Stöd till reformprocessen i Öst- och Centraleuropa
Det är nu jämnt tre år sedan riksdagen godkände ett
stödpaket åt den då begynnande omställningen i Öst- och
Centraleuropa från centralstyrning och
kommandoutveckling till demokrati och
marknadsekonomi. Stora delar av det svenska samhället,
alltifrån enskilda medborgare och intresseföreningar till
kommuner, län, myndigheter, företag och högskolor har
delat med sig av kunnande och erfarenheter som
efterfrågats i de tidigare från väst isolerade reformländerna
i öst.
Materiellt stöd har förmedlats genom insamlingar,
egenuppoffringar och statligt stöd. Såväl engagemanget på
svensk sida som efterfrågan och intresset hos de länder som
anträtt den tidigare okända vägen mot en ny
samhällsutveckling har varit långt större än vad
administrativ kapacitet och finansiella resurser orkat med.
Den tid som förlupit sedan det svenska initiativet om stöd
först togs har givit lärdomar på ömse håll som är av
betydelse för det fortsatta samarbetets utformning.
Vi borde idag stå bättre rustade än för tre år sedan när
det gäller att finna effektiva stödformer för den
reformprocess som fortgår men -- synes det -- med
svårigheter som få kunnat eller kan förutse. Ytterligare
resurser har ställts till förfogande av regeringen för fortsatt
stöd till reformarbete och miljösanering i Öst. Ändå får
man ibland intrycket att vårt stöd förlorat styrfart. Vilken
samlad bild finns av det svenska stödet, dess inriktning på
länder och ändamål? Vilka kriterier har utvecklats för att
tillförsäkra kostnadseffektivitet och bestående effekt? Hur
undviker vi det för de betydligt fattigare u-länderna så
kritiserade biståndsberoendet.
Stödet till öst- och Centraleuropa skall förvisso ses som
ett övergångsfenomen, där bistånd gradvis övergår i
normala former för samarbete och utbyte stater emellan av
ömsesidigt intresse. Samtidigt har vi alltid en tendens att
skönmåla verkligheten och vilja påskynda en positiv
utveckling utan verklig insikt i förutsättningar och den för
alla demokratier så avgörande förankringen av förändringar
hos samhällets alla skikt.
Även i berörda länder i Östeuropa har besvikelse tagit
överhand över eufori. Nya statsledningar med folkligt stöd
har stor iver att uppvisa positiva resultat av den politiska
nydaningen. Samtidigt har vi sett hur arbetslöshet ökar när
olönsam och miljöfarlig industriproduktion läggs ned, hur
levnadskostnaderna stiger när statliga subventioner dras
bort och hur sociala klyftor i samhället uppenbarar sig
samtidigt som etniska konflikter och diskriminering mot
minoriteter antar för en demokrati oroväckande
proportioner. Vi kan se detta som motgångar, men också
som bevis på att en helomvändning av samhällen är ytterligt
svårt och att dessa svårigheter kan reduceras med stöd från
omvärlden. Att stödja reformarbetet i vårt närområde ter
sig idag än mer angeläget än någonsin.
Vi är medvetna om att allt samarbete och stöd får störst
genomslag när förutsättningarna är gynnsamma. Ju större
mottagningskapacitet och stabilitet i samarbetslandet, desto
effektivare blir det utifrån kommande stödet. Vi kan inte
från andra sidan gränsen med bistånd sätta igång och
åstadkomma förändring om förändringsvilja och förmåga
saknas. Men vi kan främja initiativ, vi kan stimulera
nytänkande och ingjuta handlingskraft genom att dela med
oss av kunnande och erfarenheter. Vi kan effektivisera och
skapa det för en marknadsekonomi så nödvändiga
kostnadsmedvetandet, vi kan dela med oss av teknologiska
lösningar på miljöproblem och industriproduktion och vi
kan inte minst bygga sådan närkontakt mellan etablerade
demokratiska institutioner i Sverige och nyfödda sådana i
öst som borgar för varaktiga förbindelser med
stabiliserande inverkan på demokratin.
För att ge förutsättningarna för utvecklingen i öst krävs
gigantiska investeringar i infrastruktur och produktion på
ett sätt som värnar om miljön och häver nu pågående
miljöförstöring. Här krävs samfälld internationell
medverkan, med en viktig roll för utvecklingsbanker som
Nordiska investeringsbanken, Europeiska
utvecklingsbanken och Världsbanken.
Men betydande resultat kan också uppnås med mer
begränsade medel. Pengar ensamt befäster varken
marknadsekonomi eller demokrati. Här behövs kunskap,
erfarenhetsutbyte och kompetensutveckling i framväxande
demokratiska institutioner. Kunskapsöverföring och
kompetensuppbyggnad är oumbärliga investeringar för
varje demokratiskt samhälle.
Att förmedla stöd under förändrade och ofta
oförutsägbara förutsättningar kräver flexibilitet. Vi kan inte
planera sådant som inte helt säkert går att förutsäga, men
de som har att förvalta det svenska stödet och de som har
möjlighet att utnyttja det måste känna till vilka riktlinjer
och vilken målstyrning som gäller.
När man tar del av regeringens direktiv till några av de
myndigheter som tilldelats ansvar för att förvalta delar av
det svenska stödet till Öst- och Centraleuropa inser man lätt
svårigheten för dessa att agera effektivt. För närvarande är
ca femton myndigheter och institutioner engagerade i
östbiståndet. Flera av dem har likartade uppdrag och
gränsdragningsproblemen uppstår ständigt. Ett exempel är
de flera hundramiljoner kronor som skall administreras
genom miljödepartementet för miljöinsatser. Samtidigt
förslås i budgetpropositionen att också BITS skall skapa ett
utrymme för miljöprojekt.
Tidigare har strategin varit att SIDA varit den naturliga
administratören i de fattigaste länderna, där det gällt att
identifiera hinder för reformprocessen samt initiera insatser
för att eliminera dessa långsiktigt.
Swedecorp skulle vara SIDAs ''industribyrå'', som skulle
planera insatser där det ej finns en naturlig efterfrågan.
I länder där mottagarna har förutsättningar att ta till sig
hjälp och vet vad de vill, dvs när projekten har en egen
drivkraft, där har BITS varit den naturliga administratören.
Idag har denna strategi övergivits. Inblandade i
östbiståndet är dessutom, Miljödepartementet,
Civildepartementet, Svenska institutet,
Kärnkraftsinspektionen, Finansdepartementet,
Arbetsmarknadsdepartementet, Kommunförbundet, Det
nordiska investeringsprogrammet samt ytterligare ett par
administratörer.
Till denna stora grupp kommer också UD, som bör
arbeta med överblick, formulering av strategi och
övergripande styrning snarare än enskilda projekt och
omfattande samordning som har blivit nödvändig till följd
av en uppsplittrad administration av stödet.
Konsekvensen har blivit att alla inblandade sysslar med
likartade projekt och att gränserna för myndigheternas
agerande är otydliga. Effekten blir revirstrider och
dubbelarbete samt att överblick och styrning blir lidande. I
slutändan är det mottagarna som blir lidande, och de
avsatta medlen utnyttjas inte på ett effektivt sätt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att regeringen i nära
utarbetar såväl en politisk som en administrativ strategi för
det fortsatta svenska stödet till Öst- och Centraleuropa på
ett sådant sätt att villkor för stödet kan tydliggöras för såväl
svenska intressenter som berörda mottagare.
Stockholm den 22 januari 1993
Ylva Annerstedt (fp)
Carl B Hamilton (fp)