I många områden i vårt land är under normala vintrar
förutsättningarna goda för en vinterväghållning utan
vägsalt. Exempelvis i Jämtlands län har det uteslutande
använts mekaniska insatser för halkbekämpning
(sandning). Även s k ishyvling med väghyvelskär har varit
ett naturligt inslag i vinterväghållningen.
De senaste åren har de milda vintrarna medfört extrem
halka under onormalt många dygn på länets vägar. Därför
inledde Vägverket försök med saltning, som skulle göras för
att bekämpa halka som uppkommer i omedelbar anslutning
till vintersäsongens början och slut. Saltningen syftade till
att förhindra överraskande halka vid s k frosthalka eller
underkylt regn.
Under normala vinterförhållanden med snö och kyla är
snöröjning utan saltning den naturliga och självklara
väghållningsmodellen.
Saltning bör inte förekomma som ersättning för
snöröjning. Inte ens om saltning leder till att vägbanan kan
hållas fri från snö är saltning önskvärd när normala
vinterförhållanden råder.
Skälen för detta är att saltning i alldeles för hög grad
leder till negativa kringeffekter för såväl bilister som
boende och gående som uppehåller sig på eller vid vägen.
Saltning utgör dessutom en onödig belastning på miljön och
måste också av det skälet undvikas.
Salt är dessutom omtyckt av de flesta djur. Bl a i
Härjedalen samlas därför hundratals renar på de större
genomgående vägarna. Riskerna för kollisionsolyckor
mellan djur och fordon ökar dramatiskt som en följd av
detta. Också av den anledningen är det nödvändigt att salt
på vägarna används ytterst begränsat.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär att Vägverket får
tillåta saltning av vintervägar endast när synnerliga skäl
föreligger.