Grundläggande telekommunikation är för många handikappade något mer än en fungerande telefontjänst. Det är möjligheten att med hjälp av telekommunikationer i kombination med datateknik kunna utföra vardagliga sysslor, upprätthålla sociala kontakter och delta i samhällslivet. Det innebär att man också avser sådana viktiga sociala aktiviteter som andra, icke-handikappade, inte behöver telekommunikation för att utföra. Det kan vara när gravt rörelsehindrade, talskadade eller dövblinda använder elektronisk post eller datorkonferenser för att upprätthålla sociala kontakter. Eller när en gravt rörelsehindrad person använder videotex för att beställa hem varor från affären eller när en synskadad person går in i en offentlig databas för att läsa ett dokument med hjälp av talsyntes.
Det föreligger viss oklarhet beträffande vem som har ansvaret för att bra telekommunikationstjänster utvecklas och tillhandahålles, likaså vem som har ansvaret för finansieringen.
I det handikappolitiska programmet från 1982, vilket alla partier ställt sig bakom, framhålls att varje sektor har handikappansvar och finansieringsansvar. Trots detta har inte mycket hänt inom de verksamhetsgrenar staten själv bedriver eller bedrivit.
Det är nu dags att slå fast denna princip inom telekommunikationsområdet. För att få en solidarisk finansiering mellan olika operatörer kan t.ex. en fond bildas för finansiering och ansvaret regleras i lag. Det är också viktigt att man i detta sammanhang överväger beslutsprocess och inflytandefrågor.
Solidarisk finansiering mellan olika användare är ett problem som måste lösas. Genom ökad användning av t.ex. databaser och datorkonferenser blir telefonräkningarna ofta mycket höga. Nuvarande kompensation via t.ex. handikappersättningen täcker inte på långt när de merutgifter som blir aktuella. För dövblinda är t.ex. datorerna i många fall enda möjligheten att få information, för många talhandikappade är det också enda möjligheten att kommunicera. Telefonräkningar på 15 000--20 000 kronor är inte ovanliga.
Åtgärder måste vidtas för en mer solidarisk finansiering också i detta avseende.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om grundläggande telekommunikation,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ansvars-
och finansieringsprincipen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om solidarisk finansiering mellan olika användare.
Stockholm den 26 januari 1993 Lena Öhrsvik (s) Bengt Kronblad (s)