med anledning av prop. 1992/93:244 Styrnings- och samarbetsformer i biståndet
Biståndet debatteras och dess effektivitet ifrågasätts.
Det är naturligt, när så stora delar av u-världen är i djup
kris. Vänsterpartiet har länge kritiserat det sätt på vilket
biståndspolitiken förändrats under 1980-talet.
Det landramsfinansierade biståndet har minskat
avsevärt och är nu bara en tredjedel av det totala biståndet.
Övriga anslagsposter (katastrofer, bistånd genom
enskilda organisationer, miljöinsatser,
skuldlättnadsåtgärder, humanitärt bistånd, energi,
befolkningsfrågor, hälsovård, aidsbekämpning,
handikappstöd, kvinnofrågor, kultur och massmedia,
lantbruk och livsmedelsförsörjning, infrastruktur,
undervisning, förvaltningbistånd osv.) har ökat kraftigt.
Det bilaterala bistånd som går genom andra organ än
SIDA har ökat.
Detta har inneburit en uppsplittring på en mängd
särskilda insatser utspridda i ett 90-tal länder, och samtidigt
har det lett till att allt större del styrs av regeringen. Det är
ju landramarna som riksdagen beslutar om, och dess beslut
har sålunda kommit att styra allt mindre av del av det
bilaterala biståndet. Ansvarsfördelningen mellan
regeringen och de biståndsförmedlande myndigheterna och
dessa sinsemellan har blivit oklarare.
1980-talets skuldkris har lett till att allt mer av det
landprogrammerade biståndet tagits i bruk för importstöd
och nödhjälp till offren för IMFs
strukturanpassningsprogram. Biståndet har skuldanpassats.
De sammantagna effekterna har blivit att
utvecklingsorienteringen försvagats. De av riksdagen
fastlagda fem biståndsmålen har urholkats. Målet
resurstillväxt har kommit att dominera och den har
reducerats till ekonomisk tillväxt mätt i BNP/inv. Det är ett
uselt mål, som inte innefattar exempelvis förstöring av
naturresurser eller mänskliga resurser.
Riksdagen måste få bättre insyn i biståndspengarnas
användning och större inflytande.
Kritiken av biståndet
Debatten om biståndet har praktiskt taget endast gällt de
19 programländerna eller samarbetsländer, som de numera
kallas, och storleken på landramarna för dessa länder. Men
1991/92 omfattade landramarna endast 3 447 375 kronor av
det totalt utbetalda bilaterala biståndet, som var 8 919 382
kronor.
Allmänhetens insyn i biståndet är sålunda mycket liten --
i det multilaterala biståndet är den nästintill obefintlig. Hur
många känner till att 35 procent av Världsbankens projekt
misslyckas? Hur mycket svenska biståndspengar som satsats
som kapital i banken? Vilken som är effektivast, SIDA eller
Världsbanken?
Om de frågorna inte utreds, blir kritiken av det svenska
biståndet så galen som Expressens i ett reportage från
Moçambique den 2 februari. Tidningens reporter såg en
tysk båt lossa sockersäckar, som han senare såg på
marknaden märkta ''EG-gåva till Moçambiques folk''. Det
använde han som ett av flera exempel på hur dåligt och
korrumperat det svenska biståndet är. SIDA fick skulden
för uselt EG-bistånd.
Biståndet måste göras mycket mer öppet för kritisk
granskning, och det gäller inte bara enstaka projekt inom
landramarna, utan hela biståndet.
Effektivare bistånd
Att mäta biståndets effekter är svårt. De
biståndspolitiska målen är allmänt formulerade och låter sig
inte operationaliseras. Resultaten är endast undantagsvis så
klara att de kan tjäna som målstyrare. Ofta är de osynliga.
Kortsiktiga resultat kan försvinna på längre sikt. Enstaka
projekt kan vara lyckade men förvrida den
samhällsekonomiska utvecklingen.
