Sjöfrakt är ett miljövänligt sätt att transportera stora
mängder gods längre sträckor. I Europa spelar
kanalsjöfarten en växande roll i en infrastruktur för
effektiva transporter. I planeringen för att begränsa
miljöbelastningen satsar EG på att begränsa
landtransporter genom att utnyttja de inre vattenvägarna.
Närsjöfarten får också en växande betydelse.
Sveriges två stora inre vattenvägar är Vänern och
Mälaren. I båda fallen kan man undvika belastande
vägtransporter genom att i stället utnyttja de goda
möjligheterna som finns till sjöfrakter.
Genom investeringar som betalats av staten, landstingen
och berörda kommuner har kapacitet och säkerhet kunnat
förbättras genom åren. Hamnarna har stor regionalpolitisk
betydelse.
Olika faktorer spelar naturligtvis roll för
konkurrenskraften mellan olika transportalternativ och
vilka start- och slutpunkter som väljs. En sådan faktor är
den statliga farledsvaruavgiften, som tas ut enligt en särskild
förordning. Den tas ut av varje fartyg med visst belopp i
förhållande till dess last räknat i ton. Avgiften är också
avståndsrelaterad och är olika för råolja och
mineraloljeprodukter.
Enligt vår uppfattning motverkar nuvarande utformning
av avgiften strävandena att stimulera sjötransporter.
Farledsvaruavgiften är cirka 45 % högre om ett fartyg går
till Mälarhamnarna Västerås eller Köping som om det lossar
i Oxelösund. Samma jämförelse med Stockholm visar ett
avgiften blir cirka 25 % högre. Farledslängden från
Landsort till Stockholm resp. Mälarhamnar enligt ovan är
ungefär densamma.
Enligt vår mening är det angeläget att
farledsvaruavgiften ses över i syfte att stimulera
sjötransporterna på de sträckor där det finns konkurrens
mellan olika transportmedel.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en översyn av
farledsvaruavgifterna.
Stockholm den 22 januari 1993
Göran Magnusson (s)
Lena Hjelm-Wallén (s)
Roland Sundgren (s)
Berit Oscarsson (s)
Margareta Israelsson (s)