med anledning av prop. 1992/93:200 Telelag och en förändrad verksamhetsform för Televerket, m.m.
Den snabba utvecklingen inom teleområdet har sin
grund i teknikens utveckling. Mikroelektronik, datateknik,
bildskärmsteknik, satelliter, radioteknik och
optokabelteknik har öppnat tidigare oanade möjligheter till
kommunikation.
Mobil telefoni, faxteknik och datakommunikation över
stora avstånd är viktiga förutsättningar för effektivisering
och modernisering av svenskt näringsliv. De långa
avstånden i Sverige gör att bra telekommunikationer har
särskild betydelse. För svenska företag inom
telekommunikationsområdet har den glesa befolkningen
och de långa avstånden inneburit en viktig hemmamarknad
för att utveckla en konkurrenskraftig teknik.
Det är möjligt att telefoner, persondatorer och
faxapparater i framtiden kan sammanfogas till en
multiterminal för ljud, bild, data och text.
Detta skulle underlätta möjligheten för att t.ex. delta i
videokonferenser och utföra ekonomiska transaktioner
m.m. från bostaden. Givetvis ökar en sådan teknik
möjligheterna för företag att ha sin verksamhet mer spridd
över landet. Bra telekommunikationer är nödvändiga ur
regionalpolitisk synvinkel.
All erfarenhet säger att marknaden endast ofullständigt
klarar att tillgodose hela samhällets behov av
grundläggande telekommunikationer. På motsvarande sätt
som när telefonnätet byggdes ut bör nu data- och
telekommunikationer byggas ut så att telefaxmöjligheter
och möjligheter till grundläggande datakommunikation på
sikt blir en rättighet och inte beroende av inkomst och
bostadsort. Utbyggnaden och utvecklingen av
telekommunikationer är därför viktiga.
Marknaden för telekommunikationer
internationaliseras också i snabb takt. De stora företagens
globala verksamheter kräver internationellt väl fungerande
telekommunikationer. Det är därför naturligt att nationella
ägare av stora telekommunikationsnät vill exploatera
behoven av ny teknik och internationella kommunikationer
för att skaffa sig så stora globala marknadsandelar som
möjligt och kontrollera marknaden.
Det svenska Televerket är i dessa sammanhang ett litet
företag och skulle bara kunna bli ett transnationellt företag
genom allianser med andra teleföretag. Mycket tyder på att
den globala telemarknaden kommer att domineras av några
få mycket stora multinationella teleföretag som egentligen
inte står under någon demokratisk kontroll och som mellan
sig kan dela upp marknaden.
Den föreslagna bolagiseringen av Televerket innebär att
tryckfrihetsförordningens regler om allmänna handlingars
offentlighet inte längre blir tillämpliga på Televerkets
handlingar. Allmänheten kan alltså inte i fortsättningen
med lagens stöd få tillgång till andra handlingar än de som
förvaras hos Patent- och registreringsverket. Kontrollen av
Televerket från RRV, JO och JK upphör också.
Eftersom Televerkets investeringsplaner är offentliga,
men inte konkurrenternas, inskränks Televerkets
konkurrensmöjligheter. En sådan kraftig reduktion av det
demokratiska inflytandet över telepolitiken skulle kunna
motiveras av att telekommunikationerna ska fås att fungera
mycket bättre. Som framgår av propositionen synes syftet i
stället vara att tillskapa och säkerställa förutsättningar för
en effektiv konkurrens på telemarknaden oavsett om detta
leder till ett bättre fungerande telesystem eller ej.
Omsorgen om konkurrensen är större än omsorgen om
verksamhetens innehåll.
I propositionen konstateras att den svenska
telemarknaden redan fungerar väl i internationell
jämförelse. Taxorna är låga och kvaliteten på teletjänsterna
är redan hög. På lokalsamtal, rikssamtal och personsökning
har Televerket ett faktiskt monopol. Att marknaden
fungerar väl tyder på att denna monopolställning inte har
missbrukats.
