Fram t.o.m. år 1992 har ett specialdestinerat bidrag
lämnats till kommunerna för barnomsorg. Anslaget
beräknades för 1992 13 700 miljoner kronor. Kommunerna
har haft möjlighet att söka statsbidrag också för verksamhet
i enskild regi förutsatt att denna funnits upptagen i
kommunens planer för förskole- och fritidshemsverksamhet
(tidigare barnomsorgsplanen). Eftersom även enskild
verksamhet (förutom deltidsgrupper och öppna förskolor)
varit berättigade till statsbidrag sedan ''Lex Pysslingen''
avskaffades är det rimligt att denna möjlighet ges även i
framtiden. Den bör dessutom utökas till att gälla
deltidsgrupper och öppna förskolor förutsatt att respektive
kommun har definierat sitt behov av dessa.
Från den 1 januari 1993 överförs statsbidraget till
barnomsorgen till ett nytt statligt utjämningsbidrag till
kommuner. Det innebär ett förändrat synsätt på
statsmakternas styrning av kommuner och landsting.
Enligt budgetpropositionen uppkommer i och med detta
ett behov av utvidgad lagreglering av kommunernas ansvar
på området. Motiven som framförs är dels att säkerställa ett
tillräckligt stöd för enskilda alternativ, dels att skapa
förutsättningar för att efterfrågan på barnomsorg utanför
hemmet skall tillgodoses. Behovet av likvärdigt stöd till
enskild barnomsorg är oomtvistligt, under det att en
lagreglering och därmed sannolikt fortsatt detaljstyrning av
kommunernas skyldighet att bedriva barnomsorg måste
ifrågasättas.
Det behov av barnomsorg som kommunen skall stå för
bör enligt min mening vara en fråga för de kommunalt
ansvariga politikerna och deras väljare. Ansvaret för
eventuella brister i behovstäckningen skall alltså utkrävas i
val -- inte i domstol eller på motsvarande sätt. Av samma
anledning bör inte barnomsorgens innehåll detaljregleras.
Grupp- och lokalstorlek, personal och personalutbildning
bör liksom avgifternas storlek och differentiering vara
angelägenheter för dem som bedriver barnomsorgen.
Varken omfattningen av eller detaljutformningen av
barnomsorgsverksamheten bör alltså regleras av
statsmakterna.
Bristen i nuvarande lagstiftning är alltså i första hand en
brist på likställdhet mellan kommunala och enskilda
alternativ, inte en brist på reglering av kommunens
skyldigheter. Enskilda alternativ bör ges möjlighet att på
liknande ekonomiska villkor som kommunerna bedriva sin
verksamhet. Så länge inte de enskilda alternativens rätt
regleras är dessa utlämnade åt kommunernas godtycke
oavsett hur efterfrågade eller effektiva de är i jämförelse
med den kommunala verksamheten.
Kommunallagen ger de kommuner som inte önskar
bidra till andra driftsformer i barnomsorgen ett indirekt
stöd. Det hävdas från vissa kommuner att det fr.o.m. 1/1
1993 inte längre finns några statsbidragsregler som omfattar
enskild barnomsorg att hänvisa till, och att det därmed är
oförenligt med denna lag att täcka en del av den enskilda
barnomsorgens kostnader. Skulle en sådan tolkning av
rättsläget befinnas giltig, så står detta i direkt strid med den
strävan mot alternativa driftsformer som återfinns i alla
delar av den offentliga sektorns produktion av vård, omsorg
och utbildning.
Kommunallagens likställighetsprincip (2 kap, 2 §)
tvingar kommunerna att iaktta samma regler för all
bidragsgivning till enskilda. Att då ge olika förutsättningar
till t.ex. föreningar med samma typ av verksamhet menar
man strider mot lagen. De gamla statsbidragsreglerna
kanske kan fungera som en fingervisning för tillåten
kommunal bidragsgivning till enskilda, men dessa regler
utesluter deltidsgrupper och öppna förskolor. De ger heller
inte några enskilda alternativ möjlighet att konkurrera med
kommunal verksamhet på lika villkor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lagreglering av omfattningen av
kommunernas skyldighet att bedriva barnomsorg,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om detaljreglering av
barnomsorgsverksamheten i kommunerna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillräckligt kommunalt stöd för
enskilda alternativ i barnomsorgen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bidrag till enskilda
deltidsgrupper och öppna förskolor.
Stockholm den 26 januari 1993
Henrik Landerholm (m)