
För att fredsprocessen i El Salvador skall lyckas,
måste bistånd ges till jordreformen och friköp av jord till
demobiliserade soldater och hemvändande flyktingar. En
annan rörelse att stödja är de s.k. rotativa fonderna.
I Nicaragua bör en betydande del av biståndet
riktas till folkrörelserna som stöd för deras arbete med att
utveckla produktionen. Insatser bör också göras för att
stödja den demokratiska autonomiprocessen på
Atlantkusten. Landramen bör höjas till 300 miljoner
kronor.
Sverige skall inte delta i USAs embargopolitik mot
Kuba utan i stället medverka till en demokratisering,
vilket exempelvis kan ske genom forsknings- och
kultursamarbete.
Det demokratibefrämjande biståndet till
Sydamerika måste utvecklas på lång sikt eftersom
demokratin inte är fast förankrad. Risker för militärkupper
finns i flera länder. Den fördjupade fattigdomen är ett hot
mot demokratin, vilket Peru är ett förskräckande exempel
på. En ökning av biståndet är möjlig -- det finns många
folkliga initiativ och rörelser, som är i stort behov av hjälp
eftersom de arbetar bland mycket fattiga människor. Den
svåra koleraepidemin visar på behovet av satsningar på
infrastruktur. Därför skall biståndet inte skäras ned. Vi
föreslår att anslaget höjs till 155 miljoner kronor.
I Asien är utvecklingen mycket ojämn. I Sydasien
har den blivit mer oviss under senare tid till följd av
konflikterna i de centralasiatiska OSS-staterna, som även
påverkar utvecklingen i Afghanistan. Fem OSS-stater har
nu preliminärt klassats som u-länder. Spänningen har ökat
mellan Indien och Pakistan -- framför allt i Kashmir -- och
de inre konflikterna i Indien har skärpts, inte minst till följd
av IMFs strukturanpassningsprogram. Beredskap bör
finnas att göra katastrofinsatser.
Ett oförminskat stöd bör ges till Afghanistan
genom Svenska Afghanistankommittén över anslaget för
enskilda organisationer.
I Filippinerna är det angeläget att i ännu högre
grad prioritera bistånd för demokrati och mänskliga
rättigheter, inte minst för kvinnorna. Insatser måste göras
för att bekämpa barnprostitutionen. Stöd bör riktas till
folkliga organisationer.
Biståndet till Indien framstår i dagsläget som
problematiskt. Läget på Uriprojektet bör redovisas. Med
hänsyn till de höga militärutgifterna och den stora
reservationen på biståndsanslaget föreslår vi en
nedskärning av landramen till 300 miljoner kronor. Den
planerade insatsen i National Renewal Fund (Fonden för
kompensation för arbetslösa p.g.a.
strukturanpassningsprogrammet) bör emellertid
genomföras. Vid u-kreditgivning skall MR- och
miljöaspekterna särskilt beaktas, bl.a. med anledning av
det sätt som de indiska myndigheterna hanterat
Narmadaprojektet på.
Mycket omfattande bistånd kommer att krävas i
Kambodja under lång tid framöver. Men
möjligheterna kan försämras drastiskt, om FN-styrkorna
dras tillbaka i augusti som planerat. Åtgärder måste då
sättas in för befolkningens säkerhet, framför allt ute i
byarna.
De ekonomiska reformerna i Laos och närmandet
till Thailand har givit goda ekonomiska resultat. Men landet
är mycket fattigt och infrastrukturen outvecklad. En
förutsättning för fortsatt utveckling är exempelvis att landet
får ett sammanhängande vägnät. För att möjliggöra sådana
insatser föreslår vi en höjning av landramen till 130 miljoner
kronor.
Biståndet till Vietnam kommer nästan att ha
halverats på två år -- från 325 till 180 miljoner kronor -- om
regeringens förslag att sänka det går igenom.
Nedskärningarna är inte sakligt utan ideologiskt grundade.
SIDA föreslog oförändrad landram på 225 miljoner kronor.
