När riksdagen 1987 enligt lag 1987:733 och förordningen
1987:906 beslöt att fritidsbåtar av en viss storlek skulle
registreras ville vi uppnå tre saker:En rationell
övervakning och kontroll av säkerheten till sjöss
Utredningar rörande skatter, tullar och indrivning
Planering avseende turism, friluftsliv och naturvård
En stor informationskampanj föregick genomförandet.
Under det första året, 1988, gick
övervakningsmyndigheterna (kustbevakning och sjöpolis)
enligt egna uppgifter mycket varsamt fram gentemot
båtägarna vad avser fritidsbåtsregistreringen.
Oregistrerade båtar prejades och ägaren informerades om
gällande bestämmelser samt tilldelades
anmälningsblanketter till registret.
Åren därefter ägnades relativt stora resurser för att
genomdriva lagen och oregistrerade eller ofullständigt
registrerade båtar prejades regelmässigt och deras ägare
rapporterades.
Under sommaren 1992 var det ytterst sällsynt att
oregistrerade båtar påträffades.
Kostnaderna för genomdrivande av lagen (övervakning
och lagföring) torde icke vara obetydliga.
Registret innebar många fördelar inte minst med
avseende på räddningstjänst och sjötrafikkontroll. Vid
kontakter med kustbevakningen har bl.a. framkommit att
varje sommar förekommer ett antal sjöräddningslarm där
anhöriga i land saknar personer till sjöss som inte hört av sig
på avtalad tid. Det är mer en regel än ett undantag att den
anhörige har mycket vaga begrepp om
båttyp/segelnummer/namn etc., vilket naturligtvis avsevärt
försvårar en upptäckt.
Ett larm av denna typ resulterar alltid i en
beredskapshöjning/allmän efterspaning. Om de saknade
inte kan hittas inom rimlig tid kan detta leda till ett reguljärt
sjöräddningspådrag. Kostnaderna kan bli avsevärda.
Genom båtregistret kan man med hjälp av t.ex.
båtägarens födelsedata få fram all tillgänglig information
om den saknade båten och därigenom också göra en
riskbedömning (är det en stor sjövärdig båt, har den både
segel och motor etc.).
Båtar som driver herrelöst på havet skapar ett annat
problem. Man måste omedelbart försöka få veta om det är
en båt som har slitit sig från en brygga, varvid man måste
underrätta ägaren, eller om någon fallit överbord vilket
innebär sjöräddningsuppdrag. Med hjälp av båtregistret
kan man få svar. Är båten registrerad kan ägaren eller hans
familj kontaktas för att skapa klarhet i frågan utan att
behöva binda stora resurser.
Registreringen har också en allmänpreventiv verkan.
Det medför vissa risker att busköra, färdas genom
naturskyddsområden eller köra berusad även om ingen
bevakningsenhet finns i närheten. Genom registret kan ju
ägaren trots allt identifieras, uppsökas och lagföras.
När det gäller båtstölder är båtregistreringen förvisso ett
trubbigt instrument, men trots detta har båttjuvar ertappats
vid ett antal tillfällen under senare år just i samband med
rutinmässig registreringskontroll.
Efter hand som fördelarna med fritidsbåtsregistret blev
uppenbara minskade det motstånd mot registret som initialt
hade funnits hos många båtägare. Beslutet om att avskaffa
båtregistet framstår därför mest som en fråga om politisk
prestige utan de välgrundade motiv som bör föregå ett
riksdagsbeslut.
Enligt registreringsmyndigheten skulle en avgiftsökning
från nuvarande 30 till 50 kr. per år täcka myndighetens
driftskostnader. Denna avgift är bara hälften så hög som
kostnaden för en natt i flertalet gästhamnar och bara en
bråkdel mot den årliga försäkringskostnaden eller
bryggplatskostnaden.
Sett mot bakgrund av den säkerhetshöjande effekt som
registret skapar genom att möjliggöra snabb och säker
identifiering i räddningstjänstsammanhang och den
allmänpreventiva effekten som verkar dämpande på
''busbeteenden'' torde denna avgift icke avskräcka de
seriösa båtägarna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om återinförande av båtregistret i
enlighet med tidigare gällande lag och författning på
området.
Stockholm den 21 januari 1993
Viola Furubjelke (s)
Ulla Pettersson (s)
Inga-Britt Johansson (s)
Lennart Nilsson (s)