Behovet av internationella sjötransporter mellan
världens kontinenter är mycket stort och kommer att växa
ytterligare i framtiden. Världshandeln är helt beroende av
effektiva och säkra sjötransporter. Sjöfarten har den
ojämförligt lägsta transportkostnaden per tonkilometer och
kommer under överskådlig tid att vara det enda tänkbara
transportmedlet för många viktiga varuslag och inte minst
för transporter av råvaror från utvecklingsländer.
Den allt övervägande delen av världshandelsflottan är
privatägd och fartygen är registrerade i ett stort antal
länder. En del av dessa stater har, liksom Sverige, en lång
sjöfartstradition att falla tillbaka på, ett väl fungerande
register- och finansieringssystem och en kompetent
sjöfartsinspektion med ett kunnande som borgar för god
sjösäkerhet. Många av dessa länder har också en god
sjöfartsutbildning som skapar tillgång till en kader av
kunniga och modernt utbildade besättningar.
Men det finns också länder som främst av ekonomiska
skäl tillskapat sjöfartsregister, öppna för utländska
rederiintressen. Dessa länder saknar ofta egen väl
fungerande sjöfartsinspektion och man tillhandahåller inte
heller någon sjöfartsutbildning, utan utgår från att där
registrerade fartyg skaffar sig besättningar från annat håll.
Genom dessa olikartade förutsättningar finns
möjligheter för mindre nogräknade redare att sysselsätta
undermåliga fartyg med dåligt utbildade besättningar.
Detta faktum utgör en allvarlig fara för säker sjöfart och
därmed för säkra transporter av världshandeln. Precis som
i landsvägstrafik utgör dessutom en enda undermålig enhet
en allvarlig fara inte bara för den egna lasten utan också för
alla andra enheter som utnyttjar samma färdväg.
Det kan finna många orsaker till sjöolyckor, men det är
ett faktum att den mänskliga faktorn spelar en skrämmande
stor roll och att dåligt underhållna fartyg också skapar
allvarliga risker för katastrofer.
FNs fackorgan, den internationella
sjöfartsorganisationen, arbetar energiskt på att skapa ett
internationellt, tillförlitligt regelverk för sjötransporter och
arbetar också energiskt på att få sådana regler tillämpade i
praktiken på alla världens hav. Men arbetet går långsamt
och det tar ofta många år innan nya regler kan sättas i kraft.
Dessutom tillämpas nya regler oftast bara på fartyg som
byggs efter reglernas ikraftträdande och därmed fortsätter
ett stort antal fartyg, som tillverkats enligt äldre normer, att
trafikera världshaven, ofta under flera decennier.
Det skulle vara i både världshandelns och
världssjöfartens intresse om ett och samma internationella
regelverk för fartygens byggande, drift, underhåll och
bemanning kunde tillskapas och omsättas i praktiken. Ett
hinder för en sådan ordning utgör det nuvarande stora
antalet registerländer med olika säkerhetskrav som vi ser i
dag.
Sjöfarten är, liksom luftfarten, unik i den meningen att
båda styrs av ett internationellt regelverk som bygger på
samverkan inom FNs ram -- i sjöfartens fall den
internationella sjöfartsorganisationen i London och dess
regler för byggande och drift av handelsfartyg.
Undertecknad Bo G Jenevall tillskrev, på eget initiativ,
i slutet av 70-talet FNs generalsekreterare Kurt Waldheim
och framförde ett förslag till att på ett annorluda sätt
förbättra sjöfarten. Jag fick ett mycket uppmuntrande svar
med beskedet att jag måste vända mig till regeringen då FN
bara tar upp förslag som framförs av medlemsländernas
regeringar. Jag gjorde så och tillskrev regeringen Fälldin
och fick till svar att ärendet överlämnats till
utrikesdepartementet för åtgärd. Jag har sedan inte hört
något, varför jag nu som riksdagsledamot lägger förslaget i
något förändrad form som en motion.
Förslag
Med denna utgångspunkt skulle det vara möjligt att
genom ett svenskt initiativ och via FN tillskapa en ordning
som skulle bli en garant för en effektiv och väl underhållen
världshandelsflotta med väl utbildade besättningar som
effektivt och säkert kunde betjäna världshandeln.
Så skulle kunna ske genom att Förenta nationerna, med
utgångspunkt i den internationella sjöfartsorganisationens
regelverk, tillskapade ett internationellt sjöfartsregister i
vilket alla fartyg skulle kunna registreras och då få rätten att
föra en särskild FN-flagg under förutsättning att man
uppfyllde detta internationella registers kvalitetsnormer i
fråga om fartyget, driften, rederiledningen och
besättningen. I takt med att antalet registreringar i detta
FN-register ökar och vinner allmän accept som en
kvalitetssäkring skulle undermåligt tonnage snabbt rensas
ut och sjösäkerheten höjas.
Sjöförsäkringsbolagen borde kunna ge FN-fartygen
särskilda rabatter, liksom FN-staterna skulle kunna medge
dessa fartyg rabatter vid hamnanlöp. I takt med registrets
tillväxt skulle ansvarkännande handelsföretag föredra
sådant tonnage och välutbildade besättningar skulle i första
hand söka sig till dessa fartyg. Detta skulle sammantaget
leda till att undermåligt tonnage snabbt rensades ut från
världshandelsflottan och skrotades till förmån för nybyggt
tonnage som konstruerats efter de senaste
säkerhetsnormerna. En sådan utveckling skulle gagna
världsekonomin, världshandeln och världssjöfarten och alla
som får sin bärgning ut denna verksamhetsgren.
Mot denna bakgrund föreslås att regeringen tar initiativ
i Förenta nationerna till ett särskilt internationellt
fartygsregister i FNs regi och förklarar sig berett att ställa
expertis till förfogande för att dra upp riktlinjerna för ett
sådant registers tillskapande och funktion.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett särskilt internationellt
fartygsregister i FN:s regi.
Stockholm den 24 januari 1993
Bo G Jenevall (nyd)
Kenneth Attefors (nyd)