Motion till riksdagen
1992/93:T814
av Sigge Godin (fp)

Ett telefonnummer för människor i kris


I dagens Sverige finns det ett växande behov av hjälp för
människor i psykisk kris. Hjälpbehovet tar sig uttryck i
självmord, alkohol- och narkotikamissbruk, våld, sexuella
övergrepp m m. Det ökade antalet människor som behöver
hjälp vid olika former av kriser har många orsaker.
Utflyttningen från samhällets institutioner har ökat
ensamheten för många. Det finns människor med akuta
ekonomiska svårigheter, trassliga relationer, ej behandlade
psykiska sjukdomar med flera skäl som hamnar i kris.
Vid akuta händelser i samhället vet de flesta invånare att
man skall ringa 90 000. Den enskilde hamnar då hos SOS-
alarmering, som i sin tur larmar ambulans, räddningskår,
polis m fl för akuta hjälpinsatser.
Det är svårare att nå hjälp via ett särskilt telefonnummer
om man vill prata med jourhavande kompis, alla kvinnors
hus, Narkomanhälsan, Anonyma alkoholister, AIDS-
jouren m fl. SOS-alarmering kan i vissa fall vidarekoppla
samtalet till rätt instans. I andra fall måste den
hjälpsökande veta telefonnumret till den hjälpande
enheten. Att leta efter ett telefonnummer i en personlig
svår situation kan vara svårt.
Inte minst under jul- och nyårshelgen 1992/1993
belastades larmnumret 90 000 med ofta långa telefonsamtal
från människor i kris. En hög belastning på larmnumret 90
000 kan medföra långa svarstider för akut alarmering av
andra insatser som ambulans, räddningskår, polis m fl.
I dag finns en stor mängd olika krisjourer som via telefon
bedriver hjälpverksamhet. Dessa är dock behäftade med
vissa nackdelar:Det kan vara svårt att hitta dessa
telefonnummer, det är ofta upptaget p g a långa samtal,
krisjourerna har olika öppettider, få har öppet dygnet
runt, jourerna måste på egen hand marknadsföra sitt
journummer.
Det finns skäl att överväga hur man på bästa och
snabbaste sätt kanaliserar samtal från människor med
psykiska besvär. Det är sannolikt avsevärda förbättringar
som kan uppnås om dessa människor kan erbjudas vård
innan deras problem blir så djupgående att de måste tas om
hand inom akutvården.
Att samordna jourverksamheten över landet genom ett
gemensamt telefonnummer kräver samverkan mellan olika
intressenter som landstingen, Televerket samt olika
myndigheter och organisationer.
Utöver en samordning av tekniken och vem som skall
svara för kostnaderna krävs en noggrann genomgång av
regler för etik, kompetens och moraliska krav som skall
ställas på de människor och organisationer som skall vara
involverade i verksamheten.
Frågan om ett särskilt hjälpnummer för dessa grupper
har redan väckts bland annat i Stockholms läns landsting.
För att gå vidare krävs att frågan utreds såväl när det gäller
etik, som ekonomi och vilka behov av samverkan mellan
myndigheter och organisationer som krävs.
Regeringen bör därför ges i uppdrag att i samverkan
med sjukvårdsmyndigheterna utreda förutsättningarna för
ett särskilt hjälpnummer utöver 90 000. Detta bör riksdagen
ge regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning om ett särskilt
hjälpnummer utöver 90 000.

Stockholm den 26 januari 1993

Sigge Godin (fp)