Sjöfartsverket har i praktiken monopol på framställning
och tryckning av sjökort över svenska farvatten av betydelse
för sjöfarten. Som motiv för monopolet har angivits militära
och sjösäkerhetsskäl.
Monopolställningen gör det särskilt angeläget att
sjöfartsverket tillgodoser legitima konsumentintressen och
inte missbrukar sin ställning.
Varje fritidsskeppare torde kunna vittna om att de
nuvarande sjökorten av papper efter kort tids användning
blir mer eller mindre obrukbara. Fukt -- från nederbörd,
sjöstänk och kondens -- samt bristningar i oundvikliga
vikningar förstör papperet på vilket korten är tryckta. Att
åtgärda problemen medelst inplastning eller plastfodral
hjälper föga. Efter någon tid brister plasten på grund av
slitage, kyla och vikningar. Inplastning och plastfodral kan
dessutom kosta mer än själva korten.
Problemet har emellertid en enkel och billig lösning.
Numera finns på marknaden konstfibermaterial som
utvecklats som medium för tryckt information i industriella
och andra krävande miljöer. Vissa fabrikat är väl så
lämpade för tryckning som papper och kan med fördel
skrivas och suddas på. Till skillnad från papper är de
okänsliga för fukt, de flyter, är omöjliga att riva sönder med
mänsklig kraft, vikbara tusentals gånger utan bristningar,
okänsliga för ultraviolett strålning och miljövänliga vid
förbränning. Kort sagt, materialet är utomordentligt väl
lämpat för sjökort och den marina miljön! Jämfört med
inplastning och plastfodral är det dessutom billigt. Ett ark
kostar ca 7 kronor, mot ca 1 krona för papper.
Merkostnaden bör ställas mot försäljningspriset på ca 85
kronor för ett normalstort sjökort.
Sjöfartsverket har tidigare som skäl för sin negativa
inställning till att trycka sjökort på konstfibermaterial, i
yttrande över min motion 1991/92:FP842, anfört
trycktekniska problem och materialets känslighet för
ultraviolett strålning. Sådana problem kan ha förelegat vid
verkets provtryckning i mitten på 80-talet, men är nu lösta.
Detta visas t.ex. av att flera förlag utomlands trycker
sjökort på konstfibermaterial och att SIDA låter trycka
världskartor på samma material för skolundervisning i
Afrika, p.g.a. det fuktiga klimatets inverkan på kartor av
papper.
Sjöfartsverket har i andra sammanhang motiverat sin
inställning med sjösäkerhetsskäl. Papperets korta livslängd
skulle nämligen tvinga även fritidsskeppare att hålla sig med
till varje utprickning aktuella sjökort. Argumentet är dock
tvivelaktigt. För det första bör det överlämnas åt
användarna att göra en avvägning mellan sjösäkerhet och
ekonomi. För det andra kan det ifrågasättas om halvt
oläsliga och kortlivade sjökort är mer befrämjande för
sjösäkerheten än helt läsliga och långlivade -- som dessutom
flyter om de tappas i sjön.
Jag vill inte hålla för osannolikt att Sjöfartsverkets ovilja
till avgörande del bottnar i en oro för att
försäljningsintäkterna kommer att minska eftersom korten
blir mer hållbara. Även så är jag övertygad om att såväl
sjösäkerheten som Sjöfartsverkets och konsumenternas
ekonomi bäst befrämjas av en övergång från papper till
konstfibermaterial. Det bästa sättet att pröva min förmodan
är att samtidigt producera och försälja sjökort av papper
och konstfibermaterial och låta konsumenterna välja.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att Sjöfartsverket
anmodas att trycka och försälja sjökort av
konstfibermaterial.
Stockholm den 20 januari 1993
Carl B Hamilton (fp)