Goda kommunikationer är en förutsättning för att hela
Sverige ska leva. En utbyggnad av kollektivtrafiken och ett
väl utbyggt väg- och järnvägsnät ökar möjligheterna för ett
decentraliserat samhälle med boende och arbetstillfällen
spridda över landet. Investeringar inom området person-
och godstransporter är en avgörande förutsättning för att
skapa tillväxtmöjligheter i alla delar av landet. Inte minst
för de företag som har långa avstånd till marknaden är
beroendet av goda kommunikationer stort för att kunna
hävda sig nationellt och internationellt.
Centern har under många år varit pådrivande både när
det gäller takten och nivån på investeringar i vägar och
järnvägar. Vi har fullföljt denna politik i regeringsställning.
Det finns idag beslut om investeringar i en omfattning som
aldrig tidigare. Den sammanlagda investeringsnivån för
budgetåret 1992/93 är 13 miljarder kr vilket kan jämföras
med den genomsnittliga nivån under 1980-talet som var ca
4 miljarder kr per år.
Årets budgetproposition innehåller en rad förslag och
åtgärder som visar att regeringen prioriterar
infrastrukturpolitiken. En fortsatt hög nivå bibehålls för
investeringar i infrastruktur. Investeringarnas stora
betydelse för regional utveckling och förbättrad miljö slås
fast. Marknadsanpassning av trafikverken genom utökad
konkurrens förbättrar möjligheterna till effektivisering och
mångfald inom dessa områden, vilket bl a kan ske genom
bolagisering av verksamheten. I budgetpropositionen
aviseras också stora förändringar på infrastrukturpolitikens
område vilka avses presenteras i en
infrastrukturproposition senare under våren. Det gäller
bland annat förslag om övergång till lånefinansiering vid
investeringar i infrastruktur vilket centern också tidigare
föreslagit.
Vi vill med denna motion redovisa hur vi bör gå vidare
med utformningen av en infrastrukturpolitik för 2000-talet.
En framtida infrastrukturpolitik
Investeringar i infrastruktur är nödvändiga av flera skäl.
För det första behöver en stor del av infrastrukturen rustas
och förnyas. För det andra är investeringar i infrastruktur
en viktig förutsättning för utveckling och tillväxt i alla delar
av landet d v s en viktig del i strävan mot
regeringsförklaringens mål att hela Sverige ska leva.
Samtidigt måste avståndsnackdelen till Sveriges viktigaste
exportmarknad -- övriga Europa -- minskas. En sådan
satsning förbättrar också förutsättningarna för Sverige att ta
sig ur den rådande lågkonjunkturen på en så offensiv nivå
som möjligt, med relativt hög sysselsättningsgrad och en
god infrastrukturell potential.
Det är viktigt att rätt prioriteringar görs när strategin för
en fortsatt infrastrukturpolitik läggs upp. För att detta ska
vara möjligt krävs en bättre helhetssyn än tidigare inom
detta område. Framtida beslut måste bygga på goda
kunskaper om infrastrukturens roll och betydelse för
landets utveckling. För centern är en viktig utgångspunkt
för en sammanhållen och långsiktig trafikpolitik att ett mer
miljövänligt och ekologiskt uthålligt transportsystem
skapas.
Investeringar i trafikanläggningar måste därför göras
samhällsekonomiskt och miljömässigt optimala. Detta
måste ske utifrån varje regions specifika förutsättningar och
behov. Det innebär att i regioner och områden där
vägtrafiken är det enda realistiska alternativet ska vägarna
prioriteras. I områden där det finns underlag för
kollektivtrafik ska denna trafik prioriteras. För långväga
person- och godstransporter ska i första hand järnväg och
sjöfart och i vissa fall flyget prioriteras. Det handlar enligt
centerns mening inte om antingen eller, utan om att
investeringarna sammantaget ska leda till utveckling av hela
landet och till förbättrad miljö.
För Gotlands del gäller särskilda omständigheter där
färjetrafiken utgör grunden för kommunikationerna med
övriga Sverige. Färjetrafiken mellan Gotland och fastlandet
bör kostnadsmässigt betraktas som motsvarande resa på
fastlandet. Utifrån detta synsätt bör den s k vägprincipen
läggas fast vilket innebär att Gotland anslutes till det övriga
svenska vägnätet. Samma princip bör gälla även för övrig
ickestatlig färjetrafik inom landet.
