Färjelinjen mellan Hargshamn i Sverige och Nystad i
Finland startade 1989. Den kom till i huvudsak för att via
järnväg till sjöss frakta gods mellan länderna.
Den industriella integrationen mellan finsk och svensk
basindustri ökar. Den kortaste, mest ekonomiska och
störningsfria länken finns nu mellan Nystad och
Hargshamn.
Stora investeringar har gjorts i Hargshamn av
kommunen landstinget och andra intressenter.
Trots att malmtransporterna från Dannemora gruva nu
upphört har godsmängderna ökat kraftigt och visar en brant
stigande kurva. För 1992 kommer godsvolymen på
Hargshamnslinjen sannolikt att uppgå till mer än 600 000
ton, dvs. mer än 20 %
av den totala godsvolymen mellan Sverige och
Finland. Huvuddelen av godset transporteras med lastbil,
men järnvägstransporterna ökar starkt. Under det första
halvåret 1992 svarade järnvägstrafiken för mer än 25 %
av trafikvolymerna, vilket motsvarar ca 160 000 ton
per årsbasis.
Tillväxten av trafiken på Hargshamn har skett på dess
egna villkor, genom marknadsmässiga fördelar med korta
och snabba transporter över Ålandshav och relativt goda
landtransportvägar som inte berör några större tätorter. En
ny vägförbindelse från hamnen i Hargshamn fram till
kustvägen har invigts i dagarna. Projektering pågår för en
fortsättning till Gimo och medel har avsatts för byggande i
Vägverkets budget och förbereds i Länsarbetsnämndens
fördelningsbeslut. Sommaren 1994 när denna väg förväntas
vara färdigställd kommer hamnen att ha utmärkta
vägförbindelser. Avsevärda förbättringar kommer även att
ske om några år genom byggandet av E4.
Den svaga länken i kedjan är järnvägsförbindelsen från
Hargshamn till norra stambanan vid Örbyhus. Den har låg
bärighet och är inte elektrifierad, och härtill kommer att
anslutningen till stambanan endast sker i riktning mot
Gävle.
Trots dessa brister har transporterna på järnväg till och
från Hargshamn ökat markant och i högre takt än vad som
kunnat förutses. En utbyggnad och uppgradering av
järnvägen till Örbyhus och stambanan från Stockholm
norrut planeras men är beroende av att särskilda medel
ställs till förfogande.
En upprustning av denna järnväg motiveras såväl av
miljöskäl som med hänvisning till den starka utvecklingen
av järnvägstrafiken. Det finns också intresse av att styra
över gods från landsvägstrafik till järnväg, inte minst för att
den skall kunna ta över transporter av miljöfarligt gods där
risken för olyckor måste begränsas. Som framgår av
ovanstående har Hargshamn mycket goda
utvecklingsmöjligheter och kan på ett bra sätt avlasta
Stockholmsområdet på både miljöfarliga och andra
transporter. Det finns en studie i SOU 1992:56 Färjor och
farleder som visar att endast 11 %
av de totala godsströmmarna mellan Finland och
Sverige har Stockholm som start eller målpunkt. 22 %
av godset skall till eller från Sverige norr om Mälaren
och ca 13 %
till eller från Norge.
Slutsatsen av detta är att det finns starka skäl att satsa på
trafiken mellan Hargshamn och Nystad genom en
förstärkning av järnvägsförbindelsen Örbyhus. Det måste
ses som ett nationellt intresse. Det är då följdriktigt att
järnvägen mellan Örbyhus och Hargshamn införs i
stomnätet. Kostnaderna för en fortsatt utbyggnad av
infrastrukturen med anknytning till Hargshamn är
marginella jämfört med de investeringar som behövs i
Stockholmsområdet.
Regionalpolitiskt skapas därmed också jobb där de bäst
behövs. Den norra delen av Uppsala län har nu stor
arbetslöshet, Dannemora gruva har bl.a. nyligen lagts ner.
För att järnvägstransporterna skall bli ett fullgott
alternativ behövs förbättringar även på den finska sidan.
Banverket och SJ bör få i uppdrag att tillsammans med sina
finska kollegor studera förutsättningarna att utveckla
järnvägstrafiken.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att järnvägen Örbyhus--
Hargshamn skall införas i stomnätet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
behovet av upprustning av järnvägen Örbyhus--Hargshamn
för att kunna öka godstrafiken på järnväg.
Stockholm den 25 januari 1993
Ingrid Andersson (s)
Birgitta Dahl (s)
Gunnar Thollander (s)
Björn Kaaling (s)