En bättre och mer detaljerad biståndsstatistik och
resultatuppföljning kan bidra till en mer ingående analys av
biståndsprocessen och dess effekter.
Biståndets effekter måste också bedömas med hänsyn
till andra faktorer som påverkar mottagarens utveckling,
både inhemska och internationella.
Regeringens förslag
De förslag till bättre styrnings- och samordningsformer i
biståndet, som regeringen nu lagt fram, innehåller inga
åtgärder för att analysera och förbättra effektiviteten.
Dessa svåra problem hänvisas till den nyligen inrättade
kommittén för utvärdering och analys. Samarbetsländernas
roll förbigås.
Regeringen föreslår:att indikativa planeringsramar
ska ersätta nuvarande avtalsfästa landramar, att
importstödet bryts ur landramarna och integreras med
betalningsbalansstödet (skuldlättnader), att
landstrategier införs som nytt styrnings- och
samordningsinstrument, att biståndets fältrepresentation
integreras med UDs.
Regeringen utlovar en tydligare redovisning till
riksdagen av det samlade samarbetet med
mottagarländerna.
Vidare ska ansvaret för världsbanksfrågor återföras från
finansdepartementet till UDs biståndsavdelning. Detta
välkomnar vi -- vi har ju i flera år begärt denna förändring,
eftersom u-ländernas skuldfrågor bör handhas där den
bättre u-landskompetensen finns. Vi anser emellertid att
detta även ska gälla vid skuldförhandlingarna i
Parisklubben. Här ska inte Exportkreditnämnden utan
UDs biståndsavdelning representera Sverige.
När det gäller de övriga förslagen till organisatoriska
förändringar, ställer vi oss delvis kritiska. De tenderar att
ytterligare stärka regeringens styrning. Vi ser dem som ett
led i den ideologiska omformning av biståndet som klart
syntes i årets budget, i det sätt på vilket regeringen vill skära
ner biståndet.
Indikativa planeringsramar
Att avskaffa de avtalsfästa landramarna skulle
visserligen leda till ökad flexibilitet men också till större
osäkerhet på mottagarsidan. Det kan skada
långsiktigheten -- i synnerhet som flexibiliteten skulle
innebära att outnyttjade landanslag skulle kunna överföras
från ett budgetår till ett annat. Det betyder att regeringen
kommer att kunna ''korrigera'' riksdagens beslut. Det har
inte någon större betydelse för att minska de stora
reservationerna -- dessa finns inte på
programlandsbiståndet utan på det multilaterala biståndet.
Riksdagens inflytande över biståndets användning minskar.
Vi avvisar förslaget. Istället för att minska riksdagens
inflytande, bör det stärkas. 1980-talets trend måste brytas.
Importstödet
Om importstödet bryts loss ur landramarna (eller de
indikativa planeringsramarna) och läggs samman med
betalningsbalansstödet, blir det regeringen som beslutar,
och det skulle då ske från fall till fall. Importstödet skulle
förlora sin långsiktighet, som är särskilt viktig nu, när flera
av mottagarländerna ska klara övergången till
marknadsekonomi.
En annan följd blir att importstödet blir villkorat av att
mottagarlandet träffar en uppgörelse med Internationella
valutafonden (IMF) om ett strukturanpassningsprogram.
Det är ju i sådana fall som betalningsbalansstöd kommer
ifråga.
Vi avvisar förslaget. Det svenska biståndet ska inte
knytas ännu mer till IMFs villkor. Istället bör de pengar som
nu satsas på betalningsbalansstöd användas för att stödja
ekonomiska reformer i u-länder, oavsett om IMF
medverkar eller ej.
Landstrategier
Regeringen vill att ansvaret för utarbetandet av
landstrategier ska ligga hos UDs biståndsavdelning.
Motiveringen är klart politisk. Det handlar om -- som det
står i propositionen -- ''att regeringen får en mer
framträdande roll i ett betydligt tidigare skede'' än nu. Först
ska den politiska inriktningen beslutas, först därefter ska
dialogen föras med mottagarländerna.
