Inom vägtransportnäringen bedrivs trafiken numera
under dygnets alla timmar. Yrkeschauffören ställs inför en
rad viktiga beslut som bl.a. har avgörande inverkan på
trafiksäkerheten. En stadigt ökad trafikintensitet samt höga
krav på punktlighet resulterar ofta i svår stress. Vi vet också
att yrkeschauffören regelmässigt arbetar ensam, utan
möjlighet att rådfråga arbetskamrater och utan att få den
stimulans utifrån som är en självklarhet för flertalet andra
yrkeskategorier. Slutligen har chaufförerna ofta att fullgöra
ett tungt och mödosamt lastnings- och lossningsarbete,
såväl före, under som efter köruppdraget.
Ur arbetsmiljösynpunkt samt med hänsyn till
trafiksäkerheten är det ett oavvisligt krav att det
arbetstidsmått som skall tillämpas inom yrkestrafiken måste
utformas med utgångspunkt från ovanstående resonemang.
Att även andra, vid sidan av körningen, förekommande
arbetsuppgifer bör räknas in i den lagstadgade
vägarbetstiden blir särskilt tydligt då forskningsresultat gett
vid handen att sådant arbete ofta är mer tröttande än själva
körningen. I vårt land har också det legala arbetstidsuttaget
för chaufförerna inte bara tagit hänsyn till körning, utan
även arbete vid sidan av fordonet.
Med EES-avtalets ikraftträdande kommer Sverige att
tvingas att anpassa arbetstidsreglerna till dem som gäller
inom EG. Arbetet med detta pågår inom regeringskansliet.
EG:s regler bygger på körtid, inte arbetstid. Om Sverige
skulle överta EG:s regler rakt av, skulle åkerierna kunna
hålla chaufförerna i arbete över 14 timmar per dygn -- två
gånger per vecka. Vilka följder detta kan få för
trafiksäkerheten är inte svårt att inse.
Emellertid medger EG-förordningen (3820/85) att varje
land, för sin nationella trafik, kan göra avvikelser från vissa
av de i förordningen ingående artiklarna. Den artikel som
reglerar det legala körtidsuttaget är just en artikel där EG
medger nationella anpassningar.
Det har framkommit att starka krafter i Europa önskar
en övergång från körtid till arbetstid. Under hösten 1992
uttalade EG:s kommissionärer för transportfrågor, den
franske transportministern och de europeiska
transportfacken att en sådan övergång var nödvändig.
Det vore mot bakgrund av ovanstående djupt olyckligt
om Sverige inte utnyttjade möjligheten att använda
arbetstidsbegreppet som en metod att begränsa det
maximala arbetstidsuttaget.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetstidsbegreppets betydelse
för de svenska yrkeschaufförerna.
Stockholm den 25 januari 1993
Sylvia Lindgren (s)
Ines Uusmann (s)
Sverre Palm (s)
Lars Ulander (s)