Om den sänks måste importstödet skäras ned, och det är
centralt i den ekonomiska reformprocessen. Förra året
motiverades nedskärningen med att ca 70 miljoner kronor
skulle tillkomma för en internationell stödinsats för att
möjliggöra en IMF-uppgörelse. En sådan har inte kunnat
uppnås p.g.a. USAs motstånd. Dessa 70 miljoner kronor
bör nu återföras till landramen, som sålunda skall höjas.
Kyrkan i Östtimor bör, vilket vi framför i en annan
motion, få svenskt bistånd i sitt arbete för att försvara de
mänskliga rättigheterna.
Demokrati, mänskliga rättigheter och nationell
försoning
Regeringen vill sänka demokratibiståndet, vilket är
ofattbart med tanke på de ökande brotten mot de mänskliga
rättigheterna. Det behövs i stället en förstärkning, i
synnerhet som direktstödet till kvinnoaktiviteter nu
överförs till den här anslagsposten. Vi kräver att anslaget
höjs till 750 miljoner kronor.
Katastrofer och stöd till återuppbyggnad m.m.
En växande andel av katastrofbiståndet har använts till
offren för konflikterna i Central- och Östeuropa (18 % av
anslaget). Under det kommande året kommer behovet av
katastrofhjälp att vara mycket stort till krigsområden både
i u-världen och Europa. Anslaget måste därför höjas. Vi
föreslår en ökning med 200 miljoner kronor.
Bistånd genom enskilda organisationer
Organisationernas ansökningar har under senare år vida
överstigit tillgängliga medel. SIDA förutsätter att denna
utveckling fortsätter. Vi föreslår en höjning till 915 miljoner
kronor.
Särskilda miljöinsatser
Regeringen vill sänka anslaget, vilket är oacceptabelt
efter de utfästelser vi gjort i Agenda 21. Anslaget måste
höjas. Vi föreslår en höjning åtminstone till 265 miljoner
kronor.
Särskilda program
Angelägna verksamheter finansieras från denna
anslagspost: stödet till befolkningsfrågor, handikapp- och
kvinnofrågor, stödet till aids-bekämpning m.m. Regeringen
vill minska anslaget kraftigt, från 380 till 305 miljoner
kronor, mer än vad SIDA ansåg vara möjligt. Vi anser att
anslaget skall vara oförändrat.
U-landsforskning
Trots att biståndsministern skriver att stödet till u-
landsforskningen är mycket angeläget, vill han inte
tillmötesgå SARECs begäran om en höjning av anslaget
från 425 till 600 miljoner kronor. Han vill i stället sänka det.
Vi delar hans bedömning av det angelägna i SARECs
verksamhet. Därför vill vi att det anslag SAREC begärt
skall beviljas.
Vi anser också att SARECs begärda ökning av
administrationsanslaget till 28 371 000 kr skall beviljas så att
de kan få två nya tjänster som forskningssekreterare.
Nordiska Afrikainstitutets anslag vill regeringen skära
ner. Vi anser tvärtom att, om Sverige skall gå in i EGs för
de afrikanska bönderna skadliga forskningsprojekt, behövs
Nordiska Afrikainstitutets forskning för att skapa balans.
Vi föreslår att institutet får den ökning de begärt.
U-krediter
U-krediter är en dålig form av bistånd, eftersom det är
bundet. Dessutom tillämpas uppenbarligen inte de
biståndspolitiska målen vid u-kreditgivningen. Då skulle
inte kreditgivningen till Kina ha återupptagits efter
massakern på Himmelska fridens torg -- minst av allt för
investeringar i telenätet, som regimen missbrukade för
angiveri.
Egypten får u-krediter utan att någon hänsyn tas till de
höga militärutgifterna. En regim som ''har råd'' att spendera
ett tiotal miljarder kronor på att köpa 46 stycken F-16-plan
från USA skall inte få några svenska biståndsmedel.
Dessutom kränker den de mänskliga rättigheterna.
