Motorväg och snabbtåg längs Norrlandskusten
I propositionen understryks tyvärr återigen regeringens förhållande till sin koloni -- Norrland.
I denna landsända skall man utnyttja malmtillgångarna, skogen, elkraften och riktigt suga ut den -- utan att ge något tillbaka.
Sveriges naturresurs -- Norrland -- används också oblygt i marknadsföringen av Sverige utomlands.
Men Norrland är inte en koloni. Det är en levande del av Sverige med sin egen förmåga, som vill få en chans att konkurrera på lika villkor. För detta krävs goda kommunikationer.
Hela Sverige skulle leva -- även Norrland -- talades det för ett par år sedan vitt och brett om, men det var före valet. Valpropagandan samt de utfästelser som gavs om Ostkustbanan och omläggningen av E 4:an är hög tid att diskutera nu. Nu är det dags att i aktiv handling förverkliga utbyggnaden av Ostkustbanan och E 4:an och därmed förena Norrland med resterande Sverige.
Södra Norrland t.ex. ligger idag i ''ingen mans land''. Dvs det är för nära att ta flyget till städerna samt för farligt och krångligt att trafikera E 4:an mellan Hudiksvall och Söderhamn. För att råda bot mot detta bör man prioritera motorvägsbyggande på denna sträcka. Särskilt olycksdrabbat är vägavsnittet Söderhamn -- Enånger, varför denna vägsträcka bör åtnjuta allra högsta prioritet.
Sedan 1987 har Sundsvalls, Hudiksvalls, Söderhamns och Gävles kommuner, samt länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands län inom projektet SSS (Snabbtåg Sundsvall--Stockholm) arbetat för en tidigareläggning av snabbtågstrafik på Ostkustbanan.
En tidigareläggning och en samlad samt fullständig utbyggnad av Ostkustbanan är en infrastrukturell insats som på ett mycket påtagligt sätt skapar tillväxt och förbättrar livsbetingelserna i södra Norrland. Detta sker bl.a genom att:Näringslivet stärks bl.a genom minskat avståndshandikapp De lokala arbetsmarknaderna vidgas (Gävleborgs Län har idag landets högsta arbetslöshet) Området blir intressant som alternativ till Mälardalsregionen Tillgängligheten till högre utbildning ökas (Gävleborgs Län har idag landets lägsta utbildningsnivå) Miljön och trafiksäkerheten förbättras Norra stambanan kan nyttiggöra sig av förbättringarna ända upp till Gävle Betydliga samordningsvinster kan erhållas genom att man samtidigt bygger ut den största flaskhalsen av E 4:an mellan Söderhamn och Hudiksvall, som dessutom är ett mycket välkänt olycksavsnitt
Utifrån ett kommunikationspolitiskt synsätt, har riksdag och regering tidigare uttalat, att en snabbtågssatsning mellan Sundsvall och Stockholm är angelägen såväl från företags- som samhällsekonomiskt perspektiv.
Investeringarna på OKB beräknas kunna skapa direkt sysselsättning under drygt fyra år och ge c:a 1 800 årsarbetstillfällen, eller 2 300 årsarbeten under en femårsperiod.
Investeringsplaneringen är vidare så långt framskriden att en koncentration av de tunga investeringarna, och därmed också de mest arbetsintensiva, kan ske under åren 1993 och 1994 då det allmänna arbetsläget kan antas vara fortsatt besvärligt.
Vid ett snabbt regeringsbeslut, kan arbeten för c:a 1,5 miljarder kronor påbörjas redan under 1993. Detta utöver de arbeten som redan beslutats, finansierats och påbörjats.
Att observera är att de regionala intressenterna i Gävleborgs, Västernorrlands samt Uppsala län aktivt bidrar med 166 miljoner kronor i direktstöd till utbyggnaden samt med ytterligare 130 miljoner kronor för följdinvesteringarna. Totalt ställer länen själva upp med c:a 300 miljoner kronor i denna satsning! Vilka län och kommuner ställer upp på ett sådant kraftfullt sätt? Vi ber riksdag och regering att noga jämföra hur de olika kommunerna samt länen ekonomiskt agerat i infrastruktursatsningar som de själva berörs av. Finns det något ställe i landet som kan konkurrera med detta?
Regering och riksdag har sedan 1987 hela tiden varit intensivt uppvaktade i denna fråga. I november 1987 uppvaktades dåvarande kommunikationsminister Sven Hulterström. I januari 1988 skrevs motioner av samtliga politiska partier i ärendet. I mars 1989 uppvaktades kommunikationsminister Georg Andersson. I januari 1990 uppvaktades industriminister Rune Molin. Under 1991 och 1992 har upprepande kontakter tagits med kommunikationsminister Mats Odell samt arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund. Motioner över alla partigränser har skrivits och politiska barriärer överbryggts i den enighet som råder om Ostkustbanan.
Trots detta har de beslutande visat en handlingsförlamning och brist på respekt för de svenska medborgare som befinner sig norr om Stockholm, som man aldrig skulle kunnat tro ansvariga politiker om.
När man nu läser regeringens proposition skräms man en aning över regeringens ställningstaganden i denna fråga: Propositionen bygger på att banverkets grundsatsning skall prioriteras. Detta innebär att sträckan Odensala--Uppsala-- Gävle snabbtågsanpassas. Beträffande resten av sträckan, Gävle--Sundsvall (=början av Norrland), kan enligt propositionen eventuellt en viss hastighetshöjning bli möjlig.
Beträffande vägnätet talar alla sakskäl för att E 4:an skall ha motorvägsstandard mellan Gävle och Sundsvall. Regeringen förslår istället att sträckan skall bestå av en 13 meter bred vägbana. Däremot skall E 4:an söder om Gävle ha motorvägsstandard.
Ekonomiskt är det rena vansinnet att göra så här. Om några år tvingas man ändå ta ett beslut om motorväg. Det kostar enorma summor att dela upp utbyggnaden i två etapper.
Med hänvisning till det framförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prioritering av motorvägsbyggande på sträckan Söderhamn--Hudiksvall,
2. att riksdagen om yrkande 1 inte bifalls, som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att prioritera motorvägsbyggande på det olycksdrabbade avsnittet Söderhamn--Enånger.
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att prioritera snabbtågsanpassningen av ostkustbanan mellan Stockholm och Sundsvall.
Stockholm den 23 mars 1993 Arne Jansson (nyd) Laila Strid-Jansson (nyd)