med anledning av prop. 1992/93:132 Vissa frågor inom Kommunikationsdepartementets område
I propositionen föreslås att Postverkets ensamrätt till
brevbefordran avskaffas fr.o.m. den 1 januari 1993.
Förslaget innebär att regeringen inte bara går emot det
beslut som riksdagen fattade så sent som den 20 maj 1992,
då man enligt betänkande 1991/92:TU anser ''att
postverkets ensamrätt inte bör avskaffas innan det finns
instrument i form av lagstiftning varigenom staten kan
försäkra sig om att den regionala och sociala servicen
fungerar'', utan också lämnar den utredning om en ny
postlag, som skall presentera sina förslag den 15 december
1992, helt utan avseende.
Omedelbart reses frågan, vilka extraordinära
förändringar som skett i Postverkets inre eller yttre miljö
från maj till november, vilka skulle kunna motivera en så
utomordentligt drastisk ändring i Postverkets
arbetsförutsättningar som slopandet av brevmonopolet. En
åtgärd som skulle vidtas utan att riksdagens
ställningstagande respekteras och utan att riksdagen kunnat
få ett samlat beslutsunderlag.
Det enda motiv som ges i propositionen är
''marknadsförändringar i kombination med otydliga
signaler om konkurrensförutsättningar för
brevverksamhet''. Vidare säger man att förslaget skulle ''ge
en klarläggande signal till de olika aktörerna på
postmarknaden''. För närvarande finns det två aktörer på
postmarknaden utöver Postverket självt, nämligen
Riksåklagaren, vilken utreder City-Mails misstänkta brott
mot postmonopolet samt City-Mails konkursförvaltare.
Sveriges geografi och glest bosatta befolkning ställer
särskilt höga krav på infrastrukturen. Det gäller speciellt
postverksamheten. Utanför de största tätorterna finns det
ingen marknad för flera konkurrerande postföretag.
Det är en nationell angelägenhet, att riksdagens
regionala och sociala mål för Postverkets verksamhet kan
upprätthållas. Staten måste alltså garantera de medel i form
av lagstiftning och annan styrning som är nödvändiga för att
servicemålen skall uppnås.
Sedan Postverket fick enhetsporto 1855 har
korssubventionering mellan kort- och långväga och därmed
billiga och dyra brev medverkat till att postservicen
fungerar också i Sveriges glesbygder. Även om mycket i
samhället förändrats sedan mitten av 1800-talet, ser
Sveriges geografi likadan ut. Menar vi något med att hela
Sverige skall leva, måste hela Sverige också ha tillgång till
en jämlik postservice. Postverkets brevmonopol är en
förutsättning för att det nationellt sammanhållna nätet skall
fungera.
Om dessa förutsättningar förändras kan man befara
olika utvecklingslinjer för glesbygdens postservice i
framtiden. En är att kommunerna får ta över ansvaret för
att deras invånare får tillräcklig postservice och därmed får
kommunen köpa posttjänsterna av olika poståkerier. En
annan modell är teoretiskt möjlig, den som staten tillämpar
vad gäller köp av olönsam järnvägstrafik. Samhällets totala
kostnader för brevbefordran torde inte förändras markant i
någotdera systemet, däremot torde statsbudgeten komma
att belastas med ytterligare tunga utgifter.
Den pågående postlagsutredningen kommer
förhoppningsvis att räta ut en del av de frågetecken, som
tornar upp sig kring postverkets regionala ansvar i
framtiden. Det är ytterst anmärkningsvärt att regeringen
inte tar någon hänsyn till vad man också själv tidigare sagt
om vikten av att reda ut dessa förutsebara problem, utan
isolerat föreslår ett avskaffande av monopolet.
Internationell harmonisering
Inom EG pågår ett arbete för att harmonisera regler och
bestämmelser inom postväsendet. Bl.a. har ett program, en
s.k. Grönbok utarbetats. Syftet är att man skall få likformig
kvalité och omfattning på posttjänster över hela EES-
området.
När det gäller avgränsning av monopol, säger man att
detta är tillämpligt för brev upp till en viss viktgräns samt
för paket upp till 20 kg. För dessa delar av
postverksamheten skall medlemsländerna ha skyldighet att
ansvara för service, kvalitet och vissa prisramar. Inte bara
rätten att tillämpa brevmonopol, utan också
korssubventionering pekas ut som medel för att tillgodose
kraven. Regeringen bortser helt från dessa resonemang i
den föreliggande propositionen, vilket är mycket
anmärkningsvärt. Det saknar såväl analys som
argumentation varför motsvarande ordning inte bör gälla i
Sverige.
Momsbeläggning
För att skapa konkurrensneutralitet för ett
avmonopoliserat postverk måste brev- och
tidningsbefordran momsbeläggas. Återigen uppstår en
konflikt med de europeiska harmoniseringssträvandena.
Hur detta skall lösas har regeringen inget som helst svar på.
Moms på brev betyder att portot ökar med 25% för
privatpersoner, föreningar m.fl. som inte har möjlighet att
lyfta av momsen. Även momsbefriade tidningar kommer att
få kraftiga prishöjningar. Skulle detta tillåtas slå igenom på
förenings- och kulturlivets redan i dag mycket ansträngda
ekonomi, torde effekterna bli avsevärda, inte minst från
demokratisk synpunkt. Genom det beslut som togs av
riksdagens majoritet i maj 1992, som innebar att prismålet
för de s.k. FPK-tidskrifterna slopades, är dessa redan
utsatta för en hård ekonomisk press. Inte heller i detta
avseende har regeringen något förslag till lösning.
Slutligen bör påminnas om att föreliggande förslag, om
det blev verklighet, skulle innebära minst ett års totalt
oreglerad postmarknad med de konsekvenser detta skulle
få, inte minst från sekretessynpunkt.
Sammanfattningsvis kan konstateras att föreliggande
proposition i denna del sällar sig till raden av slarvigt och
ideologiskt dogmatiskt hopkomna förslag från
Kommunikationsdepartementet som riksdagen fått ta del av
under hösten. Vi avvisar därför regeringens förslag och
föreslår att regeringen i stället snabbutreder
förutsättningarna för att införa en modern
monopollagstiftning för brevbefordran i enlighet med EG:s
regelverk, alternativt en koncessionslagstiftning som ställer
sådana krav på postdistributörer att en solidarisk
finansiering av regionala och sociala kostnader inom
sektorn bibehålls.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår proposition 1992/93:132 yrkande 1.
Stockholm den 11 november 1992
Sven-Gösta Signell (s)
Håkan Strömberg (s)
Sten-Ove Sundström (s)
Bo Nilsson (s)
Anita Jönsson (s)
Jarl Lander (s)
Ines Uusmann (s)
Christer Skoog (s)
Sten Östlund (s)
Lisbet Calner (s)
Ulrica Messing (s)
Georg Andersson (s)
Sigrid Bolkéus (s)