Trots att riksdagen så begärt har regeringen inte förmått åstadkomma en sammanhållen infrastrukturproposition där olika trafikpolitiska mål kunnat vägas mot varandra. I stället är det två propositioner lagda bredvid varandra, en för vägar och en för järnvägar, men som saknar konsekvensanalyser för de sammantagna investeringarna. Särskilt anmärkningsvärt är att länstrafikanslaget blivit så styvmoderligt behandlat, eftersom det är det anslag som inom sig måste ta hänsyn till och sammanväga behoven av samtliga trafikslag.
Genom regeringens oförmåga att analysera och värdera målkonflikterna i de trafikpolitiska målen riskerar vi att det kommer att saknas pengar för infrastruktursatsningar i regioner med mycket hög trafikintensitet och befolkningstäthet, medan andra regioner knappast vet hur de skall kunna få fram människor och gods för att använda de gjorda investeringarna.
Vägar och järnvägar i Stockholmsregionen
Stockholmsregionen är centrum i den mest tätbefolkade delen av Sverige. Drar man en cirkel med 18 mils radie från Stockholm innesluts 35 % av Sveriges befolkning. Det säger sig självt att kommunikationsmöjligheter både vad gäller personer och gods är av avgörande betydelse för att denna region skall fungera. Mälardalsområdet kommer i framtiden alltmer att fungera som en gemensam arbetsmarknad vilket förutsätter att det är möjligt att utveckla miljömässigt goda och effektiva kollektiva pendlingsalternativ.
I dag talas allt oftare om järnvägens betydelse för att skydda miljön. Men spårbunden trafik förutsätter på grund av sin relativa storskalighet att det är stora resandeströmmar som anlitar spåren.
Mälardalen torde vara den region i Sverige som har bästa förutsättningar för att tillgodogöra sig alla de fördelar som ett modernt regionalt och lokalt spårbundet kollektivtrafiknät kan ge. Därför är det av yttersta vikt att hela systemet med tåg i Mälardalen kommer till stånd mycket snabbt.
I det här sammanhanget är det emellertid också viktigt att poängtera att det inte räcker att bygga ut järnvägar i form av räls och signalanläggningar. Det måste finnas moderna tåg som går på rälsen också. För att kollektivtrafiken skall kunna bli ett realistiskt alternativ till privatbilen måste den ha en standard vad gäller flexibilitet, tillgänglighet, bekvämlighet och snabbhet som vida överträffar de regionaltåg som i dag trafikerar Mälardalen. Det krävs också bra terminaler och moderna fordon för busstrafiken.
Regeringen föreslår nu ett oförändrat eller i praktiken neddraget anslag till länstrafikanläggningarna under de närmaste åren. Av alla tänkbara skäl -- regionalpolitiska, miljömässiga, trafiksäkerhetsskäl osv. -- är detta helt förkastligt. Vi menar att det är nödvändigt med en mycket kraftig ökning av LTA-anslaget om vi skall klara de trafikpolitiska mål som riksdagen satt upp.
Vid fördelning av LTA-anslaget mellan respektive län är det rimligt och nödvändigt att Vägverket gör en sammanvägning både av regionalpolitiska och framför allt av miljömässiga och trafiksäkerhetsmässiga behov i respektive län. I det sammanhanget förutsätter vi att fördelningen tar hänsyn till de stora trafikmängder som belastar Stockholmsregionen.
Arlandabanan
Vad gäller Arlandabanan anger regeringen i propositionen att Banverket skall göra en samhällsekonomisk studie av den norra delen, den s.k. norra böjen, av banan. Få, om ens något, infrastrukturprojekt i vårt land har varit utsatta för studier på längden och på tvären som järnvägen till Arlanda. Alla har kommit fram till samma resultat. Ingen privat finansiär, såvida vederbörande inte får statliga garantier till 100 %, är beredd att bygga banan. Resultatet av regeringens trixande med denna fråga kan bli att inte bara Arlandabanan och därmed också den tredje rullbanan utan också stora delar av samordningsfördelarna med den regionala trafiken går förlorade.
Vi menar att Arlandabanan skall vara en integrerad del av stomjärnvägsnätet och det regionala nätet och att hela utbyggnaden inklusive stationsanläggningar måste finansieras över statsbudgeten.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökade anslag till länstrafikanläggningar,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fördelningen mellan länen av LTA-anslaget,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om byggande och drift av Arlandabanan.
Stockholm den 23 mars 1993 Anita Johansson (s) Thage G Peterson (s) Sören Lekberg (s) Hans Göran Franck (s) Mona Sahlin (s) Eva Johansson (s) Björn Ericson (s) Ingela Thalén (s) Ines Uusmann (s) Pierre Schori (s)