Frågor om felparkeringar och påföljder för sådana
förseelser har på senare tid väckt stor uppmärksamhet i
olika sammanhang. Det gäller framför allt i storstäderna.
Med stöd av lagen (1976:206) om felparkeringsavgift
inkasserar kommunerna årligen hundratals miljoner kronor
för olika typer av förseelser mot gällande
parkeringsbestämmelser för gator och vägar. Med stöd av
lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering
kan såväl kommunala som privata övervakningsföretag
utkräva felparkeringsavgifter vid parkering på tomtmark.
Avarterna med detta system har utförligt beskrivits bl.a.
i motioner som senast behandlades i trafikutskottets
betänkande 1991/92:TU2. Den kritik som riktats mot
parkeringsbestämmelserna och den praktiska tillämpningen
går sammanfattningsvis ut på att verksamheten vållar
betydande irritation och i många fall strider mot det
allmänna rättsmedvetandet.
Det har påpekats att lagen om felparkeringsavgift gör
det möjligt att ta ut upp till fem parkeringsavgifter för en
och samma förseelse (d.v.s. bilen står hela tiden kvar på
samma plats!), vilket i vissa fall motsvarar 5 x 700 kronor,
eller 3 500 kr. Bestämmelserna i lagen ger en mycket låg
grad av rättssäkerhet för den som drabbas av en felaktig
eller diskutabel parkeringsavgift.
Enbart i Stockholms kommun arbetar närmare 350
parkeringsvakter med parkeringsövervakning. Det
motsvarar de samlade personalresurserna i ett mycket stort
statligt ämbetsverk. De resurser som satsas på annan
trafikövervakning, som ur trafiksäkerhetssynpunkt är
betydligt angelägnare än parkeringsövervakningen, är i
jämförelse härmed försumbara. Det innebär t.ex. att det
alltmer utbredda förfarandet att köra mot rött ljus kan
fortgå i stort sett utan sanktioner från samhällets sida.
Denna prioritering av en ur trafiksäkerhetssynpunkt oftast
betydelselös verksamhet kan beskrivas som en gigantisk
felallokering av samhällets trafikövervakningsresurser. I
denna motion skall dock intresset koncentreras till ett av de
många problem som är förknippade med
parkeringsövervakningen, nämligen
biluthyrningsföretagens ansvar för parkeringen av uthyrda
fordon.
Biluthyrares ansvar
Lagen om felparkeringsavgift bygger på principen om
fordonsägarens ansvar för att felparkeringsavgiften betalas.
Enda undantaget gäller det fall, där ägaren kan göra
sannolikt att fordonet frånhänts honom genom brott. Ett
biluthyrningsföretag som är registrerat som ägare till ett
antal fordon är således ensamt betalningsansvarigt
gentemot det allmänna för samtliga parkeringsavgifter som
uppstår på grund av kundernas/hyresmännens
parkeringsbeteende.
Mot detta system kan starka principiella invändningar
resas. Det innebär att staten ålägger en företagare ett
ekonomiskt ansvar för förseelser, som företagaren saknar
möjlighet att kontrollera eller förebygga. Det innebär också
att staten övervältrar ansvaret för en verksamhet av
övervägande offentligrättslig karaktär på den enskilde,
nämligen indrivningen av obetalda parkeringsavgifter som
åläggs med stöd av föreskrifter, meddelade i offentligrättslig
ordning. Den verksamhet som sålunda påtvingas
biluthyrningsföretagen har med andra ord starka inslag av
myndighetsutövning.
Systemet innebär givetvis också att den som hyr fordonet
saknar motivation att följa parkeringsbestämmelserna,
eftersom han ej är betalningsansvarig gentemot det
allmänna; den allmänpreventiva funktionen hos
parkeringsavgiften är med andra ord satt ur spel.
Följande förhållanden är speciellt oacceptabla för
biluthyrningsföretaget:Normalt får uthyrningsföretaget
kännedom om parkeringsavgiften först när påminnelse
utsänds. Avgiften måste då betalas omedelbart för
undvikande av merkostnader vid upprepat krav eller
inkassoåtgärder.Kostnaden för parkeringsavgifter är ej
avdragsgill som omkostnad i rörelsen. Eftersom
lagstiftningen medger att en avgift av upp till 3 500 kronor
tas ut för varje parkeringsförseelse, kan det röra sig om
mycket kännbara kostnader i rörelsen.
Kunden/hyresmannen saknar enligt lagen om
felparkeringsavgift rätt att överklaga parkeringsavgiften,
trots att det är kunden/hyresmannen som utfört
parkeringen. Uthyrningsföretaget, som enligt lagen är
exklusiv sakägare, saknar kännedom om de närmare
omständigheterna i ärendet och har därför i praktiken ingen
möjlighet att anmäla bestridande eller överklaga.Det är
mycket vanligt förekommande att parkeringsavgift påförs
på felaktig grund, t.ex. vid bristande/missvisande skyltning,
felaktigt ifyllt formulär m.m. Enligt uppgift från
Biluthyrningsbranschens Riksförbund har några större
biluthyrningsföretag genomfört en undersökning av drygt 1
600 parkeringsanmärkningar och funnit en
anmärkningsvärt hög felfrekvens. Sålunda har t.ex. inte en
enda av de undersökta parkeringsanmärkningarna uppfyllt
de detaljerade bestämmelser som finns för ifyllandet. Trots
detta måste biluthyraren, som oftast saknar kännedom om
omständigheterna i fallet och ej har tillgång till
parkeringsbotsblanketten, betala in parkeringsavgiften.
När uthyraren kräver ersättning av hyresmannen och
eventuellt tvingas vidta inkassoåtgärder, blir resultatet i
angivna fall att inkassoåtgärder utförs i strid med god
inkassosed, eftersom det saknas laglig grund för kravet.
Det anförda visar med all önskvärd tydlighet det
orimliga i att biluthyrningsföretagen gentemot det allmänna
svarar för betalningen av parkeringsavgifter. Lagen om
felparkeringsavgift och lagen om kontrollavgift vid olovlig
parkering bör därför ändras så att ägaransvaret modifieras i
de fall som avses i motionen. Ändringen kan förslagsvis gå
ut på att den, som enligt hyresavtal med en av länsstyrelsen
godkänd biluthyrare förfogar över fordonet vid tiden för
den olovliga parkeringen, skall ansvara för parkeringen på
samma sätt som den i bilregistret vid långtidsuthyrning
(leasing) antecknade personen. Om så erfordras kan
biluthyraren åläggas skyldighet att lämna uppgift om
hyresmannen genom t.ex. kopia av uthyrningsavtalet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändringar i
parkeringslagstiftningen.