I dagens Sverige finns det ett växande behov av hjälp för människor i psykisk kris. Hjälpbehovet tar sig uttryck i självmord, alkohol- och narkotikamissbruk, våld, sexuella övergrepp m m. Det ökade antalet människor som behöver hjälp vid olika former av kriser har många orsaker. Utflyttningen från samhällets institutioner har ökat ensamheten för många. Det finns människor med akuta ekonomiska svårigheter, trassliga relationer, ej behandlade psykiska sjukdomar med flera skäl som hamnar i kris.
Vid akuta händelser i samhället vet de flesta invånare att man skall ringa 90 000. Den enskilde hamnar då hos SOS- alarmering, som i sin tur larmar ambulans, räddningskår, polis m fl för akuta hjälpinsatser.
Det är svårare att nå hjälp via ett särskilt telefonnummer om man vill prata med jourhavande kompis, alla kvinnors hus, Narkomanhälsan, Anonyma alkoholister, AIDS- jouren m fl. SOS-alarmering kan i vissa fall vidarekoppla samtalet till rätt instans. I andra fall måste den hjälpsökande veta telefonnumret till den hjälpande enheten. Att leta efter ett telefonnummer i en personlig svår situation kan vara svårt.
Inte minst under jul- och nyårshelgen 1992/1993 belastades larmnumret 90 000 med ofta långa telefonsamtal från människor i kris. En hög belastning på larmnumret 90 000 kan medföra långa svarstider för akut alarmering av andra insatser som ambulans, räddningskår, polis m fl.
I dag finns en stor mängd olika krisjourer som via telefon bedriver hjälpverksamhet. Dessa är dock behäftade med vissa nackdelar:Det kan vara svårt att hitta dessa telefonnummer, det är ofta upptaget p g a långa samtal, krisjourerna har olika öppettider, få har öppet dygnet runt, jourerna måste på egen hand marknadsföra sitt journummer.
Det finns skäl att överväga hur man på bästa och snabbaste sätt kanaliserar samtal från människor med psykiska besvär. Det är sannolikt avsevärda förbättringar som kan uppnås om dessa människor kan erbjudas vård innan deras problem blir så djupgående att de måste tas om hand inom akutvården.
Att samordna jourverksamheten över landet genom ett gemensamt telefonnummer kräver samverkan mellan olika intressenter som landstingen, Televerket samt olika myndigheter och organisationer.
Utöver en samordning av tekniken och vem som skall svara för kostnaderna krävs en noggrann genomgång av regler för etik, kompetens och moraliska krav som skall ställas på de människor och organisationer som skall vara involverade i verksamheten.
Frågan om ett särskilt hjälpnummer för dessa grupper har redan väckts bland annat i Stockholms läns landsting. För att gå vidare krävs att frågan utreds såväl när det gäller etik, som ekonomi och vilka behov av samverkan mellan myndigheter och organisationer som krävs.
Regeringen bör därför ges i uppdrag att i samverkan med sjukvårdsmyndigheterna utreda förutsättningarna för ett särskilt hjälpnummer utöver 90 000. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om ett särskilt hjälpnummer utöver 90 000.
Stockholm den 26 januari 1993 Sigge Godin (fp)