Ett register för fritidsbåtar infördes den 1 januari 1988.
Bestämmelser härom finns i lagen om fritidsbåtsregister
(1987:773) och i förordningen om fritidsbåtsregister
(1987:906). Enligt lagen skulle varje svensk båt som inte går
i yrkesmässig trafik registreras om:
1. Båten drevs med segel eller motor och skrovet hade
en största längd av minst fem meter eller 2.
Båten drevs med en motor vars propelleraxeleffekt
eller motsvarande översteg tio kilowatt eller med flera
motorer vars sammanlagda effekt översteg nämnda tal.
Registreringsplikten inträdde då båten första gången
sjösattes eller då den utrustades med segel eller motor.
Registret har förts av sjöfartsverket och länsstyrelserna.
Båten tilldelades en registerbeteckning som bestod av tre
bokstäver och två siffror. Registerbeteckningen
anbringades väl synlig på båda sidorna av båten.
Ändamålet med ett båtregister är att ge underlag för
kontroll av ordning och säkerhet till sjöss och att kunna
planera trafiken med fritidsbåtar. Registret skall även
användas som underlag för planering som avser turism,
friluftsliv och naturvård samt för utredningar rörande
skatter, tullar och indrivning.
Den årliga avgiften per registrerad båt har varit 30 kr.
Riksdagen beslutade i december 1992 på förslag av
trafikutskottets borgerliga majoritet (bet. 1992/93:TU10)
och i enlighet med proposition 1992/93:102 att avveckla
fritidsbåtsregistret från och med 1992 års utgång.
Det har påståtts att båtregistret kan underlätta
båtstölder och försäkringsbedrägerier. Som skäl för
nedläggning av registret har också hävdats att det inte bär
sina kostnader.
Att registret inte bär sina kostnader är i och för sig
korrekt. Detta beror emellertid på den missbedömning av
antalet registreringsbara fritidsbåtar som gjordes vid
registrets införande. Antalet fritidsbåtar uppskattades då
till ca 400.000, medan den verkliga siffran har visat sig vara
ca 300.000. Det är således genom att basera en orimligt låg
årsavgift -- 30 kronor per båt -- på ett orealistiskt antal båtar
som registret har varit en dålig affär för statskassan.
Detta tas nu av motståndarna, idag nästan bara intressen
i båtbranschen, till intäkt för att slopa registret. Argument
som myndighetsövergrepp, integritetsbrott och
överbyråkratisering är däremot påståenden som saknar all
saklig grund. Bl.a. har riksskatteverket upptäckt att ett
antal lyxbåtar smugglats in i landet. Ägarna tvingas nu
betala moms till fromma för samhället och hederliga
skattebetalare.
Antalet båtolyckor liksom båtstölder och andra lagbrott
till sjöss, såsom hastighetsöverträdelser, ökar. Sådana
avarter har visat sig vara lättare att hantera med ett
båtregister som är en absolut förutsättning för att
överhuvudtaget kunna identifiera stulna båtar.
Berörda myndigheter som rikspolisstyrelsen,
kustbevakningen, sjöpolisen och sjöräddningen ställer sig
positiva till båtregistret. Sjöpolisen anser att stulna båtar
bara kan spåras genom någon form av registerbeteckning
samtidigt som man noterar att såväl fartsyndare som tjuvar
och rånare kunnat gripas tack vare registret. Och enligt
sjöräddningen har registret underlättat efterspaningen av
försvunna båtar. Ett avskaffande av båtregistret innebär
också ett påtagligt avbräck för exekutionsväsendet i dess
uppgift att hitta utmätningsbar egendom.
De skäl för en avveckling av fritidsbåtsregistret som
departementschefen och trafikutskottet anför vilar på en
synnerligen bräcklig grund. För det första motsatte sig en
rad tunga remissinstanser som Kustbevakningen, Statens
räddningsverk, Generaltullstyrelsen, Rikspolisstyrelsen,
Länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Värmlands och
Jämtlands län, Larmtjänst AB, Svenska
stöldskyddsföreningen m.fl. att fritidsbåtsregistret
avvecklas. För det andra anförde ett mindre antal
remissinstanser att någon form av frivillig registrering
''synes önskvärd''. Enbart ett fåtal organisationer, med
starka kopplingar till båtbranschen ansåg att
fritidsbåtsregistret ''i sin nuvarande form bör upphöra''.
De enda instanser som förklarat sig vara absoluta
motståndare till ett fritidsbåtsregister är sålunda
kommunikationsdepartementet och trafikutskottets
borgerliga majoritet. Som praktiskt taget enda skäl för att
slopa det väl fungerande båtregister, som vid årsskiftet
omfattade ca 300.000 fritidsbåtar, anförde
utskottsmajoriteten (sid 5 i bet. 1992/93:TU 10) att det
rörde sig om ett intrång i den enskildes integritet. På nästa
sida i samma betänkande skriver man att det frivilliga
register som kunde tänkas inrättas ''måste föras med hjälp
av automatisk databehandling''(!!!). Detta på tal om
integritetsintrång (sic!).
Ett båtregister är för övrigt jämförbart med ett
bilregister i så måtto att det krävs ''spelregler'' såväl på sjön
som på vägarna. Sjöräddning, sjöspaning,
narkotikabekämpning, polisinsatser vid båtstölder m.m.
kräver varje år stora ekonomiska resurser, vilka till stor del
faller på skattebetalarna. Detta är ett fullständigt orimligt
förhållande. Vi föreslår därför att fritidsbåtsregistret
snarast återinföres och att den avgift som det skall åligga
varje båtägare att betala inte bara skall täcka
registerkostnaden utan också ge ett väsentligt bidrag till
samhällets kostnader för upprätthållande av sjösäkerhet
m.m. Därför bör avgiften i ett inledningsskede inte
understiga 300 kronor per båt och år. Det bör också
övervägas att differentiera båtavgiften på värde- och/ eller
storleksmässiga grunder.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att återinföra
fritidsbåtsregistret,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om båtavgifter.1
Stockholm den 20 januari 1993
Bengt Silfverstrand (s)
Birthe Sörestedt (s)