med anledning av prop. 1992/93:244 Styrnings- och samarbetsformer i biståndet
Jag biträder samtliga tre punkter i regeringens
hemställan. Jag vill emellertid göra följande tillägg till
regeringens hemställan.
I regeringens proposition understryks det väsentliga i de
uttalanden som gjorts i årets finansplan om nödvändigheten
av fortsatt delegering av befogenheter till förvaltande
myndigheter. Denna förvaltningsmetod måste givas ökat
utrymme även inom biståndsverksamheten.
En sådan utökad befogenhet för biståndsmyndigheterna
måste leda till att ökade krav ställs på mottagarländerna att
erbjuda dels en effektiv mottagarorganisation för
uppnående av biståndsmålen och dels samverkan
exempelvis genom nyckeltal för utvärdering,
resultatuppföljning och erfarenhetsutbyte, så att
biståndsverksamheten fortlöpande kan utvecklas och
effektiviseras. Mätbarheten av måluppfyllelse är ett viktigt
incitament till effektivisering av biståndsverksamheten och
till utvärdering av denna. En ökad grad av samverkan med
mottagarländer kommer att innebära ett behov av ökad
samverkan även med andra biståndsgivande länder. Det
framstår såsom ett angeläget önskemål för
biståndsverksamheten i stort att denna i större utsträckning
kan genomföras i multinationella sammanhang för att
därmed möjliggöra en effektivare mottagarorganisation. Ur
svensk synpunkt framstår det såsom särskilt angeläget att
utveckla ett nordiskt samarbete i biståndsverksamheten.
Ett ökat mått av samverkan på givarsidan får inte blott
innebära större befogenheter för biståndsmyndigheten utan
måste även innebära en ökad samverkan med enskilda
organisationer. I många fall kan även små enskilda
organisationer utföra en mycket effektiv
biståndssamverkan med mottagarländerna.
I propositionen anges att indikativa planeringsramar på
sikt skall ersätta nuvarande avtalsfästa landramar. De
indikativa planeringsramarna skall förhandlas med de
enskilda mottagarländerna. Det är utomordentligt viktigt
att därvid uppfyllelsen av målen för den svenska
biståndsverksamheten styr budgetanvisningarna. Genom
en fördjupad samverkan bilateralt eller multilateralt med
mottagarländerna kan biståndsverksamheten planeras
långsiktigt i form av projekt, infrastrukturutveckling och i
andra former där en effektiv styrning och en nära
samordning med mottagarlandet är central. Vid samverkan
i projektform måste beslutet vila på mottagarlandets
förmåga till ett effektivt mottagande av det stöd projektet
utvecklar.
I propositionen anger regeringen vidare att regeringen
avser fastställa landstrategier som styrnings- och
samordningsinstrument i utvecklingssamarbetet med
mottagarländerna. Som förut framhålls är det därvid
tvingande nödvändigt att av Sveriges regering fastställda
landstrategier svarar mot mottagarlandets förmåga att på
ett meningsfullt sätt dra fördel av biståndet. Utvecklingen
av samarbete med mottagarländer och av de landstrategier
som skall tillämpas måste i högre grad än vad som nu sker
ta hänsyn till andra länders biståndsverksamhet i
mottagarlandet. Ett multilateralt samarbete för
utvecklandet av en hållbar långsiktig biståndsstrategi för ett
mottagarland förefaller därför närmast tvingande
nödvändigt. Som förut framhållits är uppnående av de mål
som uppställts för svenskt bistånd det centrala i svensk
biståndspolitik. Detta måste kunna innebära att i det fall ett
mottagarland ej längre motsvarar de svenska kraven på
mänskliga rättigheter, demokratiutveckling och
marknadsekonomi svenskt bistånd får avbrytas i avvaktan
på att dessa mål uppfylls.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om styrnings- och samarbetsformer
i biståndsverksamheten.
Stockholm den 19 april 1993
Ann-Cathrine Haglund (m)