Vi vill här peka på några punkter som är av betydelse
för inriktningen på infrastrukturpolitiken i framtiden. Alla
prognoser pekar mot att transportarbetet kommer fortsätta
att öka även i framtiden. Transportkostnaden står också för
en allt större andel av företagens kostnader. Företagen blir
mer och mer beroende av snabba och frekventa transporter.
Tillgång till kommunikationer som väg, järnväg, flyg och
post- och tele/data blir en allt större konkurrensfaktor för
många företag. Tillgång till goda kommunikationer som
möjliggör pendling får allt större betydelse för att
möjliggöra boende på landsbygd.
Vägtrafiken ger det största bidraget till de miljöfarliga
utsläppen i luften. De samhällsekonomiska effekterna och
kostnaderna för de påföljande miljöskadorna är stora.
Vissa slutsatser är för oss i centern självklara att dra
utifrån dessa punkter. En första slutsats är att
samhällsplaneringen i framtiden måste inriktas mot att
minska behovet av transporter. Det kan bland annat ske
genom att arbete, boende, service och fritid organiseras i så
nära anslutning till varandra som möjligt och genom att
lokal produktion för lokala behov stimuleras. En andra
slutsats är att vi aldrig får glömma att investeringar i
infrastruktur är av största strategiska betydelse för
utvecklingen inom näringslivet i hela Sverige,
exportindustrins konkurrensförutsättningararbete och
boende på landsbygd och i glesbygd.
Inriktningen på investeringarna måste bl a vara att
utifrån en transportekonomisk helhetssyn prioritera
miljövänliga transporter som järnväg och sjöfart,göra
smarta systemlösningar som underlättar ett snabbt flöde
inom både person- och godstransporterna -- inom landet
och till Europa ochöka den totala kvalitén i resandet.
Reformera infrastrukturplaneringen
Som vi även tidigare framhållit erfordras en bättre
helhetssyn och en sammanhållen strategi för de olika
kommunikationsområdena inom infrastrukturpolitikens
område. Vi hälsar därför med tillfredsställelse de av
kommunikationsministern aviserade förslagen till
beslutsunderlag med olika alternativa inriktningar som ska
presenteras riksdagen senare i vår.
Den helhetssyn i infrastrukturplaneringen som vi
eftersträvar syftar till att åstadkomma en planeringsprocess
som leder till att man vid varje tillfälle väljer lösningar som
bidrar till att förverkliga kretsloppssamhället och samtidigt
stärker den regionala balansen och förbättrar
transportflödena till övriga Europa. Det betyder att inför
varje beslut om större investeringar i infrastruktur en
samlad bedömning görs av vilken typ av investering som
bäst kan bidra till att uppnå dessa mål.
Ett val utifrån dessa utgångspunkter kan innebära att en
satsning på järnvägen prioriteras framför en
motorvägssatsning. En sådan bedömning kan göras inte
bara utifrån de förutsättningar järnvägen har idag utan i
första hand utifrån vetskapen om de stora
utvecklingsmöjligheter som järnvägstransporter har i
framtiden.
Den strategiska planeringen vid investeringar i
infrastruktur bör ske utifrån följande principer:Minsta
möjliga miljöpåverkanStörsta möjliga effekt för den
regionala utvecklingenBästa möjliga stöd för det
exportbaserade näringslivetBästa möjliga långsiktiga
samhällsekonomiska nytta
Den vägledande principen ur miljö- och
energieffektivitetssynpunkt bör vara att järnvägs- och
sjötransporter prioriteras före väg- och flygtransporter.
Detta gäller givetvis då det finns möjligheter att välja bland
dessa alternativ. I många fall är vägtransporter det enda
realistiska alternativet. Då måste självfallet investeringar i
vägnätet göras för att så långt möjligt effektivisera dessa
transporter.
Den princip som bör gälla vid investeringsbedömningar
utifrån kravet på regional balans och förbättrad närhet till
Europamarknaden är att prioritera investeringar som dels
knyter ihop de olika delarna i en region och dels knyter ihop
den egna regionen med andra regioner och övriga Europa.
Det kan t ex innebära att investeringar i den regionala
tågtrafiken och det mindre vägnätet prioriteras före
investeringar i stora trafikleder och motorvägar.
Samordna sjö-, järnvägs- och biltransporterna för
godstrafiken
Samordnade transportsystem behövs med samverkan
bil-tåg-båt och med balanserade flöden för ökad effektivitet
och bättre transportekonomi vid godstransporter. Viktiga
krav för att uppnå detta är bl a följande:
1. Terminalfunktioner och rangerbangårdar bör så långt
möjligt anknyta till de tre trnsportslagens infrastruktur. SJ:s
trafikupplägg med 11 tågbildningspunkter behöver
integreras med vissa viktiga hamnlägen längs Västkusten,
Sydkusten och Ostkusten samt våra viktigaste insjöhamnar
vid Mälaren och Vänern.
