Fram till år 2000 kommer 1 500 000 000 barn att födas i
världen -- 90 procent av dem till fattigdom. Jordens
befolkning ökar under samma tid med 900 000 000. En
förutsättning för att sänka födelsetalen är att minska
barnadödligheten. Det är numera klart konstaterat att hög
barnadödlighet är förknippad med hög fertilitet. Likaledes
finns ett samband mellan kvinnors utbildning och
befolkningstillväxten. Bättre utbildade kvinnor föder färre
barn.
I allt större omfattning i allt fler områden över världen
är det kvinnorna som ensamma står ansvariga för familjen,
både för dess försörjning och dess omvårdnad. Detta
betyder tunga, ofta omänskliga arbetsinsatser. I många
biståndsprojekt där inriktningen i första hand gått ut på att
få in kvinnorna i den ekonomiska processen har man inte
tagit hänsyn till kvinnans ansvar som både mor och
familjeförsörjare. Säkert är det ett av skälen till att SIDA
rapporterar att det svenska biståndet gynnat männen -- även
om det inte varit avsikten.
Därför är det kvinnorna som genom sitt arbete håller
familj och ekonomi samman -- ofta mot alla odds. En
ytterligare svårighet för kvinnorna är att de mänskliga
rättigheterna inte alltid anses vara även kvinnors
rättigheter. I många länder tillåts de inte äga jord, ha
bankkonto, underteckna kontrakt eller överhuvudtaget
delta i den formella beslutsprocessen. Därför är det särskilt
viktigt att biståndet verkligen når fram också till kvinnorna.
I årets budgetproposition märks föga av kvinnornas roll
i samhällsutvecklingen i u-land. Vi hoppas att detta
förklaras av avsikten att integrera biståndet och arbeta
genom de särskilda kvinnohandläggarna. I andra
sammanhang har man framhållit betydelsen av att ta hänsyn
till olikheten i kvinnors och mäns uppgifter och status. Det
får konsekvenser såväl för hur man praktiskt skall gå till
väga som för strategiska avgöranden i frågor om att
förstärka kvinnornas ställning i samhället.
Kvinnornas situation försämras i många länder över
världen. Därför måste biståndet omfördelas så att det
inriktas mot kvinnor och familjerna i en avsevärt större
utsträckning än i dag. Kvinnors delaktighet i projekten
behöver också stärkas. I många fall handlar det om långa
utvecklingsprojekt som är relativt blygsamma ekonomiskt.
Kvinnor hushållar med biståndet.
Vi anser att ett sätt att nå fram till kvinnorna är att i
högre grad än i dag arbeta med kvinnoorganisationer av
olika slag -- både svenska och internationella t.ex.
UNIFEM och UNICEF. Det handlar också om att arbeta
med kvinnogrupper och starta grupper motsvarande SEWA
(Self Employed Women's Association) i Indien och SIDA:s
kvinnoprojekt i Kenya för att stötta kvinnorna i deras
förändringsarbete. Nya modeller och metoder behöver
också prövas och utvärderas för att öka effekten av insatta
åtgärder.
Det är i första hand människorna -- kvinnor, män och
barn -- biståndet skall stärka och därför bör detta i högre
grad än för närvarande kanaliseras till den informella
sektorn och inte till ineffektiva statsförvaltningar där
kvinnor i de flesta fall saknar möjlighet till inflytande eller
påverkan. Därför behöver även den demokratiska
processen stödjas, en process som ger kvinnorna en
rättmätig ställning i sitt land.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om biståndets inriktning.
Stockholm den 25 januari 1993
Birgitta Wistrand (m)
Maud Ekendahl (m)
Inger René (m)