Under 1992 inträffade flera allvarliga olyckor med
fritidsbåtar. Exempelvis omkom samtliga ombordvarande
då en motorbåt ute på Ålands hav vattenfylldes. Trots att
sjöräddningen larmades och fastän samtliga
ombordvarande hade ordentliga flytkläder överlevde dessa
inte på grund av att de inte i tid kunde upptäckas genom
flygspaning. Felaktig färg på flytkläderna gjorde det näst
intill omöjligt att från luften upptäcka de nödställda. Färgen
avvek inte tillräckligt markant från havet.
Vid en annan olycka försvann en båt någonstans mellan
Gotland och Estland. Sjöräddningsarbetet försvårades av
att samarbetet med de estniska myndigheterna inte
fungerade på ett tillfredsställande sätt. Flera brister har
kunnat konstateras.
Vilka lärdomar bör då dras av sådana olyckor där
fritidsbåtar och andra mindre båtar är inblandade? Vad görs
för att förebygga liknande olyckor? Går det att hitta
generella mönster eller systemfel? Och hur går man i så fall
tillväga?
En möjlig väg är att tillsätta en särskild
båthaverikommission, som skall ha som uppgift att företaga
noggranna undersökningar av olyckorna i avsikt att
förhindra liknande olyckor. I andra sammanhang
förekommer det att haverikommissioner tillsätts för att dra
slutsatser inför framtiden. Varför inte också göra det på
detta område? Det skulle vara ett medel i det viktiga
sjösäkerhetsarbetet. Den typen av åtgärder behövs för att
skapa ökad trygghet. Exempelvis skulle Sjösäkerhetsrådet
inom ramen för sina uppgifter här kunna göra en insats.
Även andra organ skulle därvid kunna göra effektiva
insatser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
behovet av en särskild båthaverikommission för att utreda
allvarligare olyckor med fritidsbåtar och andra mindre
båtar.