Att ytterligare öka möjligheten för utländska bolag att
konkurrera i Sverige, samtidigt som motsvarande
möjligheter inte öppnas för Televerket i länder där dessa
utländska bolag till och med kan ha monopolliknande
ställning, är inte ägnat att stärka en väl fungerande
marknad. Den nedbrytning av den monopolliknande
situationen som propositionen syftar till kommer att få
effekten att den underlättar för de stora transnationella
telebolagen att få kontroll över den svenska
telemarknaden. Regeringen vill t.ex. att det bolagiserade
Televerket vid beräkning av samtrafikavgifter inte
ska få räkna in kostnader för att upprätthålla det
nationellt heltäckande nät som det enligt avtal med staten
ska ansvara för. När de multinationella bolagen ska
konkurrera med Televerket om mer lönsamma kunder ges
dessa bolag på detta sätt gynnsammare förutsättningar än
Televerket. Möjligheten för andra företag än Televerket att
koppla in växlar anslutna till det internationella nätet
minskar Televerkets möjligheter till inkomster av
internationell trafik.
Dessa förhållanden kommer i förlängningen att leda till
att Televerket avstår från investeringar i mindre lönsamma
delar av nätet och målet att upprätthålla service i hela landet
urholkas. En marknadsmässig avkastning på investerat
kapital kommer att vara ett övergripande mål för det
bolagiserad Televerket. Neddragningen av telebutiker och
serviceställen, dvs. i praktiken sänkt servicenivå, är
illavarslande.
Vidare avser regeringen att genom avtal reglera
storleken på vissa storkundsrabatter som Televerket kan
tänkas vilja ge. För de bolag som konkurrerar med
Televerket och som har stora kapitalresurser bakom sig
finns emellertid fortfarande goda möjligheter att ge höga
storkundsrabatter i syfte att långsiktigt stärka sitt grepp om
marknaden i Sverige. Bolagiseringen av Televerket och den
förelagda propositionen tyder på att regeringen förbereder
en privatisering av den statliga televerksamheten i Sverige.
De telepolitiska målen i den föreslagna Telelagen 2 § är
otillräckliga för att uppnå ett väl fungerande telesystem.
Andra politiska mål som är viktiga, är att alla -- även
låginkomsttagare -- skall ha råd att utnyttja grundläggande
teletjänster, att näten ska vara öppna och väl
sammanhållna, att tillgänglighet och service ska vara god
och att sociala, regionalpolitiska och försvarspolitiska mål
ska uppfyllas. I grundläggande telefoni tillgänglig i hela
landet ska inräknas telefaxmöjligheter och
datakommunikationsmöjligheter.
Det är inte självklart att dessa mål nås med många
konkurrerande teleföretag inom samtliga
verksamhetsområden. Det har inte visats att Televerket
behöver någon ytterligare konkurrensreglering än den som
uppkommer genom EES-avtalet och den nyligen beslutade
konkurrenslagstiftningen. På grund av Televerkets faktiska
monopol inom olika områden bör den statliga regleringen
av taxor finnas kvar.
Med hänvisning till anförda argument avslås därmed
förslaget till bolagisering av Televerket. Som
verksamhetsform föreslås den utvecklade
affärsverksformen som ger tillräcklig flexibilitet i den nya
marknadssituation som råder på teleområdet.
I enlighet med de resonemang som förs i motionen om
övergripande mål för televerksamheten bör förslaget till
telelag omarbetas. Som en följd av detta bör övriga
lagändringar ses över.
Vi har inget att invända mot att Telestyrelsen ansvarar
för kostnader på 140 miljoner kronor för statens ägande i
SOS Alarmering och gör upphandling av de särskilda
samhällsåtaganden som ges ett anslag på 224 miljoner
kronor. Telestyrelsen bör preliminärt få disponera de
föreslagna 195 miljoner kronor som ska täckas med avgifter.
Som en följd av de förändringar som föreslås i motionen kan
regeringen i kommande kompletteringspropositioner
behöva återkomma till riksdagen med korrigeringar av
anvisade anslag. Vi har inget att erinra mot att regeringen
träffar avtal med Televerket om taxeutvecklingen och om
upprätthållande av olönsamma telefonautomater i
glesbygd. Vad gäller innehållet i dessa avtal bör riksdagen
givetvis informeras.
I övriga avseenden bör propositionen omarbetas i
enlighet med de synpunkter som anförts i motionen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att propositionens förslag om bolagisering av
Televerket avslås,
2. att riksdagen hos regeringen begär en omarbetning av
förslaget till telelag och övriga lagändringar i enlighet med
vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen hos regeringen begär en omarbetning av
övriga förslag i propositionen i enlighet med vad som
anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om korrigering av anvisade anslag.
Stockholm den 14 april 1993
Karl-Erik Persson (v)
Jan Jennehag (v)
Bengt Hurtig (v)
Rolf L Nilson (v)