I sin skrivelse 1992/93:145 redogör regeringen för svenska företags verksamhet i Sydafrika under året 1991 och lämnar där uppgifter om bl.a. företagens omsättning, antal anställda, investeringar och rörelseresultat samt om löner och anställningsvillkor och sociala förhållanden för de anställda vid dotterbolagen i Sydafrika. Av dessa uppgifter framgår att samtliga svenska företag tillämpar principen om lika lön för likvärdigt arbete och att ingen diskriminering förekommer vid extern eller intern rekrytering.
De svenska företagen svarar också för olika sociala förmåner såsom pensioner, olycksfalls-, liv- och invaliditetsförsäkringar, semester och sjukvård. (s. 2--5). Därutöver fastslås i regeringens skrivelse att flertalet företag bidrog med stöd för utbildning till de svarta anställdas barn i form av skolavgifter, kostnader för böcker, stipendier m.m. Detta stöd omfattade också barns högre studier. Även lån för anskaffning av bostad eller förbättring av bostadsstandarden har tillhandahållits. Vidare gavs subventionerade eller fria måltider och transporter.
Flertalet företag satsade också på utbildning av sina svarta anställda i form av yrkesutbildning men även basutbildning. Årliga budgetar för utbildningsprogram anslogs och all yrkesutbildning skedde på betald arbetstid. (s. 6).
Mot bakgrund av dessa fakta är det för oss obegripligt att regeringen inte föreslår riksdagen att upphäva sanktionerna mot Sydafrika. Svenska företag i Sydafrika är ju föregångare när det gäller behandlingen av de svarta och borde därför stöjdas på alla sätt i denna deras verksamhet.
I den av Hadar Cars ledda Sydafrikadelegationens rapport -- l992-03-23 -- anförs:
Avvecklingen av sanktionerna bör ske skyndsamt, steg för steg. En bindande överenskommelse om en interimsregering bör följas av ett omedelbart upphävande av de svenska handelssanktionerna. En sådan överenskommelse kommer med stor sannolikhet att kunna träffas i anslutning till CODESA II som inleds i slutet av april månad....Enligt samstämmiga uppgifter från bl.a. ANC och den nuvarande sydafrikanska regeringen bör en interimsregering kunna vara i funktion under sensommaren 1992. (s. 30--31; vår kursiv).
Vi gjorde en annan bedömning vid vårt besök i Sydafrika direkt efter den officiella delegationens besök och trodde sålunda på en interimsregering tidigast i slutet av l992. Den officiella delegationens felbedömning förklarar sannolikt dess uppfattning att sanktionerna borde hävas först efter en interimsregerings bildande, då man uppenbarligen antog att en sådan regering var nära förestående.
I en avvikande mening till Sydafrikadelegationens rapport framhåller Karin Falkmer (m) att det är ''fullständigt fel att fortsatt straffa Sydafrika med sanktioner när utvecklingen entydigt visar att en återgång till apartheid är otänkbar''(bilaga 2). Falkmer fortsätter med följande slutsats: ''Det gagnar vare sig Sverige eller det nya Sydafrikas intressen om Sverige intar en särställning och vidhåller sanktionspolitiken. -- -- -- Sverige bör därför snarast följa övriga flertalet europeiska länders, inklusive Finlands och Danmarks, exempel och snarast lyfta sanktionerna.''
De citerade argumenten är ännu starkare i dag när president F. W. de Klerk preciserat planerna för en interimsregerings bildande och för allmänna val omfattande alla medborgare i Sydafrika. Det är också minst sagt barockt att Sveriges riksdag och regering fortfarande försvårar för svenska företag att återuppta eller intensifiera sin verksamhet i Sydafrika med tanke på de goda exempel som våra företag utgör vid bekämpandet av apartheid. Därför bör regeringen självklart upphäva lagen(1985:98) om förbud mot investeringar i Sydafrika liksom förbudet mot handel med Sydafrika (SFS 1990:77) och förbudet om rätt för kommuner och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder m.m. mot Sydafrika.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att upphäva lagen (1985:98) om förbud mot investeringar i Sydafrika,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förbudet mot handel med Sydafrika (SFS 1990:77) bör upphävas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att lagen (1985:1052) om rätt för kommuner och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder m.m. mot Sydafrika upphävs.
Stockholm den 9 december l992 Birger Hagård (m) Hugo Hegeland (m)