Sedan bandelen Sundsvall--Långsele (Ådalsbanan) blev länsjärnväg har dess tekniska standard försämrats genom utebliven upprustning och bristande underhåll.
Redan 1990-02-09 i idéstudien till Bottniabanan framhålls att Ådalsbanan har en mycket bristfällig geometri och underhållsstandard. Den måste inte bara hållas i acceptabel kondition, utan den måste förbättras avsevärt.
För Sollefteå kommun är det mycket viktigt att ha goda tågförbindelser -- både långväga som sovvagnståg till och från Stockholm -- liksom över dagen förbindelser med Härnösand, Sundsvall och övriga städer längs ostkusten. Det är djupt olyckligt att trafikmönstret har brutits sönder som nu har skett med omstigning från tåg till buss. Den försämring som har skett norr om Sundsvall mot Sollefteå innebär ett stort steg tillbaka och har knappast någon motsvarighet på andra håll i landet.
För dagtåg är restidens längd och därmed hastigheten avgörande. Motorvagnståg med lutande vagnar finns i kommersiell drift. Dess prestanda är sådana att restiden mellan Härnösand och Sollefteå kan minskas till en timme, mot för nu en timme och fyrtio minuter.
Ådalens trafikmässiga isolering måste hävas. Ådalen måste få en väl fungerande tågtrafik. Ådalsbanan skall ingå i ett framtidsinriktat trafikmönster.
Ådalsbanan måste återgå till stomjärnvägsnätet, inte minst med tanke på att säkra en god standard inför Bottniabanans byggande.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbättrad standard på Ådalsbanan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Bottniabanan bör ingå i stomjärnvägsnätet.
Stockholm den 26 januari 1993 Jan Jennehag (v)