2. Den växande Europamarknaden kräver att
alternativa transportvägar organiseras för att effektivt klara
transporterna. Det gäller inte minst den potential som
närsjöfarten har. Detta skapar också förutsättningar för
marknadsuppbyggnad och effektiv priskonkurrens mellan
olika transportlösningar. Även den nordiska samverkan och
delaktigheten i uppbyggnaden av Baltikum, Polen, ryska
närområdet, Ungern, Tjeckoslovakien och övriga
Östeuropa måste beaktas.
3. Järnvägen behöver öka sin marknadsandel i områden
med stark trängsel på vägnätet och/eller hög
miljöbelastning. Det gäller t ex flöden till och från
kontinenten och från de olika Västkusthamnarna till
Sydsverige, Mälardalen, Norrlandskusten och
Sydostkusten.
4. Kombitrafiken är mycket viktig för att utveckla
järnvägens konkurrenskraft på den mer högvärdiga
produktmarknaden (insatskomponenter, elektronik,
möbler, dagligvaror, kapitalvaror etc). De kombinerade
transporterna med järnväg måste här ges en rejäl chans att
utvecklas, inklusive teknikutveckling för effektiva
lastbärare.
5. Matarbanor (s k short-lines) behövs för att fånga upp
spridda flöden och föra dessa till tågbildningspunkter.
Erfarenheter från både USA och Sverige visar att
matartrafik kan drivas i privat regi med mycket små
kostnader och god kundservice som attraherar nya
godsvolymer.
Strategi för utbyggnad av järnvägsnätet
Järnvägen har under en mycket lång tidsperiod
eftersatts. Investeringarna har varit helt otillräckliga.
Jämfört med andra länder som exempelvis Japan och USA
ligger Sverige långt efter i investeringsnivå. Inom EG görs
nu stora satsningar på järnvägens infrastruktur. Det är nu
hög tid även för Sverige att göra omfattande investeringar
för att bygga upp ett heltäckande, effektivt och
konkurrenskraftigt järnvägsnät i hela Sverige. Det betyder
att den höga investeringsnivå vi nu nått upp till måste
bibehållas på minst nuvarande nivå ett långt stycke in på
2000-talet.
Den samhälls- och trafikekonomiska nyttan av
investeringar i infrastruktur är stor. Studier av effekterna av
ökade investeringar i person- och godstrafiken visar på
detta. De skapar en nationell resurs -- en högklassig
transportstandard -- som är avgörande för såväl
näringslivets som Sveriges konkurrenskraft.
Utgångspunkten för en snabb och kraftfull utbyggnad av
järnvägen måste vara människors och näringslivets behov
av snabba, säkra, punktliga och kostnadseffektiva
transporter. Dessa behov kan tillgodoses genom ökad
kapacitet och högre hastigheter. Det är viktigt att
tidsåtgången för hela transporten, från dörr till dörr, av
kunderna uppfattas som fördelaktig i förhållande till
alternativen.
Godstrafiken
För godstrafiken krävs investeringar både för
upprustning av dåliga bansträckor och för byggande av ny
järnväg. Det finns en betydande potential för järnvägen på
godssidan. Enligt vissa bedömningar kan järnvägens
transportarbete öka med 50%. En ökad utbyggnad av
dubbelspår på stombanenätet är en grundförutsättning för
att nå effektivitet i transporterna. Då kan också järnvägen
på allvar konkurrera med vägtransporterna.
Naturliga nischer för järnvägens godstransporter är
systemtransporter med hela vagnslaster för råvaror och
halvfabrikatflexibla kombisystem för halvfabrikat och
färdigvarorexpressgodssystem för färskvaror,
reservdelar, paket och post.
Persontrafiken
Persontrafikens utvecklingsmöjlighet i Sverige är mycket
stor. Enligt vissa beräkningar skulle en radikal förbättring
av tågtrafiken kunna leda till att den inrikes persontrafiken
över 60 km ökar från 5 miljarder personkm 1988 till ca 18
miljarder personkm år 2010 när effekterna av
förbättringarna slagit igenom i resvanorna. Tågets
marknadsandel av persontransporterna skulle därvid öka
från 12% till 30%.
