Riksdagen beslutade våren 1991 om ett pristak för
telefoni som innebär att telefontaxorna skulle få öka med
högst 70 procent av förändringen av nettoprisindex (prop
1990/91:87, bet TU28, rskr 369). Pristaket kombinerades
med ett krav på att televerkets totalproduktivitet skulle öka
med 3 % per år. Med det fastlagda prismålet och mot
bakgrund av riksdagsbeslutet år 1987 om en
omstrukturering av taxorna bedömdes taxebeslutet kunna
fullt ut delegeras till televerket. Det nya prismålet skulle
gälla med början år 1992.
Våren 1992 (bet TU23) beslöt dock riksdagen med en
majoritet bestående av socialdemokrater, vänsterpartiet
och ny demokrati att upphäva det tidigare beslutet.
Bakgrunden var att televerket, som fått ansvaret att
fastställa taxorna inom de ovan angivna riktlinjerna,
annonserade att de skulle förändra taxorna så att riks- och
utlandssamtal skulle gynnas medan lokalsamtal fick bära en
större del av kostnaderna. Den taxepolitik som televerket
följer ligger i linje med Post- och teleutredningens förslag
som presenterades våren 1990. Där konstateras bl.a. att
''syftet med avgiftsstrukturen för telefontjänsten skall vara
att få en rättvis fördelning av tjänstens totala kostnad. Det
innebär bl.a. en viss utjämning av avgifterna mellan
abonnenter i tätort och abonnenter i glesbygd''. Denna
inriktning av telefontaxorna stoppades alltså av
socialdemokraterna med stöd från vänsterpartiet och ny
demokrati.
Televerkets generaldirektör Tony Hagström säger i
Norrlandsförbundets informationsbilaga nr 7/1992: ''Från
televerkets sida är vi gärna med och bidrar till ett rundare
Sverige genom att sänka taxorna för rikssamtal och höja
dem för lokalsamtal. Tyvärr stoppades vårt önskemål i
riksdagen av en majoritet som bestod av
socialdemokraterna, vänsterpartiet och ny demokrati. Att
socialdemokraterna gick på denna linje är förbluffande med
tanke på att de tidigare har intagit precis motsatt ställning.''
De planer som televerket presenterade, och som mötte
sådant politiskt motstånd från riksdagens
oppositionspartier, innebar en höjning av avgiften för
lokalsamtal samtidigt som området för lokaltaxan utökades.
Undantaget var Stockholmsområdet, som skulle få en
särskild zonindelning som innebar att områdets gynnade
ställning, med tanke på hur många abonnenter man når
med ett lokalsamtal, skulle minska något. I övrigt ingick en
sänkning av riks- och utlandstaxor samt en höjning av
kvartalsavgiften för både hushåll och företag i planerna. Av
dessa planer tillät riksdagen bara en höjning av
kvartalsavgifterna. Vid ett senare beslut höjdes
samtalsavgifterna något. Den nya taxestrukturen har dock
ännu inte genomförts. Televerkets frihet att sätta taxorna
efter de riktlinjer som tidigare fastslagits har dock ännu inte
uppnåtts. Regeringspartierna är i denna fråga i minoritet.
Eftersom modern telefontrafik har höga fasta kostnader
medan driftkostnaderna är relativt låga så har rikssamtal
från exempelvis Norrland till södra Sverige subventionerat
lokalsamtal i Stockholm. En marknadsmässig prissättning
är därför ett viktigt instrument för att skapa ett rundare
Sverige. Att då fortsätta med politisk styrning i detalj av
telefontaxorna är synnerligen märkligt. Riksdagen måste nu
snarast befria televerket.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Televerkets frihet att fastställa
taxepolitik utifrån de principer som angivits i motionen och
tidigare riksdagsbeslut.
Stockholm den 25 januari 1993
Stefan Attefall (kds)