När regeringsförklaringen två år i följd upprepar
regeringens utfästelse att ett vårdnadsbidrag skall införas
under den nuvarande mandatperioden då är detta ett
vallöfte som omgärdas med den största försäkran från en
regerings sida som rimligen kan uppbringas. Argumenten
för ett vårdnadsbidrag är väl kända.
När nästan full enighet numera råder om att det skall
erbjudas många alternativ i barnomsorgen och att detta är
en erövring för familjens frihet att utöva inflytande på form
och innehåll i barnomsorgen saknas märkligt nog det
alternativet som innebär att ökade ekonomiska möjligheter
ges för föräldrarna att själva ta ansvaret för omsorgen om
de egna barnen.
En grupp för vilken ett vårdnadsbidrag skulle betyda
mycket är ensamstående föräldrar. Är man ensamstående
förälder så är man i allmänhet tvingad att arbeta heltid för
att klara försörjningen. Så har det alltid varit och det
förhållandet har inte ändrats nu heller. Det betyder att
många ensamstående, mest kvinnor, får mycket långa
arbetsdagar. Lite eftertanke på hur arbets- och
levnadsförhållandena kan gestalta sig för en ensam mamma
med t ex två barn visar hur lång arbetsdagen kan bli, hur
slitsamt det måste vara, hur lite tid och ork som blir kvar för
att vara tillsammans med barnen.
Levnadsförhållandena för den stora grupp av
ensamstående kvinnor som inte har något annat val än att
arbeta full tid diskuteras egentligen alldelse för lite. De
själva är en tyst grupp, fullt upptagen av det dagliga slitet,
för att själva hinna med att beskriva den egna situationen.
Att denna grupp ofta görs till tillhygge för andra intressen
ändrar inte dessa kvinnors situation.
Det är bara en kortare arbetstid som skulle förbättra
förhållandena för gruppen ensamstående som arbetar heltid
och samtidigt har barn. Arbetsdagen kan börja före klockan
sex på morgonen. Barnen måste väckas, utspisas och köras
iväg till fritidshem eller dagis för jobbet börjar kanske
klockan sju. Efter arbetets slut skall inköp göras och barn
hämtas. Stress hela tiden. Mat skall lagas till och hemmet
skötas innan läggdags. Kan ett välfärdssamhälle år efter år
stilla tigande acceptera sådana förhållanden?
Ett rätt konstruerat vårdnadsbidrag bör enligt vår
uppfattning ge en ekonomisk kompensation för den som
förkortar sin arbetsdag från åtta till sex timmar.
Vårdnadsbidrag skulle ha samma effekt för denna grupp
som införandet av sextimmarsdag. Konstruktion skulle
möjliggöra för ensamstående så väl som för andra
småbarnsfamiljer att förkorta arbetsdagen. Det skulle
också ge en viss ersättning för den som under några år när
barnen är små väljer att stanna hemma på heltid.
Att ett vårdnadsbidrag har samma effekt för just de
grupper vilka dignar under den dubbla bördan av
hemarbete och yrkesarbete som införandet av en
sextimmarsdag skulle ha, är ett förbisett faktum.
Vårdnadsbidraget skulle alltså i ett slag möjliggöra kortare
arbetstid, för dubbelarbetande, inte sällan lågavlönade och
ensamstående.
Det skulle dessutom ha en mycket gynnsam inverkan på
barn med alldeles för långa vistelsetider på daghem.
Erfarenheten visar att föräldrar som har huvudansvaret
för att barnen hämtas på daghem upplever det betungande
att dagarna både för dem själva och för barnen blir så långa.
Samtidigt visar erfarenheten att den positiva effekten av två
timmars nedsatt arbetstid är mycket större än vad man anar,
på arbetslust, hälsa och välbefinnande.
Införandet av ett vårdnadsbidrag skulle innebära en
ökad rättvisa. Den borde ha införts under de goda åren men
då gick som bekant penningströmmarna i annan riktning
som inte precis gynnade de människor det här är frågan om.
Nu är frågan om vårdnadsbidrag en högt prioriterad fråga
men finansieringen måste ske genom en rimlig och rättvis
omfördelning. Det är dags att göra något radikalt på
området.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ett vårdnadsbidrag.
Stockholm den 26 januari 1993
Ulla Tillander (c)
Marianne Jönsson (c)