Utbyggnaden och förbättringen av persontrafiken kan
ske genom en kombination av följande insatser:
1. Utbyggnad och sammanlänkning av infrastrukturen
till ett sammanhängande spårsystem som kan betjäna 75--
80% av landets befolkning.
2. Utnyttjande av modernaste tågteknik med snabba och
effektiva tågtyper som samverkar i ett bekvämt, snabbt och
kostnadseffektivt tågtrafiksystem.
3. Införande av en helt ny tågplan med turer och linjer
som knyter samman folkrika regioner och korridorer med
hög tågfrekvens och få tågbyten.
Effekterna av detta skulle, enligt en rapport från Rail
Forum Sweden, bl a bli att:Restiden kan minskas med i
genomsnitt 40--45%.Antalet tågbyten skulle minska till
en fjärdedel och de flesta resor klaras av utan tågbyten.
Tågen skulle ansluta till storflygplatserna och till
höghastighetstågen på kontinenten.
Den samhällsekonomiska nyttan för den totala
investering som krävs har beräknats till 2,5--3,0 gånger
kostnaden för investeringen.
Väginvesteringarnas inriktning
En bedömning av investeringsbehoven för vägar i
relation till bl a järnvägen måste vila på en realistisk syn på
bilens för- och nackdelar. Bilen ger stora möjligheter till
transporter på ett lätt och smidigt sätt. Den är för många
människor den enda möjligheten att transportera sig mellan
olika platser. Hundratusentals människor saknar
alternativa möjligheter att ta sig till sitt arbete, sin
fritidssysselsättning eller till släktingar och vänner. Bilen
kan också medverka till att bryta isoleringen för enskilda
eller grupper av människor. Samtidigt står vägtrafiken, d v
s lastbilar, bussar och bilar, för en betydande del av dagens
miljöförstöring. 40% av koldioxidutsläppen och 60% av
kväveoxidutsläppen kommer från vägtrafiken. I
storstädernas gatumiljöer svarar trafiken för 90% av
luftföroreningarna.
Det måste dock poängteras att det är den tunga trafiken
som är den dominerande föroreningskällan och att bilens
andel fortlöpande minskar i och med bättre reningsmetoder
och lägre bränsleförbrukning. En fortsatt förbättring av
reningsteknik och en successiv övergång till icke fossila
bränslen är viktiga medel för att minska luftföroreningarna
från vägtrafiken.
I och med den investeringsinriktning som vi förordar i
denna motion förändras förutsättningarna radikalt för
behoven inom vägtransportsidan. Genom en ordentlig
satsning på övergång till järnvägstransporter bör både
belastningen på vägnätet och luftföroreningarna minska.
Detta leder i sin tur till att de ensidiga behoven av
storskaliga vägtrafiklösningar minskar.
En ny vägpolitik innebär med andra ord att den slagsida
väginvesteringarna fått mot stora motorvägsprojekt
omprövas. Huvudinriktningen på vägpolitiken kan då i
stället bli att höja standarden på hela vägnätet. En särskild
satsning måste göras i områden där alternativ till
vägtransporter saknas. Det betyder bl a en kraftig satsning
på upprustning och underhåll. Dessutom bör en
upprustning och nybyggnation ske av vägar som kan
förbättra hela det sammanhållna vägnätets effektivitet. Det
betyder exempelvis vägar som, i kombination med
järnvägen, snabbt och effektivt kan förflytta gods och
människor till och från regioner och mellan Sverige och
övriga Europa.
Ett viktigt delmål för vägpolitiken som 1988 års
trafikpolitiska beslut innebar var att en tillfredsställande
standard skulle säkerställas även på det lågtrafikerade
vägnätet. I årets budgetproposition konstateras att detta
mål inte helt har kunnat uppnås.
Stora delar av det lågtrafikerade vägnätet är trots sin
relativt låga trafikandel av central betydelse för många
människors och företags förutsättningar att nå regionala
marknader och för att nå de interregionala transportnäten
för vidare transporter nationellt eller internationellt. Därför
bör en särskild satsning göras för att snabbt nå det uppsatta
målet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om principerna för en framtida
infrastrukturpolitik,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktning och prioriteringar i
reformerad långsiktig infrastrukturplanering,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en bättre samordning
och samverkan mellan de olika trafikslagen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en strategi för utbyggnad av
järnvägsnätet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om väginvesteringarnas inriktning,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att den s.k. vägprincipen bör
läggas fast för Gotlandstrafiken.
Stockholm den 20 januari 1993
Lennart Brunander (c)
Marianne Andersson (c)
Kjell Ericsson (c)
Elving Andersson (c)