Nu har regeringen också godkänt Marocko för u-
krediter -- trots sabotaget av FNs fredsplan för Västsahara
och omfattande MR-brott.
Dessa tre exempel räcker för att vi skall begära att u-
krediterna skall avskaffas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bibehållande av
enprocentsmålet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om finansiering av asylkostnader
m.m. från annat anslag än Internationellt
utvecklingssamarbete,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om redovisning av olika
biståndsorgans administrativa kostnader,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förslag om nedläggning av
biståndskontor,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om medborgarinflytande i
biståndssamarbetet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om projektet World Youth of
Sweden,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att de fem biståndspolitiska
målen skall styra allt svenskt bistånd oavsett genom vilket
organ det kanaliseras,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avskrivning av u-ländernas
skulder,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om prövning av u-landsskuldernas
legitimitet,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om återbördande av stulna pengar
till hemländerna,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att frågor rörande u-ländernas
skulder inte skall handhas av Finansdepartementet och
Exportkreditnämnden utan av SIDA och
Utrikesdepartementet,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om användande av Världsbankens
och IMF:s överskott för avskrivning av deras u-
landsfordringar,
13. att riksdagen avslår regeringens förslag att till Stöd till
ekonomiska reformprogram och skuldlättnadsåtgärder
anslå 500 000 000 kr,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige inte skall delta i strukturanpassningsprogram på
IMF:s villkor i u-länder,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett avvisande av planerna på att
lyfta ut importstödet ur landramarna och slå ihop det med
betalningsbalansstödet,
16. att riksdagen hos regeringen begär ändrade riktlinjer
för anslagsposten Stöd till ekonomiska reformprogram och
skuldlättnadsåtgärder för att stödja ekonomiska reformer i
u-länderna enligt vad i motionen anförts,
17. att riksdagen till stöd för ekonomiska reformer i u-
länderna för budgetåret 1993/94 anslår 1 000 000 000 kr,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetet för att finansiera Agenda
21,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenskt agerande på
Världskonferensen om de mänskliga rättigheterna i juni
1993 i Wien,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om UNDP:s ''Political Freedom
Index'' (PFI),
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fasthållande vid riksdagens
beslut rörande u-landshandel och bistånd i
medlemskapsförhandlingarna med EG,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige inte skall anslå pengar
till EG:s u-landsforskningsprogram,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en u-landspolitisk utredning,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inga fler utfästelser skall göras
för kapitalpåfyllnader inom Världsbanksgruppen,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en möjlig övergång till s.k.
regionsamarbete,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om finansiering av fredsbevarande
operationer från försvarsanslaget,
27. att riksdagen till FN:s utvecklingsfond (UNDP) för
budgetåret 1993/94 anvisar 120 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 680 000 000 kr,
28. att riksdagen till FN:s befolkningsfond (UNFPA) för
budgetåret 1993/94 anvisar 10 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 150 000 000 kr,
29. att riksdagen till UNICEF för budgetåret 1993/94
anvisar 50 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller
således 400 000 000 kr,
30. att riksdagen till Världslivsmedelsprogrammet
(WFP) för budgetåret 1993/94 anvisar 15 000 000 kr utöver
vad regeringen föreslagit eller således 285 000 000 kr,
31. att riksdagen till UNWRA för budgetåret 1993/94
anvisar 18 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller
således 148 000 000 kr,
32. att riksdagen till UNHCR för budgetåret 1993/94
anvisar 25 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller
således 260 000 000 kr,
33. att riksdagen till UNCTAD/GATT:s internationella
handelscentrum (ITC) för budgetåret 1993/94 anvisar
4 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således
