Den socialdemokratiska regeringen tillsatte i maj 1991
en utredning med uppgift att kartlägga
Stockholmsregionens person- och godstransporter till sjöss
och därtill anslutande landtransporter. I juni 1992
redovisades utredningen. Sammanfattningsvis föreslog
utredningen bl.a.
att det inte finns tillräckliga skäl att styra bort
färjetrafiken från Stockholms hamn,
att begränsa svavelhalten i drivmedel för fartyg i
tidtabellsbunden trafik mellan Sverige och Finland,
att vidtaga åtgärder mot färjornas kväveoxid- och
koldioxidutsläpp,
att Länsstyrelsen i Stockholms län i samråd med
Sjöfartsverket prövar behovet av fartbegränsningar i
Stockholms skärgård bl.a. med hänsyn till erosionen,
att färjornas storlek begränsas,
att en ny led -- Rödkobbsleden -- öppnas.
Ett stort antal remissinstanser har yttrat sig över
utredningen. En majoritet av remissyttrandena stöder
förslagen. När det gäller det mest genomgripande
förslaget -- att en ny led öppnas (Rödkobbsleden) -- är
meningarna mera åtskilda.
Departementschefens uttalande i budgetpropositionen
1993/94 är förvånande. För det första får man ett intryck av
att han säger att det är märkligt att debatten i stora stycken
''blivit en fråga om Rödkobbsleden eller ej''. Detta intryck
förstärks när han i nästa mening säger att ''Rödkobbsleden
utgör ... bara en del i ett försök till helhetssyn beträffande
farleds- och trafiksystemet i Stockholmsregionen''. Det är
inte bra att ha en kortsiktig syn på de världsunika
naturresurser som Stockholms skärgård har och som
självfallet måste bevaras. Departementschefens
uttryckssätt tyder på att han till fullo satt sig in i hur oerhört
betydelsefull frågan om en ny led i Stockholms skärgård är.
Kommunikationsministern vill nu ''att utredningens
underlag bör utnyttjas för en dialog om trafiken i
Stockholmsregionen''. Vidare vill han uppdra åt
Länsstyrelsen i Stockholms län att tillsammans med
Sjöfartsverket leda den s.k. dialogen.
Med vetskap om att dessa båda institutioner vill ha en ny
led -- Rödkobbsleden -- skapas intrycket att frågan är i goda
händer. Länsstyrelsen och Sjöfartsverket med sin bristande
förståelse för att Stockholms skärgård representerar en del
av svensk natur som är unik i världen kommer självfallet att
utnytta uppdraget för sina syften. Man brukar i
miljösammanhang tala om frågor som inte bara har
regionalt intresse utan även riksintresse. Stockholms
skärgård har världsintresse.
När det gäller utredningens förslag beträffande
svavelhalten i drivmedel, kväveoxid- och koldioxidutsläpp,
fartbegränsningar, färjornas storlek och
miljökonsekvensbeskrivningar tillstyrks förslaget. Det är
bra, även om preciseringar hade varit önskvärda.
Som exempel kan nämnas att nu krävs ett klart uttalande
om färjornas storlek. I utredningen ''Färjor och farleder''
föreslås att de största färjorna (ca 200 m långa och brutto 65 000
ton) som i dag trafikerar Stockholms skärgård skall
utgöra ''tak'' i fortsättningen. Denna uppfattning delar jag
inte. Nu bör uttalas att fr.o.m. 1/1 1996 bör ''taket'' sänkas
med 15--20 %.
De exakta talen för längd och bruttovikt bör expertis
utforma.
Vidare bör hastighetsbegränsningarna sänkas och
preciseras. Men det allra viktigaste är att
hastighetskontrollen blir effektivare. Som det är i dag
överträder färjorna nuvarande hastighetsgränser utan att
det beivras. Här bör modern teknik t.ex. kontroll via satellit
utnyttjas.
En huvudfråga i detta sammanhang utgör frågan om
Sveriges eventuella medlemskap i EG. Hur påverkas
färjetrafiken av andra tax free-bestämmelser m m? Antag
att färjetrafiken av dessa skäl avsevärt minskas, kanske
halveras. En sådan utveckling måste noga prövas i en
diskussion om behov av nya farleder.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att beslut om en ny eventuell
farled i Stockholms skärgård (Rödkobbsleden) bör avvakta
tills frågan om Sveriges EG-anslutning är avgjord.