Det finns i dag ett omfattande material i form av
rapporter och dokument från undersökningar om
halkbekämpning med salt och alternativa metoder gjorda i
Sverige och i utlandet. I Sverige är det i huvudsak satens
väg- och trafikinstitut (VTI) som arbetat med forskning
kring halkbekämpning.
Det faktaunderlag som finns visar att saltet ger
rostskador, vegetationsskador, saltvattenupptag, klorid
som blockerar upptag av näringsämnen, försämrad
markstruktur, vittrande byggnader, salthaler i yt-och
gundvatten etc.
Vad som ännu inte studerats systematiskt är att saltet
ökar behovet av bilvårdskemikalier. Miljö- och
hälsoskyddskontoret i Orsa skriver att det enligt en
inventering utförd 1991 bara i Mora och Orsa avgår ca 48
ton flyktiga organiska kolväten från bilvårdsmedel som
används i syfte att avfetta bilar och hålla bilrutor och
strålkastare rena från slask och smuts. Till detta ska läggas
användningen i biltvättar. Under den kalla årstiden är
vägsaltningen den huvudsakliga orsaken till slask och
smutsproblem.
VTI rapporterar 1991 om Minsalt-projektet, ett treårigt
försök med saltfri vinterväghållning i Gotlands,
Kopparbergs och Västerbottens län. Försöken har utfallit
positivt på Gotland och i Västerbotten. I Kopparbergs län
rapporterades en olycksökning som tagits till intäkt att
återgå till massiv saltning av vägarna. VTI-rapporten säger
emellertid att denna ökning lika gärna kan bero på
slumpen, eftersom kontrollmaterialet var mycket litet. Om
man jämför med antalet olyckor inom ett större
kontrollområde kan ingen ökning av antalet olyckor påvisas
på de osaltade vägarna.
VTI-rapporten visar att kalkinblandning i sand ger en
lika bra eller bättre halkbekämpningseffekt som salt!
Kalken är direkt välgörande för naturen. Kalksten kan
spridas med konventionell utrustning. Kostnaderna är
ungefär desamma som vid saltinblandning. Nackdelar kan
vara dålig effekt vid frosthalka, stenskott, blästring av
fordon och besvär för cyklister. Negativa
trafikantsynpunkter är inte kända.
Miljömedvetenheten växer och med den raseriet över
salt på vägarna. Det är uppenbarligen en miljöfarlig metod
som därtill kritiseras hårt av trafikanterna, som rimligen
borde vara de som skulle dra nytta av saltningen.
På bara åtta dagar hade 3 000 människor skrivit under
protestlistor på nio bensinstationer inom Mora--Orsa-
området, där man krävde att salt endast skulle användas vid
underkylt regn.
Bland dem som protesterar mot vägsaltet finns
kommunalråd, ambulansföreståndare, räddningschef,
vattenvårdare, trafikbolag, poliser, bilmekaniker,
taxiförare och timmerbilschaufförer. Man hävdar att det är
direkt trafikfarligt med saltet, eftersom sikten skyms av
uppskvättande sörja och folk tror att det går att köra lika
fort på vintervägar som på sommaren. Inte bara bilplåten
rostar sönder utan också delar i bilarna som är vitala för
säkerheten. Sirenerna på ambulanserna kan plötsligt slås
ut.
Enligt uppgift importerar vi årligen salt för nära en
kvarts miljard kronor. Kalk finns i överflöd i landet.
Vägverket bör ges i uppgift att fortsätta prov med saltfri
halkbekämpning, med inriktningen att finna säkra metoder
som kan minska saltanvändningen till ett minimum.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om saltfri halkbekämpning.
Stockholm den 25 januari 1993
Birgitta Hambraeus (c)