Riksfärdtjänsten
I propositionen föreslås att riksfärdtjänsten skall kommunaliseras fr.o.m. den 1 januari 1994. I och med ett sådant beslut avvecklas styrelsen för riksfärdtjänst, som levt ett kort liv under konstant dödshot. I propositionen föreslås även att kommunens beslut om riksfärdtjänst skall kunna överklagas hos länsrätten.
Riksdagen har vid tre olika tillfällen fattat beslut om kommunalisering av riksfärdtjänsten. Kommunerna och handikapporganisationerna har lika många gånger framgångsrikt motsatt sig reformen. Det är inget bra utgångsläge för en reform, när de som är mest berörda av den är motståndare till den.
Kommunernas motstånd kommer ur det faktum att man inte framgent räknar med att få täckning för de kostnader som riksfärdtjänsten kommer att medföra. Det finns av allt att döma fog för denna misstanke från kommunernas sida. Envisa rykten har gjort gällande att finansdepartementet redan nu hade velat sänka anslaget till riksfärdtjänsten och införa olika slag av begränsningar i resemöjligheterna.
Handikapporganisationernas motstånd är delvis likartat men hänför sig också till principiella frågor som berörs. Man ser det som synnerligen oroande om resemöjligheterna för funktionshindrade i framtiden skall vara avhängiga av kommunernas ekonomi. Man hänvisar också till ansvars- och finansieringsprincipen, om vilken det råder politisk enighet, och enligt vilken varje samhällsverksamhet skall bära kostnaderna för sina tillgänglighetsskapande åtgärder. Kommunerna har därvid ett visst ansvar för lokaltrafik, men inte för regional och interregional trafik, varför de heller inte bör ha något ansvar för riksfärdtjänsten.
Vänsterpartiet delar dessa synpunkter och vill dessutom framhålla det oacceptabla i att funktionshindrades resande skall underkastas en prövning så som föreslås i propositionen. Enligt denna skall riksfärdtjänstresa avse rekreation, fritidsverksamhet eller annan enskild verksamhet. Det skall således ske en prövning av ändamålet med resan. Detta finner vi vara ett ingrepp i den personliga integriteten som inte är förenligt med den handikappolitik som de politiska partierna säger sig vara överens om.
Ett beslut om riksfärdtjänst skall kunna överklagas hos länsrätten. Det är i och för sig motiverat med tanke på att kommunerna avses fatta besluten, men kommer icke desto mindre att kunna leda till absurda konsekvenser i och med att den enskilde förutsätts planera även kortare resor kanske flera månader i förväg.
Vänsterpartiet finner förslaget om kommunalisering av riksfärdtjänsten synnerligen ogenomtänkt och stående i strid med grundläggande principer för handikappolitiken och anser därför att proposition 1992/93:150 bör avslås i denna del och att styrelsen för riksfärdtjänst bibehålls. Vidare föreslås riksdagen hos regeringen hemställa om förslag som innebär förverkligande av ansvars- och finansieringsprincipen på kollektivtrafikområdet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag om kommunalisering av riksfärdtjänsten enligt vad i motionen anförts om det olämpliga med en kommunal huvudman för en färdtjänst som omfattar resor i hela landet,
2. att riksdagen beslutar att bibehålla nämnden för riksfärdtjänsten,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär förverkligandet av ansvars- och finansieringsprinciper på kollektivtrafikområdet.
Stockholm den 6 maj 1993 Karl-Erik Persson (v) Rolf L Nilson (v) Bengt Hurtig (v) Berith Eriksson (v) Björn Samuelson (v) Eva Zetterberg (v)