Efter riksdagsbeslutet 1978 om att det i varje län skulle
bildas en länshuvudman för den kollektiva trafiken startade
en mycket kraftig expansion. Under 1980-talet
fördubblades i stort sett busstrafiken mätt i
personkilometer. Under de senaste åren har dessvärre
denna ökning i många län förbytts i en kraftig minskning.
Orsakerna härtill är flera. Momsbeläggningen av
persontransporter är en. Ökade kostnader på grund av
andra beskattningar och miljöklassningar av fordon är en
annan. Taxehöjningar som de kommunala huvudmännen
sett sig tvingade att vidta för att i en svår ekonomi försöka
minska skattesubventionen spelar också sin roll.
Kollektivtrafiken är av stor betydelse för många i
samhället. Den erbjuder möjligheter till billiga resor mellan
bostad och arbete. På fritiden är den viktig för att göra
kulturutbudet tillgängligt. Ungdomar och kvinnor är de
dominerande resenärerna. Ett ökat buss- och tågåkande på
bekostnad av bilen medför samhällsvinster inom
miljöområdet och ökar dessutom trafiksäkerheten.
Vi ser med oro på att kollektivtrafikresandet minskar. Vi
befarar att kollektivtrafiken kan råka in i en negativ
nedåtgående spiral där krav på lägre skattesubvention
medför högre taxor som ger färre resenärer som ger sämre
underlag vilket medför indragna turer som i sin tur minskar
attraktiviteten och i slutändan får fler att ta bilen i stället
för buss eller tåg. Ofta överlåts dessa ställningstaganden till
bolagsstyrelser med ett begränsat ansvar för trafikbolagets
väl och ve. Eftersom kollektivtrafiken har så många
samhällsekonomiska aspekter i en vidare mening är det
allvarligt om inte de politiska instanserna i kommuner,
landsting och riksdag anlägger en helhetssyn på
kollektivtrafiken. I en sådan menar vi att
konsekvensbeskrivningar på en rad områden måste fram
innan beslut om taxor och skattesubventionsgrad tas. Några
av dessa är:skatteeffekter, reseavdrag etc. social
jämlikhet: vilka drabbas om bussen dras in?
arbetstillfällen: arbetsresor är kollektivtrafikens
toppbelastning bostadslokalisering: många nya
bostadsområden förutsätter hög kollektivtrafikstandard
trafiksäkerhet: hur många fler olyckor medför
taxehöjningen? miljön: vem tar miljökostnaden för ökad
biltrafik? social service: ökat behov av färdtjänst och taxi
om bussen försvinner infrastruktur: de nya och bättre
vägarna och järnvägarna måste också trafikeras -- med
kollektivtrafik!
Enligt vår mening kan inte riksdag och regering göra det
så enkelt för sig som att enbart hänvisa till att detta är de
kommunala huvudmännens bord. Det är trots allt genom
den ekonomiska politiken i stort som det avgörs vilket
utrymme kommuner och landsting har för att skapa en god
kollektivtrafik. Som vi exemplifierat ovan ingriper också
riksdag och regering genom lagstiftning och föreskrifter
som påverkar trafikhuvudmännens förutsättningar. En
ytterligare oroande tendens som kommit de senaste åren är
att staten ''smiter'' från sitt ansvar att finansiera
infrastrukturen. Det har medfört att de ansvariga för
trafiken också belastats med kostnader för investeringar i
bl.a. järnvägar. Sjävklart minskar det deras utrymme för att
skapa en attraktiv kollektivtrafik.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
kollektivtrafikens utveckling måste följas upp och beaktas
i ett helhetsperspektiv i enlighet med vad som i motionen
anförts.
Stockholm den 21 januari 1993
Ingrid Andersson (s)
Gunnar Thollander (s)