Konkurrenskommittén föreslog i ett delbetänkande år
1990 (SOU 1990:58) att inrikesflyget skulle avregleras.
Kommittén uppmärksammade emellertid särskilt de
konsekvenser som en avreglering skulle komma att få för
de olönsamma linjer som då subventionerades av SAS och
Linjeflyg inom ramen för dessa företags koncessioner. Vid
en avreglering innebärande fri konkurrens på samtliga
linjer skulle det inte längre vara möjligt att i koncessionerna
ställa upp villkor om att flygföretag skulle åta sig viss
olönsam trafik. Kommittén redovisade att underskottet på
flygnätet inom Norrland år 1989 uppgick till ca 90 milj.kr.
Detta täcktes då av Linjeflyg och SAS och motsvarade ca
2 % av inrikesflygets totala omsättning.
Konkurrenskommittén föreslog att flygsektorn också
efter en avreglering skulle svara för kostnadstäckning av
underskottet på regionalpolitiskt motiverade linjer som vid
en given tidpunkt inte kan drivas med företagsekonomisk
lönsamhet. Detta borde enligt kommittén ske genom att ta
ut en avgift av alla inrikesflygpassagerare. Med en sådan
avgift i storleksordningen 10 kronor per enkelresa bedömde
man att ett sådant system skulle kunna finansieras.
När regeringen under våren 1992 beslutade om
avreglering av inrikesflyget beaktade den inte detta förslag
från kommittén. Istället menade kommunikationsministern
att man borde låta marknaden själv visa vilka konsekvenser
avregleringen skulle få.
Att den fria marknaden inte skulle komma att visa något
intresse för de företagsekonomiskt olönsamma flyglinjerna
kunde var och en inse. Det är nu inte längre möjligt att ställa
krav på Linjeflyg och SAS att upprätthålla viss olönsam
trafik eller medverka till subventionering av sådan. Därmed
föreligger en uppenbar risk för nedläggning eller i vart fall
kraftig försämring av trafikservicen på vissa linjer.
Redan tidigare har kommunerna, företrädesvis små
kommuner, med långa avstånd till statliga flygplatser
tvingats lägga ned stora belopp av kommunala medel till
såväl investering och drift av flygplatser som subventioner
av flygtrafiken. Under ett antal år har utgått ett statsbidrag
om ca 15 milj.kr. till dessa flygplatser. Eftersom bidraget
inte höjts har realvärdet av detta blygsamma bidrag
successivt urholkats.
I årets budgetproposition skriver
kommunikationsministern att de stora avstånden i Norrland
självklart är ett faktum av betydelse men att de ändå inte är
ett exklusivt och avgörande skäl för samhälleliga insatser.
Det finns många orter i övriga Sverige som saknar
flygförbindelser sig emellan trots stora avstånd. De större
städerna i Norrland har dessutom väl fungerande
flygförbindelser till Stockholm och därmed till navet för det
svenska inrikesflyget, skriver statsrådet. Han avslutar detta
resonemang med påpekandet att andra resealternativ som
tåg och buss finns vanligtvis också att tillgå, om än med
varierande attraktivitet.
För oss som bor i skogslänen är
kommunikationsministerns resonemang ett slag i ansiktet.
Vi uppfattar det som uttryck för grov cynism och
skrämmande okunnighet. Det är till ringa tröst för
exempelvis boende i Vilhelmina att Umeå har goda
förbindelser med navet i flygtrafiken. Till Umeå är det 25
mil. Även om många orter i övriga Sverige inte har
direktflyg sig emellan har de relativt nära till en flygplats
med anknytning till inrikesnätet. För Vilhelmina och ett
antal andra centralorter i de sju skogslänen finns inte den
förutsättningen. Många kommuner i dessa län tvingas nu att
göra, för dem, stora ekonomiska uppoffringar för att
upprätthålla ett regionalt flyg. Och flygförbindelser är för
dessa regioner en avgörande faktor för att värva och behålla
en industriell verksamhet.
Kommunikationsministern avser att ge Luftfartsverket i
uppdrag att särskilt studera effekterna av flygtrafikens
avreglering. Men till vår stora förvåning avser denna studie
enbart trafiken Östersund--Umeå--Luleå, där staten enligt
statsrådet har ett särskilt ansvar på grund av
sjukvårdsregionens uppbyggnad. Vi menar att statens
ansvar måste sträcka sig väsentligt längre. Och statens
ansvar för flygtrafiken i skogslänens inland kan inte anses
uppfyllt med det blygsamma stödet om 15,2 milj.kr. som
föreslås i budgetpropositionen.
Vi inser att det är svårt att finna utrymme för att av
statsbudgetmedel göra stödinsatser av den storlek som
krävs för att regionalt viktig flygtrafik skall kunna
upprätthållas i skogslänen. Vi anser därför att
konkurrenskommitténs förslag i detta hänseende snarast bör
genomföras. Förslaget innebär, som vi nämnt inledningsvis,
att allt inrikesflyg belastas med en mindre avgift i
storleksordningen 10 kronor per enkel biljett och att
influtna medel används för att stödja regionalpolitiskt
angelägen flygtrafik. Enligt vår mening bör detta stöd riktas
till skogslänen som tveklöst har de största behoven av
sådana insatser p.g.a. de långa avstånden och bristen på bra
alternativa kommunikationsmedel.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till regionalt motiverade
flyglinjer i skogslänen.
Stockholm den 21 januari 1993
Georg Andersson (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Bo Holmberg (s)
Axel Andersson (s)
Leo Persson (s)
Nils-Olof Gustafsson (s)
Bo Finnkvist (s)