Riksdagen har i olika sammanhang betonat värdet av att
allmänheten har tillgång till telefonjourer av olika slag. Som
exempel kan nämnas Jourhavande präst, Jourhavande
medmänniska och Jourhavande kurator.
Enligt riksdagsbeslut år 1951 skall allmänheten kunna
ringa upp jourer och polis utan kostnad för den
uppringande. Beslutet kompletterades 1956 och 1972, då
riksdagen sade ja till ett förslag om avtal mellan Televerket,
Kommunförbundet och Landstingsförbundet om ett
gemensamt alarmeringsbolag, SOS AB. Riksdagsbeslutet
innefattar också möjligheten att teckna avtal och betala för
ett sådant men under förutsättning att den uppringande inte
debiteras någon samtalskostnad.
Riksdagen har bemyndigat regeringen att fastställa
omfattningen och utformningen av SOS-tjänsten som
innehåller olika deltjänster. För en del debiteras den
uppringande endast en samtalsmarkering, för andra
som Jourhavande präst får den uppringande numera betala
vanlig samtalstaxa vid utnyttjande av tjänsten.
Erfarenheten har visat att möjligheten att nå
jourhavande präst, kurator och psykolog och att kunna nå
dem anonymt är oerhört värdefull för människor som
befinner sig i en krissituation och som vill söka hjälp. För
många ensamma, psykiskt sköra eller hämmade utgör
möjligheten att telefonledes få tala direkt med t.ex. en
kurator utan att gå via någon växel en betydelsefull
kontaktlänk och en trygghet. Erfarenheten visar också att
samtalen kan bli mycket långa.
Antalet uppringande har genomgående ökat för varje år
och långtifrån alla samtal hinner betjänas. Innehållet i de
betjänade samtalen har fått allt allvarligare karaktär.
Omstruktureringar och nedskärningar i delar av
samhällsservicen samt lågkonjunktur med arbetslöshet och
ekonomiska problem avspeglas i samtalen.
Det är därför olyckligt att avgiftsbeläggning av dessa
samtal införts. Jag anser att man bör återinföra den
ordning som rådde tidigare innebärande att den
uppringande inte debiteras någon kostnad för samtalet.
Kostnaderna för dessa samtal torde vara ringa jämfört med
kostnaderna för dessa människors hälsoproblem och sociala
bekymmer. De sistnämnda kostnaderna torde många
gånger kunna reduceras just genom den hjälp den
jourhavande kan ge.
Televerket har också aviserat möjligheter för den som
blir uppringd att se varifrån samtalet kommer. Eftersom
många som söker den här jourtjänsten vill söka anonymt är
det viktigt att anonymiteten garanteras. En möjlighet
är att man inrättar 020-nummer till dessa jourtjänster och
att dessa nummer utrustas med ett anonymitetsskydd som
också omfattar internationella samtal. Inte så få samtal
kommer nämligen från människor som befinner sig
utomlands.
En speciell grupp människor som visat sig vara i stort
behov av en telefonjour är människor som utvecklat
läkemedelsberoende. Riksförbundet för hjälp åt
läkemedelsmissbrukare (RFHL) har prövat en sådan
telefonjourverksamhet. Den sköts av särskilda
läkemedelsgrupper bestående av personer som själva varit
läkemedelsberoende. Telefonjouren är öppen vissa tider
men har snabbt blivit överbelastad. Numret är ständigt
upptaget enligt de personer som försöker ringa dit.
Det är därför uppenbart att en telefonjour för
läkemedelsberoende fyller ett behov och att verksamheten
behöver utvidgas. Fler projekt med telefonjour för
läkemedelsberoende bör därför startas och efter
utvärdering kunna bli en del av en länkverksamhet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kostnadsfrihet för samtal till
jourhavande präst m.fl.,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anonymitetsskydd för
uppringande,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behov av telefonjour för
personer med läkemedelsberoende.
Stockholm den 18 januari 1993
Barbro Westerholm (fp)