Landstrategierna måste bli långsiktiga men samtidigt
vara flexibla med tanke på de snabba förändringar som sker
i u-världen.
Enligt vår uppfattning är det mottagarländerna som
måste ta huvudansvaret inför sina medborgare för hur
biståndet används och hur olika givares bistånd samordnas.
Deras kapacitet bör stärkas i detta avseende.
Biståndssamarbetet är just samarbete, en ständigt
pågående dialog -- med både regeringar, organisationer och
andra folkliga företrädare. Det är i denna som
förändringarna i mottagarländerna inregistreras och
biståndet kan anpassas. Landstrategierna kan emellertid bli
ett verkningsfullt medel i biståndsprocessen, om de
utarbetas ''från botten''. Mycket beror på hur de
''intressentmöten'' utformas, som föreslås som ett led i
arbetet, om alla kunskaper och erfarenheter, som finns på
SIDA, hos fältarbetare, enskilda organisationer, u-
landsforskare m.fl. tillvaratas.
I sitt remissvar framför Afrikagrupperna tanken att
intressentmötena skulle kunna utformas som öppna
hearings, som bidrag till den offentliga debatten om
biståndet. Det är en idé som bör prövas. Sådana hearings
skulle också kunna bli värdefulla för riksdagens arbete med
biståndsfrågorna.
Integrerad fältrepresentation
Regeringen föreslår att ambassader och biståndskontor
integreras i programländerna, med en chef. Härmed skulle
rationaliseringsvinster kunna göras. Förslaget är emellertid
inte färdigarbetat utan ska beredas ytterligare.
Ansvarsförhållandena gentemot respektive
hemmamyndigheter är oklara.
Mycket kommer att bero på hur rekryteringen av
cheferna kommer att ske. Dessa som på en gång ska vara
ambassadörer och biståndschefer måste ha gedigen kunskap
och erfarenhet av u-lands- och biståndsfrågor.
Befattningsbeskrivningen bör godkännas av SIDA, som
även bör få påverka regeringens utnämning.
En alternativ lösning vore inrättande av regionala
ambassader, som SIDA räknar med skulle ge en samlad
besparingseffekt på uppemot 20 miljoner kronor.
Synen måste vidgas
De förslag som regeringen nu lagt fram, gäller endast
samordning och styrning av det bilaterala svenska
biståndet. Vi anser att det behövs ett vidare synsätt. Om
biståndet ska kunna fylla sina funktioner och bli effektivt,
måste även biståndets möjligheter analyseras. U-ländernas
villkor har försämrats i flera viktiga avseenden. Skuldkrisen
har inneburit en åderlåtning, när många av dem tvingats
avsätta hälften eller mer av sina exportinkomster för att
betala skuldtjänsten. Prisraset på råvaror och i-ländernas
växande protektionism har försämrat u-ländernas
bytesvillkor och vidgat klyftan u-land--i-land. Krig och
konflikter har raserat mycket av det som byggts upp och
drivit miljoner på flykt.
Detta kräver mer än organisatoriska och administrativa
förändringar. Vänsterpartiet har under en rad av år
föreslagit en utredning av Sveriges relationer med u-
länderna ur detta vidgade perspektiv. Vi anser att det
behövs en övergripande u-landspolitik.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om överföring av ansvaret för
förhandlingarna med Parisklubben från
Exportkreditnämnden till UD,
2. att riksdagen avvisar regeringens förslag att ersätta
landramarna med indikativa planeringsramar för det
bilaterala biståndet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om importstödet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utarbetandet av landstrategier,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ''intressentmöten'' i form av
öppna hearings,
6. att riksdagen avvisar regeringens förslag om integrerad
fältadministration,
7. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag om
regionala ambassader.
Stockholm den 16 april 1993
Gudrun Schyman (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Björn Samuelson (v)
Lars Werner (v)
Eva Zetterberg (v)
Berith Eriksson (v)