Bakgrund
Behovet av internationella sjötransporter mellan världens kontinenter är mycket stort och kommer att växa ytterligare i framtiden. Världshandeln är helt beroende av effektiva och säkra sjötransporter. Sjöfarten har den ojämförligt lägsta transportkostnaden per tonkilometer och kommer under överskådlig tid att vara det enda tänkbara transportmedlet för många viktiga varuslag och inte minst för transporter av råvaror från utvecklingsländer.
Den allt övervägande delen av världshandelsflottan är privatägd och fartygen är registrerade i ett stort antal länder. En del av dessa stater har, liksom Sverige, en lång sjöfartstradition att falla tillbaka på, ett väl fungerande register- och finansieringssystem och en kompetent sjöfartsinspektion med ett kunnande som borgar för god sjösäkerhet. Många av dessa länder har också en god sjöfartsutbildning som skapar tillgång till en kader av kunniga och modernt utbildade besättningar.
Men det finns också länder som främst av ekonomiska skäl tillskapat sjöfartsregister, öppna för utländska rederiintressen. Dessa länder saknar ofta egen väl fungerande sjöfartsinspektion och man tillhandahåller inte heller någon sjöfartsutbildning, utan utgår från att där registrerade fartyg skaffar sig besättningar från annat håll.
Genom dessa olikartade förutsättningar finns möjligheter för mindre nogräknade redare att sysselsätta undermåliga fartyg med dåligt utbildade besättningar. Detta faktum utgör en allvarlig fara för säker sjöfart och därmed för säkra transporter av världshandeln. Precis som i landsvägstrafik utgör dessutom en enda undermålig enhet en allvarlig fara inte bara för den egna lasten utan också för alla andra enheter som utnyttjar samma färdväg.
Det kan finna många orsaker till sjöolyckor, men det är ett faktum att den mänskliga faktorn spelar en skrämmande stor roll och att dåligt underhållna fartyg också skapar allvarliga risker för katastrofer.
FNs fackorgan, den internationella sjöfartsorganisationen, arbetar energiskt på att skapa ett internationellt, tillförlitligt regelverk för sjötransporter och arbetar också energiskt på att få sådana regler tillämpade i praktiken på alla världens hav. Men arbetet går långsamt och det tar ofta många år innan nya regler kan sättas i kraft. Dessutom tillämpas nya regler oftast bara på fartyg som byggs efter reglernas ikraftträdande och därmed fortsätter ett stort antal fartyg, som tillverkats enligt äldre normer, att trafikera världshaven, ofta under flera decennier.
Det skulle vara i både världshandelns och världssjöfartens intresse om ett och samma internationella regelverk för fartygens byggande, drift, underhåll och bemanning kunde tillskapas och omsättas i praktiken. Ett hinder för en sådan ordning utgör det nuvarande stora antalet registerländer med olika säkerhetskrav som vi ser i dag.
Sjöfarten är, liksom luftfarten, unik i den meningen att båda styrs av ett internationellt regelverk som bygger på samverkan inom FNs ram -- i sjöfartens fall den internationella sjöfartsorganisationen i London och dess regler för byggande och drift av handelsfartyg.
Undertecknad Bo G Jenevall tillskrev, på eget initiativ, i slutet av 70-talet FNs generalsekreterare Kurt Waldheim och framförde ett förslag till att på ett annorluda sätt förbättra sjöfarten. Jag fick ett mycket uppmuntrande svar med beskedet att jag måste vända mig till regeringen då FN bara tar upp förslag som framförs av medlemsländernas regeringar. Jag gjorde så och tillskrev regeringen Fälldin och fick till svar att ärendet överlämnats till utrikesdepartementet för åtgärd. Jag har sedan inte hört något, varför jag nu som riksdagsledamot lägger förslaget i något förändrad form som en motion.
Förslag
Med denna utgångspunkt skulle det vara möjligt att genom ett svenskt initiativ och via FN tillskapa en ordning som skulle bli en garant för en effektiv och väl underhållen världshandelsflotta med väl utbildade besättningar som effektivt och säkert kunde betjäna världshandeln.
Så skulle kunna ske genom att Förenta nationerna, med utgångspunkt i den internationella sjöfartsorganisationens regelverk, tillskapade ett internationellt sjöfartsregister i vilket alla fartyg skulle kunna registreras och då få rätten att föra en särskild FN-flagg under förutsättning att man uppfyllde detta internationella registers kvalitetsnormer i fråga om fartyget, driften, rederiledningen och besättningen. I takt med att antalet registreringar i detta FN-register ökar och vinner allmän accept som en kvalitetssäkring skulle undermåligt tonnage snabbt rensas ut och sjösäkerheten höjas.
Sjöförsäkringsbolagen borde kunna ge FN-fartygen särskilda rabatter, liksom FN-staterna skulle kunna medge dessa fartyg rabatter vid hamnanlöp. I takt med registrets tillväxt skulle ansvarkännande handelsföretag föredra sådant tonnage och välutbildade besättningar skulle i första hand söka sig till dessa fartyg. Detta skulle sammantaget leda till att undermåligt tonnage snabbt rensades ut från världshandelsflottan och skrotades till förmån för nybyggt tonnage som konstruerats efter de senaste säkerhetsnormerna. En sådan utveckling skulle gagna världsekonomin, världshandeln och världssjöfarten och alla som får sin bärgning ut denna verksamhetsgren.
Mot denna bakgrund föreslås att regeringen tar initiativ i Förenta nationerna till ett särskilt internationellt fartygsregister i FNs regi och förklarar sig berett att ställa expertis till förfogande för att dra upp riktlinjerna för ett sådant registers tillskapande och funktion.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett särskilt internationellt fartygsregister i FN:s regi.
Stockholm den 24 januari 1993 Bo G Jenevall (nyd) Kenneth Attefors (nyd)