24 000 000 kr,
34. att riksdagen till narkotikabekämpning genom FN-
systemet för budgetåret 1993/94 anvisar 7 000 000 kr utöver
vad regeringen föreslagit eller således 60 000 000 kr,
35. att riksdagen till IFAD för budgetåret 1993/94 anvisar
70 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således
70 000 000 kr,
36. att riksdagen till IPPF för budgetåret 1993/94 anvisar
10 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således
99 000 000 kr,
37. att riksdagen till ANC och den demokratiska rörelsen
i Sydafrika för budgetåret 1993/94 anvisar 85 000 000 kr
utöver vad regeringen föreslagit eller således 325 000 000 kr,
38. att riksdagen till Regionalt samarbete i Södra Afrika
för budgetåret 1993/94 anvisar 70 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 200 000 000 kr,
39. att riksdagen till samarbete med Angola för
budgetåret 1993/94 anvisar 70 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 230 000 000 kr,
40. att riksdagen till samarbete med Etiopien för
budgetåret 1993/94 anvisar 25 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 155 000 000 kr,
41. att riksdagen till samarbete med Kenya för
budgetåret 1993/94 anvisar 25 000 000 kr mindre än vad
regeringen föreslagit eller således 80 000 000 kr,
42. att riksdagen till samarbete med Moçambique för
budgetåret 1993/94 anvisar 90 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 410 000 000 kr,
43. att riksdagen till samarbete med Namibia för
budgetåret 1993/94 anvisar 20 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 110 000 000 kr,
44. att riksdagen till samarbete med Tanzania för
budgetåret 1993/94 anvisar 90 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 535 000 000 kr,
45. att riksdagen till samarbete med Centralamerika för
budgetåret 1993/94 anvisar 20 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 155 000 000 kr,
46. att riksdagen till samarbete med Nicaragua för
budgetåret 1993/94 anvisar 30 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 300 000 000 kr,
47. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samarbete med Kuba,
48. att riksdagen till samarbete i Sydamerika för
budgetåret 1993/94 anvisar 60 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 155 000 000 kr,
49. att riksdagen till samarbete med Indien för
budgetåret 1993/94 anvisar 45 000 000 kr mindre än vad
regeringen föreslagit eller således 300 000 000 kr,
50. att riksdagen till samarbete med Laos för budgetåret
1993/94 anvisar 30 000 000 kr utöver vad regeringen
föreslagit eller således 130 000 000 kr,
51. att riksdagen till samarbete med Vietnam för
budgetåret 1993/94 anvisar 120 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 300 000 000 kr,
52. att riksdagen till Demokrati, mänskliga rättigheter
och nationell försoning för budgetåret 1993/94 anvisar
100 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således
750 000 000 kr,
53. att riksdagen till Katastrofer och stöd till
återuppbyggnad m.m. för budgetåret 1993/94 anvisar
175 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således
1 356 000 000 kr,
54. att riksdagen till Bistånd genom enskilda
organisationer för budgetåret 1993/94 anvisar 40 000 000 kr
utöver vad regeringen föreslagit eller således 915 000 000 kr,
55. att riksdagen till Särskilda program för budgetåret
1993/94 anvisar 75 000 000 kr utöver vad regeringen
föreslagit eller således 380 000 000 kr,
56. att riksdagen till Särskilda miljöinsatser för
budgetåret 1993/94 anvisar 40 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 265 000 000 kr,
57. att riksdagen till U-landsforskning genom SAREC
för budgetåret 1993/94 anvisar 195 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 600 000 000 kr,
58. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om slopande av u-krediterna,
59. att riksdagen beslutar avslå regeringens förslag att till
u-krediter anslå 400 000 000 kr,
60. att riksdagen till Styrelsen för u-landsforskning
(SAREC) för budgetåret 1993/94 anvisar 1 435 000 kr
utöver vad regeringen föreslagit eller således 28 371 000 kr,
61. att riksdagen till Nordiska Afrikainstitutet för
budgetåret 1993/94 anvisar 1 143 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 6 613 000 kr,
62. att riksdagen till Internationellt utvecklingssamarbete
för budgetåret 1993/94 anvisar 995 000 000 kr utöver vad
regeringen föreslagit eller således 13 955 000 000 kr.
Stockholm den 22 januari 1993
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Berith Eriksson (v)