Jordens befolkning beräknas ökas med ca 97 miljoner
människor per år under hela 1990-talet. Detta kommer att
innebära att befolkningen vid 2000-talets början skulle
utgöra 6,5 miljarder människor. 95 %
av befolkningsökningen sker i utvecklingsländer i
Asien, Afrika och Latinamerika.
Vi kan ändå se att erfarenheterna av många års arbete
med familjeplaneringsprogram i olika länder har gett goda
resultat. Dödligheten och sjukligheten har gått ner om än i
otillräcklig omfattning. Spridningen av HIV/AIDS är
oroväckande i framför allt Afrika och Asien.
Befolkningspolitik och utvecklingspolitik förstärker
varandra när det svarar upp mot individens, familjens och
samhällets behov. Genom att vidta åtgärder i tid kan man
undvika att problem med överbefolkning, arbetslöshet,
livsmedelsbrist och miljöförstöring förvärras. 1 %
befolkningstillväxt kräver 1 %
mer i infrastrukturåtgärder som kräver 5 %
ökad BNP. Vid 0 %
befolkningstillväxt kan 5 %
användas till nödvändig konsumtion eller andra
åtgärder.
Erfarenheterna visar också att det är nödvändigt att hela
samhället och gräsrotsorganisationerna helt och fullt deltar
i utformningen och fullföljandet av riktlinjer och program.
Att förbättra kvinnors ställning och stärka deras roll är
ett betydelsefullt mål. Det innebär att familjelivet och
familjestorleken påverkas på ett positivt sätt. Samhällets
stöd är väsentligt för att kvinnorna fullt ut skall kunna
integreras och delta i utvecklingsprocessens alla faser och
funktioner. Åtgärder måste vidtas för att hjälpa kvinnorna
att uppnå full jämställdhet med männen i det sociala,
politiska och ekonomiska livet. För att detta mål skall
uppnås är det nödvändigt att kvinnor och män delar på
ansvaret på områden som familjeliv, barnomsorg och
familjeplanering. Därför är det av stor vikt att männen
involveras i utvecklingsområden som av tradition betraktas
som typiskt kvinnliga. Regeringarna bör därför påverkas att
utarbeta och genomföra en konkret politik som stärker
kvinnornas ställning och roll.
En icke önskad hög fruktsamhet påverkar individernas
och familjernas hälsa och välfärd negativt, i synnerhet bland
de fattiga, och utgör ett allvarligt hinder för sociala och
ekonomiska framsteg i många länder. Kvinnor och barn är
de främsta offren för oreglerad fruktsamhet. Alltför många,
alltför täta, alltför tidiga och alltför sena graviditeter är en
huvudorsak till dödlighet och sjukdom bland
barnaföderskor, barn och spädbarn.
Trots att betydande framsteg har gjorts, saknar
miljontals människor fortfarande tillgång till säkra och
effektiva familjeplaneringsmetoder. År 2000 kommer
ungefär 1,6 miljarder kvinnor att vara i en ålder då de kan
föda barn, därav 1,3 miljarder i u-länderna. Kraftfulla
insatser måste göras för att alla par och individer skall
kunna utnyttja den grundläggande mänskliga rättigheten att
fritt, på ett ansvarsfullt sätt och utan tvång bestämma
antalet barn och tidsintervallen mellan barnen och få
upplysning, utbildning och medel som krävs för att uppnå
detta.
Under de kommande årtiondena kommer snabba
förändringar att ske i befolkningsstrukturerna, med
markanta regionala variationer. Det absoluta antalet barn
och ungdomar i u-länderna kommer att fortsätta att stiga så
snabbt att särskilda program kommer att bli nödvändiga för
att svara mot deras behov. En åldrande befolkning är ett
fenomen som många länder kommer att uppleva.
Den snabba urbaniseringen kommer att fortsätta att
vara ett framträdande drag. Vid slutet av århundradet kan
3 miljarder människor, 48 %
av världens befolkning, komma att bo i städer, ofta
mycket stora städer. Integrerade utvecklingsstrategier för
städer och landsbygd bör därför utgöra en väsentlig del av
befolkningspolitiken.
Sverige har gjort pionjärinsatser inom biståndet till
befolkningsprogram. Sverige var en av de första och största
bidragsgivarna till internationella organisationer aktiva på
detta område, såsom FNs Befolkningsfond (UNFPA) och
den internationella familjeplaneringsfederationen (IPPF).
Mexico-konferensen 1984 bekräftade att enhällighet nu
råder om befolkningsfrågornas betydelse för
utvecklingsprocessen. Efterfrågan från u-länderna på stöd
till deras befolkningsprogram har ökat betydligt. De
tillgängliga resurserna och den nödvändiga kunskapen om
dessa frågor har emellertid inte ökat i samma takt.
Med hänsyn till den vitala betydelse av
folkökningsproblem och andra befolkningsfrågor, såsom
den kraftigt ökade urbaniseringen samt betydelsen av
familjeplanering för kvinnors frigörelse och hälsa, är det
viktigt att Sverige fortsätter sin aktiva roll att underlätta för
u-länderna att kunna genomföra sina befolkningsprogram.
Därför måste familjeplaneringsprogram alltid ingå i
biståndsarbete.
Det är mycket oroande att regeringen i propositionen nu
föreslår en nedskärning av anslagen till UNFPA och till
IPPF. Dessa organisationer behöver allt stöd de kan få för
sitt betydelsefulla arbete. Sverige är en av de största
bidragsgivarna och därför bör inte vårt bidrag urholkas då
det har stor betydelse för att organisationernas insatser kan
fortsätta på oförändrad nivå. Sverige bör i stället förmå
andra länder att ge bidrag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av stödet till u-
länderna när det gäller familjeplaneringsinsatser samt
bidragen till de internationella organisationerna.
Stockholm den 20 januari 1993
Anita Persson (s)
Maj-Lis Lööw (s)